I Iris Uurtos (1905–94) roman Ruumiin ikävä (Kroppens längtan), 1930, lämnar den kvinnliga huvudpersonen Paula Lassila sin man. Hon gör det på grund av sin erotiska passion liksom Lilith, som enligt den bibliska legenden flydde från Adam för att tillfredsställa sin sexuella lust tillsammans med demonerna.
Att det var en ung kvinnlig författare som uppträdde som djärv erotisk skildrare väckte anstöt inom den konservativa kulturkretsen. Iris Uurto hade emellertid klargjort vilka värden och normer hon stod för redan i debutsamlingen Tulta ja tuskaa (Eld och aska), 1930: “Det är inte synden jag undviker / utan kallsinne, snikenhet, tarvlighet.” I sin skildring av människans drifts- och instinktliv var Iris Uurto dessutom inspirerad av den nya psykologin. Hennes böcker kom därför oundvikligen att dras in i 1930-talets litterära sedlighetsdebatter.
I Finland nådde debatten år 1936 en höjdpunkt i den s k litteraturstriden. Till de böcker som kom i skottlinjen för kritiken hörde bl a Iris Uurtos Kypsyminen, 1935 (Farväl Maria, 1936), och Helvi Hämäläinens roman Katuojan vettä, 1935 (Vattnet i rännstenen, 1939). Uurto fick erkännande av vänsterintellektuella och av kulturliberala kritiker, som accepterade den nya psykologin. De hade också en positiv syn på sexualiteten, fast kulturliberalerna talade om vitalism och vänsterkritikerna om socialistisk vitalitet. Den tredje frontlinjen utgjordes av konservativa estetiker på högerkanten. De ställde sig kritiska till den nya litteraturens materialistiska och naturvetenskapliga inriktning som de förknippade med en vänsterinställning. I Uurtos böcker såg de omoral och samhällsupplösande tendenser.
Revolt mot borgerlig moral
Revolten i Farväl Maria är trots allt tämligen ofarlig. Författaren ironiserar över den borgerliga ägandemoralen i sitt porträtt av fru Pallas, som i äktenskapet ser ett ägandeförhållande. Hon har inte ens ett eget namn, utan får sin identitet genom mannen, hon är fru Pallas. Tjugo år har hon ägnat sig åt familjens välfärd och polerat sin martyrgloria. Under den tiden har den uppoffrande modern förvandlats till en monstermor, vars kärlek binder men inte väcker genkärlek utan skuldkänslor. Äktenskapet slutar med skilsmässa och hemmet upplöses. Iris Uurto visar också på ett annat alternativ. Fru Pallas styvson Lauri räcker i slutet av boken ut sin hand till “kamraterna, bröderna” och finner genom en kollektivistisk livssyn sitt hem hos hela mänskligheten.
Också Uurtos följande roman, Rakkaus ja pelko, 1936 (Den tappra kärleken, 1937), som utspelar sig under depressionens krisår, hade en samhällellig tendens. Arbetslöshet och ekonomiska svårigheter vållade på den tiden många mänskliga tragedier. Huvudperson i romanen är fru Pallas styvdotter Kaarina. Den man som hon älskar vågar inte ta ansvar för att bilda familj, och Kaarina gör abort för att inte binda sin älskade.
Både Iris Uurtos romaner och Helvi Hämäläinens roman Vattnet i rännstenen utspelar sig i Helsingfors arbetarkvarter, där de båda författarinnorna själva bodde på 1930-talet. Till deras vänner hörde Katri Vala, vars diktsamling Paluu (Återkomst), 1934, ger bilder ur samma miljö. Dessa kvinnoförfattare talade för social rättvisa och för barnens rättigheter.
Romanen Timanttilakien alla (Under diamantlagarna), 1938, visade att Iris Uurto hade blivit besviken även i sin vänsteridealism. Romanens huvudperson, Pietari Nord, lider av en känsla av främlingskap både inom konstnärskretsarna och som medlem i en politisk kamratkrets. Som konstnär är han sårad och så föga uppskattad att han upplever att han har förlorat sin mänsklighet. Också hans skaparkraft är borta, för endast en “människa” har förmågan att skapa konst. I den situationen känns självmordet som ett bättre alternativ än ett fortsatt inre elände.
Den skapande människans hemlöshet i världen är ett tema som tas upp på nytt i Uurtos främsta verk, Ruumiin viisaus, 1942 (Kroppens visdom, 1943). En av bokens personer är Siiri Halava, ett matematiskt geni, vars liv utvecklar sig tragiskt även på det erotiska området. Siiri som är en intelligent kvinna vill inte underordna sig som objekt utan använder sitt intellekt och sina pengar till att försöka underordna sin älskare. Hon misslyckas i sin strävan och begår till slut självmord. En sådant lösning anses typisk för de kvinnliga författare som har skildrat kvinnors revolt mot den konventionella kvinnorollen.
Kvinnors frihet
De finska kvinnoförfattarna deltog på 1930-talet aktivt i diskussionen om födelsekontroll och abort som hade tagit fart under depressionens krisår. Helvi Hämäläinens (1907-1998) genombrottsroman Vattnet i rännstenen var t ex ett ställningstagande för moderskapet.
I Hämäläinens verk är moderskapet en naturlig händelse, som hör till kvinnolivets cykliska förlopp. I sin skaparkraft är kvinnan jämställd med Moder Jord på samma sätt som hon i kärleksupplevelsen sammansmälter med det fruktsamma landskapet och tar mannen i sina armar “som jorden”. Både mannen och kvinnan ses som Moder Naturs barn. I Hämäläinens roman Tyhjä syli (Den tomma famnen), 1937, kräver huvudpersonen Elsa sin rätt att bli mor och gör det med en rasande kraft. Med skälvande bröst och stampande, starka ben förför hon en främmande man för att få ett barn, vilket hennes egen äkta man inte kan ge henne. Denna kvinnogestalt är svår att förena med myten om jungfrufödseln eller jungfru Mariakulten. I sitt krav på rätt till moderskap för kvinnan och en tillfredsställande erotik närmar sig Helvi Hämäläinen Ellen Keys ideal.
När Hämäläinens romaner Lumous (Förtrollningen), 1934, och Tyhjä syli recenserades, hänvisade kritikerna till D. H. Lawrences sexualmystik. Men Hämäläinen skildrar kvinnan som den aktiva parten, medan Lawrence använder kvinnan till att bevisa mannens virilitet. Båda betonar det sunt animala, men kvinnans och mannens roller kan ses som varandras spegelbilder i deras verk. Ett bättre jämförelseobjekt för romanen Lumous är Iris Uurtos roman Ruumiin ikävä, där huvudpersonen lämnar sin man för sin erotiska lidelses skull på samma sätt som huvudpersonen i Hämäläinens roman.
Det uppror som de unga kvinnorna hos Helvi Hämäläinen och Iris Uurto genomför är först enbart fysiskt men blir småningom också ett “själens” uppror.
Kroppslig och andlig kärlek
Med romanen Säädyllinen murhenäytelmä (En anständig tragedi) hamnade Helvi Hämäläinen i motvind, bl a på grund av bokens modiga Hitlerkritik. Förstaupplagan av boken från 1939 makulerades och boken utkom först år 1941. Romanen är uppbyggd kring två händelsekedjor, där den ena handlar om en arkