År 1595 blev det bevisat att kvinnor inte är människor. Det bevisades med eftertryck, 50 gånger i rad i en och samma skrift. Argumentationen fortsatte: om kvinnor inte är människor, kan de heller inte frälsas av Jesus, som skall frälsa människorna. Klassisk aristotelisk logik tillämpades på Bibelns grundsatser av en person väl insatt i akademisk argumentationsteknik. En rationell bevisföring utgående från den kristna trons premisser ledde till slutsatsen: att kvinnor inte är människor.
Bevisskriften finns tryckt i Disputatio nova contra mulieres, qva probatur eas Homines non esse (1595, En ny avhandling riktad mot kvinnor, där det bevisas att de inte är människor). Inget författarnamn anges på titelbladet och inte heller någon tryckort. Ett uppdiktat tillkomstår 1195 var tänkt att leda på villospår. För skriften, som faktiskt utkom i en luthersk miljö, i Leipzig, betraktades naturligtvis som ogudaktig och skulle aldrig fått gå till trycket med myndigheternas gillande. Ämnet väckte vid publiceringen ett visst intresse och man ville veta vem författaren var. Det antogs vara en man. Förläggaren, Heinrich Osthaus, uppgav när han ställdes mot väggen och myndigheterna ville ha besked, att författaren var Valens Acidalius (1567-1595), en ung, ansedd humanistisk forskare. Denne nekade blankt och dog kort därefter. Mycket tyder på att han hade skrivit av en cirkulerande handskrift och lämnat den till förläggaren som ekonomisk kompensation för de förluster han hade orsakat denne med ett av sina vetenskapliga arbeten.
I verkligheten var skriften en luthersk debattskrift riktad mot den kristna sekten anabaptisterna eller vederdöparna. Hur smickrande det än kunde ha varit för kvinnorna att på detta sätt bli föremål för diskussion, var de bara skenbart huvudpersoner i detta mycket ironiska opus. Deras funktion var att rikta uppmärksamheten mot en annan fråga: dispyten med anabaptisterna om huruvida Jesus var Gud eller inte. Det framgår indirekt av inledningen:
“Emedan det i Polen, ett land, där all slags tygellöshet har fritt spelrum, är tillåtet att tro och lära ut att Jesus Kristus, Guds son, vår själs frälsare och återlösare, lika lite som Den Helige Ande är en gud, förmodar jag att även jag har lov att tro vad som i jämförelse härmed blott är ett ringa ting – att kvinnorna inte är människor, samt vad därav följer: att Kristus inte har lidit för dem och att de inte har del i frälsningen.”
Trots att denna skrift egentligen var avsedd för annat ändamål, kom den att ge näring åt den europeiska kvinnodebatten. Redan samma år som den publicerades kom en motskrift, även den en lärd akademisk skrift på latin: Simon Gediccus Defensio sexus muliebris (Försvar för kvinnokönet). Var för sig eller tillsammans trycktes, nytrycktes och översattes dessa båda skrifter i åtskilliga upplagor under de följande knappt 200 åren. Till danska översattes de först 1920 av överbibliotekarie Sofus Larsen. Vid mitten av 1600-talet ingick det i varje god nordeuropés allmänbildning att känna till dessa båda verk. Dubbelskriften Acidalius-Gediccus trycktes på nytt i Haag 1638, 1641, 1644, i Paris 1693, i Amsterdam 1744 och i Paris 1766. Under ett och ett halvt århundrade utgjorde den brännstoff i debatten mellan feminister och antifeminister.
Som exempel på argumentationstekniken i Acidalius skrift om kvinnor, kan dess nionde avsnitt nämnas, “Den verkande orsaken” (causa efficiens) och “Det verkande redskapet” (causa instrumentalis): “Erfarenheten visar – och häri är alla filosofer eniga – att överhuvudtaget ingenting kan ske om inte följande två ting är tillstädes: En verkande orsak och det nödvändiga redskapet. Smeden kan inte smida en klinga utan att använda en hammare. Skrivaren kan inte skriva om han inte har en penna. Skräddaren kan bara sy med nål. Människan kan inte frambringa en människa utan hjälp av en kvinna. Men liksom hammaren inte är en smed, skräddaren inte en nål, pennan inte en skrivare, är inte heller kvinnan en människa. Om någon vill påstå att kvinnan i detta fall inte är redskapet, så nämn då ett annat. Den som påstår att könsdelarna är redskapet blir till allmänt åtlöje, för ett redskap är aldrig en naturlig del av det frambringande väsendet. Redskapet är något för sig.”
Vives: “Om den kristna kvinnans uppfostran”, 1523
Acidalius/Gediccus-debatten var långt ifrån den enda i sitt slag. Mängden skrifter där kvinnors talanger eller brist på talanger diskuterades var stor och av skiftande kvalitet. De ovannämnda exemplen var kända i Norden, men fler existerade.
Det finns i Europa under denna period en omfattande litteratur om kvinnor. Verken är indelade efter genrer och föreligger i både tryckt och handskriven form. Att begrepp som “feminae illustres” (framstående kvinnor), “feminae doctae” (lärda kvinnor), “musa decima” (den tionde musan) har varit kända i Norden är säkert. I det följande behandlas ett urval skrifter med en positiv syn på kvinnors förmåga och rätt att utnyttja den, som har bidragit till att förändra synen på kvinnliga konstnärer och författare och verkat inspirerande på en lång rad kvinnor.
En genre som otvivelaktigt haft stor betydelse för synen på kvinnorna och för kvinnornas egen uppfattning om sina möjligheter, vare sig de själva läst sådan litteratur eller kommit i kontakt med andra som gjort det, är uppfostringslitteraturen. Det är givet att de mest epokgörande och nydanande uppfostringsskrifterna som skrevs under humanismens århundraden handlade om pojkar och män – framför allt prinsar. Genom dessa latinska skrifter kunde författarna föra ut nya tankar i Europa, få dem lästa och diskuterade och i bästa fall kanske bidra till att skapa en ny epok. En blivande regents inställning till andra människor kunde bli avgörande för hans handlande i storpolitiska frågor.
Några sådana tankar fanns givetvis inte bakom flickornas uppfostran. Eftersom kvinnor inte hade tillträde till offentliga ämbeten, vore den oreda som skulle kunna uppstå om de överskred oskrivna regler av begränsad omfattning. Å andra sidan var kvinnor och barn något som måste hållas i herrans tukt och förmaning, och de levde inte alltid efter givna föreskrifter. Därför kunde det vara praktiskt med några allmänna regler, för att försäkra sig om att familjen höll Gud och fosterlandet i ära, vilket skulle få tillvaron att löpa på smidigast möjliga sätt för alla. Av det skälet författades en del skrifter om vad flickor och unga kvinnor fick lov och borde göra, och vad de inte fick lov att göra. Ofta var dessa böcker skrivna på modersmålet. De kunde innehålla allt från enkla uppräkningar över allmänt vedertagna levnadsregler till en genomtänkt moralfilosofi, som avspeglade en självständig livshållning.
En av de absolut intressantaste skrifterna i detta sammanhang är den spanske humanisten Juan Luis Vives arbete i tre band om den kristna kvinnans uppfostran, De institutione feminæ Christianae (1523). Verket är tillägnat den engelska drottningen, som var en av den spanske kungen Filip II:s fyra döttrar. Det trycktes om mer än tio gånger under samma århundrade och översattes bland annat till franska, tyska och danska.
Det är sällan det går att finna belägg för att en populär europeisk skrift varit känd av nordiska kvinnor under 1600-talet. Men Vives skrift är ett av de få undantagen. År 1659 översattes en del av den till danska av adelsdamen Susanne Giøe. Hon intresserade sig endast för första bandet, “Om Jomfruers Optuctelse”. Det andra, som handlar om den gifta kvinnan, och det tredje, som handlar om änkan, lämnade hon därhän. Översättningen, som aldrig trycktes, har gjorts från en fransk version. Susanne Giøe har sannolikt inte behärskat latin.
Det vore en överdrift att påstå att “Om den kristna kvinnans uppfostran” är en revolutionerande skrift. Vives ser helst att kvinnan fortfarande ägnar sig åt hushållsarbete, bön, barn och ett dygdigt leverne. Han gör en systematisk genomgång av de traditionellt kvinnliga områdena, kvinnornas dagliga liv och deras förhållande till män. Därvid ger han intressanta upplysningar om den samtida kvinnobilden. Den publik Vives vänder sig till består givetvis av män. Genom att skriva på latin når han hela den manliga lärda världen.
Vives, som levde mellan åren 1492 och 1540, var bekant med Erasmus av Rotterdam och Thomas More. Han hade studerat vid de europeiska universiteten och som ung bland annat vistats i England. Raden av skrifter från hans hand är lång, och det är inte kvinnofrågor som huvudsakligen intresserat honom. Han behandlar ett brett spektrum av traditionella humanistiska ämnen: antika författare, kristen debatt, språk och grammatik, moralfilosofi, brev etc. Uppfostringsfilosofin – däribland även kvinnors uppfostran – räknades till humanisternas intresseområde, och Vives skrift om den gifta mannens plikter, De officio mariti, och i synnerhet hans skrift om fursteuppfostran, De institutione principis tillhörde hans mest lästa och kända verk.
Liksom Erasmus följde Vives, som även han var ogift, med intresse Thomas Mores pedagogiska experiment i den egna familjen. Mores döttrar undervisades i språk och litteratur och var kända för sin lärdom. De var levande bevis på att kvinnor kunde ta till sig avancerade resonemang utan att därvid vare sig själva komma till skada eller utöva samhällsfarlig verksamhet med hjälp av sina kunskaper. Med detta lyckade experiment för ögonen drog både Vives och Erasmus, i likhet med flera av de tidigaste italienska humanisterna, den slutsatsen att kvinnor, som visat tydlig inlärningsförmåga, med fördel kunde tillåtas utöva sina intellektuella intressen. Det måste givetvis ske under viss kontroll, och Vives hör inte till dem som anser att kvinnor skall tillåtas ägna sig åt exempelvis medicin och anatomi.
I de tre första kapitlen i “Om den kristna kvinnans uppfostran” behandlar Vives flickornas späda ålder och tidiga barndom. Han framför den åsikten, som han vet att långt ifrån alla delar, att mödrarna själva bör amma sina barn. I avsnittet om flickornas uppfostran beskriver han lasten som ett hot mot den unga flickan. Hon frestas lätt och kan få för sig att en last är en önskvärd egenskap. Vives diskuterar olika sätt att undgå lasten och kommer fram till att utbildning är en bra hjälp.
I sin skrift om den kristna kvinnans uppfostran nämner Vives ett fåtal kvinnor som visat sig äga viss begåvning. Även om han bara räknar med de förmögna kvinnorna, och hur få han än anser de kvinnor vara som äger någon talang, är det betydelsefullt att han över huvud taget drar in dem. Ögnar man igenom verkets titelrubriker stöter man annars inte på några överraskningar, med undantag av det första bandets fjärde kapitel, som handlar om läsning. Hur kan man undgå lasten? frågar Vives, och svarar själv: Genom läsning och utbildning. Därefter följer en rad tänkta protester av typen: Jamen, nog är det bättre att bara ta upp sådant som är rätt och inte gå in på sådant som man inte bör göra. Det sistnämnda kan ge goda uppslag. – Regler för vad som är rätt, svarar han, det är utmärkt i det dagliga livet, men man bör även vara rustad för oförutsedda situationer. Och man måste räkna med att oförutsedda situationer uppstår. Flickorna bör därför få en bättre utbildning än den de nu får. Givetvis inte en lika god utbildning som pojkarna, för pojkarna måste få en så bred och gedigen utbildning som möjligt för att så småningom på ett självständigt sätt kunna gagna det allmänna bästa, dvs. samhället. Vuxna kvinnor bör däremot hålla sig i hemmet, och utanför hemmet bör de följa Paulus uppmaning och tiga. De bör å andra sidan vara så rustade att de gagnar sitt eget bästa och i viss utsträckning även sin mans. De bör också ha något att ägna sig åt efter hushållsarbetet och bönen. Studier och läsning är då lämplig sysselsättning.
Genom den här typen av resonemang kommer Vives så fram till att boklig bildning när allt kommer omkring snarare har ett gott än ett dåligt inflytande på flickorna, och han ägnar ett helt kapitel åt att tala om vilka författare de inte bör läsa och vilka de bör läsa, “Qui non legendi scriptores, qui legendi”. Vives påpekar inledningsvis att det inte fattas usel litteratur att läsa för folk som har gott om tid – vilket i sig självt är suspekt. Särskilt märkligt finner han det vara att det finns fäder som tillåter sina döttrar, och äkta män som tillåter sina fruar, att läsa romaner om krig och kärlek. Sådant borde prästerna, som i kyrkorna dundrar mot så mycket annat, ta itu med.
Kvinnor bör skyddas mot dålig litteratur på samma sätt som man skyddar dem från skorpioner och ormar, menar Vives. Böckerna måste bort, antingen för en tid, eller om kvinnorna visar tecken till återfall, för alltid.
Den antika litteraturen bör man inte utan vidare sätta i händerna på kvinnor. Där vimlar det av osedliga kvinnor som gör vad som faller dem in, lurar och bedrar, lever i en vällust som en kristen jungfru absolut inte bör känna till, blandar sig i politik och ekonomi osv. För att hitta god och uppbygglig litteratur måste man gå till den kristna medeltidslitteraturen. Allra bäst är naturligtvis Bibeln.
Vives lista över lämplig litteratur för kvinnor innehåller därför föga överraskande bland annat evangelisterna, Apostlagärningarna, Gamla testamentets historiska och moraliska böcker, Cyprianus, Hieronymus, Augustinus, Ambrosius, Chrysostomos, Hilarius, Gregorius, Boëthius, Fulgentius, Tertullianus, Platon, Cicero och Seneca. Det intressantaste namnet på listan är Seneca, som kom att få stor betydelse för de lärda kvinnorna. Att de skulle läsa Bibeln var inte särskilt överraskande. Detsamma gällde kyrkofäderna och de kristna kommentatorerna. Sist på listan stod så de hedniska antika författarna i ett brutalt utgallrat urval: tre filosofer. Det var inget att jubla över, precis. Ingen poesi, ingen erotik, ingen historia, inga romaner. Men det var ändå en början – vem vet vad den kvinna som fick tillträde till husets bibliotek faktiskt läste?
All klassisk litteratur var inte tillåten för kvinnor. Kärlekslyriken, till exempel, menade man borde gömmas undan. Men den tillåtna litteraturen kunde läsas med olika ögon. Vad männen läste hos t. ex. Seneca var något annat än det kvinnorna fäste sig vid. Kvinnorna valde omsorgsfullt ut sådant som handlade om kvinnors rätt till studier och stödde sig således på denne ansedde klassiker i sin argumentation för att kvinnor skulle få tillgång till böcker, papper och penna.
De lärda kvinnorna
Ingen rök utan eld. Självfallet heller ingen debatt om lärda kvinnor utan lärda kvinnor. Lärda kvinnor var ett vitt begrepp och inte alls så torrt under perioden från renässansen och fram till romantiken som det låter i dag. Med lärda kvinnor avsågs kvinnor som hade utmärkt sig personligen och under eget namn – eller dolda bakom av samtiden lätt genomskådade initialer och signaturer – genom boklig lärdom, konstnärlig förmåga, språkkunnighet eller undervisningsskicklighet. Mycket sällan var de “lärda kvinnorna” begåvade inom bara ett enda område. Kunskaper inom skilda ämnen väckte beundran. Den lärda kvinnan skulle helst vara såväl bokligt som konstnärligt begåvad. Så här kunde det exempelvis heta: Hon lärde sig redan som barn att förutom modersmålet läsa flera andra språk. Som 14-åring skrev hon en dikt dedicerad till kungen och tillägnade sig längre fram omfattande kunskaper om sin släkts och sitt lands historia. Hon utnyttjade sin musikaliska begåvning på ett mycket charmfullt sätt och var omtalad för sin vackra sångrösts skull. Dessutom målade hon och broderade.
En omdebatterad fråga var om det var nödvändigt att behärska latin och grekiska för att kunna kallas “lärd”. Av hävd hade detta ansetts viktigt, men i praktiken var det få av de “lärda kvinnorna” som behärskade dessa språk.
Medvetandet om “feminae illustres” eller “feminae doctae” tycks främst ha hört renässansen till. Naturligtvis fanns det också tidigare lärda kvinnor men intresset för att räkna dem, gruppera dem och också framskapa dem tycks ha varit ett renässansfenomen som uppstått i progressiva manliga lärda kretsar.
De lärda kvinnorna kommer, föga förvånande, alla från förmögna miljöer. I dessa kretsar finner man också de lärda männen, ämbetsmännen, prästerna, politikerna, läkarna osv. Det var de som genom att bevara traditioner, värdera nya strömningar och framställa litteratur var den bokliga kulturens förvaltare. Medan man hos de intellektuella männen i Nordeuropa redan under 1500-talet kan iaktta en social förskjutning från adeln till det högre borgerskapet märks inte motsvarande tendens bland kvinnorna i någon utpräglad grad. Det är inom adeln som det största antalet utbildade kvinnor finns ända in på 1700-talet. Det är också endast inom denna grupp som kvinnorna har daglig tillgång till böcker, eftersom det bara var i de adliga hemmen som det fanns bibliotek. En man ur borgerskapet kunde studera på universitetet och samtidigt tjäna sitt uppehälle som informator i ett adligt hem. På båda ställena fanns det böcker.
Kvinnorna i övrigt hade över huvud taget ingen tillgång till böcker. Offentliga bibliotek fanns inte och i de borgerliga familjerna hade man sällan råd att hålla sig med större boksamlingar.
Framför allt var det bara adelskvinnorna som kunde få ordentlig avlastning i hushållsarbetet. Det innebar inte att de hade någon fritid. Det var på dem det ankom att organisera hushållsarbetet och fatta stora som små beslut som kunde inverka pa familjens ekonomi. De skulle föda barn och sörja för deras uppväxt. Att sitta vid sjuk- och dödsläger var också en tung och tidskrävande plikt. Det är överraskande att se i hur hög grad de kvinnor som faktiskt ändå fick tid att skriva accepterade villkoren för vilka som skulle få möjlighet att läsa och skriva. Åtminstone får man det intrycket när de själva ställer krav på rätten att studera, som det framträder hos t.ex Anna Maria van Schurman i Holland, Birgitte Thott och Anne Margrethe Bredal i Danmark.
Anna Maria van Schurman, Hollands tionde musa
“Linguas Latinam, Graecam et Hebraeam, adeo accurate calluit ut elegantissime iis et scriberet, et loqueretur…”. “Hon behärskade latin, grekiska och hebreiska så väl att hon både skrev och talade dessa språk felfritt. Förutom tyska och nederländska, som var hennes modersmål, hade hon enligt Lud. Jacobus -och övriga entusiastiska beundrare, som stödde sig på hans uppgifter – tillägnat sig omfattande kunskaper i främmande språk; av de europeiska: franska, engelska, italienska och spanska; av de orientaliska: kaldeiska, syriska, turkiska och arabiska … Till dessa skall dessutom fogas … samaritiska, persiska och etiopiska.”
Alla dessa språk skulle Anna Maria van Schurman (1607-1678) ha behärskat, enligt Johannes Mollers uppgifter i artikeln om henne i Cimbria Litterata (band 2, 1744). Att hon dessutom var grundligt insatt i teologiska spörsmål och hade goda kunskaper i juridik, filosofi och matematik, kunde spela, sjunga, måla, skulptera, etsa och brodera visste man också i nästan hela Europa, i synnerhet efter att hon 1636 blivit “världsberömd”, dvs. känd i hela det intellektuella Europa. I egenskap av staden Utrechts bästa latinkännare hade hon av den blivande rektorn ombetts att skriva en hyllningsdikt till invigningen av stadens universitet. Dikten finns bevarad bland hennes tryckta dikter och lär ha publicerats i lärda tidskrifter i flera länder.
Vill man själv syna henne i sömmarna kan man t.ex. läsa Opuscula hebraea, graeca, latina, gallica, prosaica et metrica (Verk på hebreiska, grekiska, latin och franska, avfattade på prosa och vers), där hon formulerar sig på nämnda språk, på hebreiska dock bara med bibelcitat, och bland annat för avancerade teologiska resonemang.
Anna Maria van Schurman är ett av de verkligt framstående exemplen i samlingen av lärda nordeuropeiska “fruntimmer”. Som ett sådant blev hon också betraktad under sin livstid, och för många utländska resenärer var hon mål och huvudattraktion i Holland vid mitten av 1600-talet. Hon tog emot besök i sitt spartanskt inredda hem, där hon besvarade frågor, i största möjliga mån på gästernas eget modersmål, ofta via en lärd man som skulle kontrollera om svaren också kunde vara av ämnesintresse.
Denna verksamhet började efter en tid att tråka ut henne, eftersom hon själv inte hade så stort utbyte av besökarna, och hon blev med tiden allt mer reserverad och restriktiv med sina audienser. Trots att hon hade beundrare bland lärda män som imponerades av hennes begåvning ville hon inte gifta sig. Hon hade lovat fadern på dennes dödsbädd att aldrig förstöra sitt liv genom giftermål. Fadern hade själv lärt henne latin, inte i klassrummet under en höjd prygelkäpp, utan promenerande under trädgårdens lummiga träd med en bok av Seneca i handen. Han ville henne utan tvivel väl.
Trots det fann sig Anna Maria van Schurman inte till rätta vid universitetet. Hon övergav mycket resolut studierna när hon mötte väckelsepredikanten Jean de Labadie.
Labadie var en djupt religiös person som, efter att ha stångat pannan blodig både inom den katolska och den reformerta läran, gick sina egna vägar och tolkade Bibeln på sitt eget sätt. Med sin karismatiska utstrålning och kristusliknande gestalt samlade han människor omkring sig vart han kom. Till allas överraskning slöt sig Anna Maria van Schurman till hans anhängare. Hon bröt upp från sitt hem och följde Labadie till Amsterdam, där hon deltog i grundandet och uppbyggandet av den s.k. labadismen. Hon kallade sig Maria eller modern, och Labadie var fadern, i den lilla intima kristna gemenskapen, som trots förföljelser och landsförvisningar blomstrade i Holland under de följande 40 åren. Anna Maria van Schurmans självbiografi Eukleria tillkom under hennes tid hos labadisterna. Den är skriven på latin och skildrar främst hennes religiösa liv.
Schurman blev symbolen för den nordeuropeiska lärda kvinnan. Som sådan blev hon känd i Danmark och framhölls som förebild bland likasinnade. Vad som framför allt bidrog till hennes berömmelse var en skrift som hon 1638 gav ut under titeln Amica dissertatio inter noblissimam virginem Annam Mariam a Schurman et Andream Rivetum de ingenii muliebris ad scientias et meliores literas capacitate (Ett vänskapligt utbyte mellan den högt ansedda fröken Anna Maria Van Schurman och André Rivet om det kvinnliga intellektets lämplighet för vetenskaperna och den bättre litteraturen). Den är avfattad i brevform och bygger förmodligen på en faktisk brevväxling med fransmannen André Rivet. Den presenterades på titelbladet som “En vänskaplig strid mellan den framstående jungfrun Anna Maria van Schurman och André Rivet”. I denna femtio sidor långa brevväxling på latin försvarar Anna Maria van Schurman sin åsikt att kvinnor med stor fördel kan ägna sig åt intellektuellt arbete. Hon tar avstånd från extrema feminister från det sydligare Europa, som menade att kvinnor hade större fallenhet för studier än män, och framför sina krav i en till tråkighetens gräns försagd och blygsam ton. Skriften kom i ny upplaga utökad med en 30 sidor lång inledning bestående av 15 syllogismer under titeln Problema Practicum: Num feminæ Christianæ conveniat studium Litterarum? (Om humanistiska studier passar sig för den kristna kvinnan). Svaret är ja. Men ett ja med klara och tydliga reservationer, för som tidigare nämnts definierades ju begreppet “den kristna kvinnan” mycket snävt: “För det första bör kvinnan vara utrustad med en åtminstone någorlunda god begåvning och inte helt sakna inlärningsförmåga. För det andra skall hon vara i besittning av nödiga medel, och det får under inga omständigheter råda knappa förhållanden i hemmet. För det tredje måste sådana förutsättningar finnas, i fråga om tid och arbetsförhållanden, att hon i viss mån kan slippa såväl allmänna som särskilda krav i form av alltför många fromma övningar eller för mycket hushållsarbete. För att detta lättast skall kunna ske är det bäst om hon som barn är befriad från omsorger och uppgifter och äger frihet, samt att hon som vuxen lever som jungfru eller har en stab av tjänstekvinnor, som ju även avlastar gifta kvinnor, om de är välsituerade, från en stor del av hushållsarbetet. För det fjärde skall syftet med studierna inte vara tom ära och skryt eller att stilla en eller annan fåfäng nyfikenhet, utan förutom det allmänna syftet: ‘Gud till ära och hennes eget sinnes frälsning’, bör det vara att hon själv skall bli en både bättre och lyckligare människa och att hon skall kunna uppfostra barn och sköta ett hushåll (om dessa uppgifter åligger henne) och också att hon så mycket som möjligt skall gagna sitt kön.”
Kanske var det just på grund av denna moderata feminism som Anna Maria van Schurman kunde få den idolstatus hon veterligen fick i Norden vid mitten av 1600-talet, såväl bland kvinnorna som bland de progressiva männen. Hon var så begåvad att hon måste vara ett undantag, en kvinna höjd över sitt kön, “supra sexum”, som man uttryckte det. Hon var alltså en kvinna som kunde få männen att skämmas över att se sig överglänsas av ett sådant fenomen, men aldrig en kvinna de jämförde med sina egna hustrur. Därför utgjorde hon heller aldrig något egentligt hot mot de manliga privilegierna. Några få män såg Schurman och de andra lärda kvinnorna som människor av kött och blod. De var medvetna om deras bojor, de uppmuntrade dem till studier trots moderskap och husliga plikter, de framhöll deras begåvning och gav dem moraliskt stöd att som normala människor ägna sig åt både böcker och barn. Sådana var de män som författade “gynaeceerna”.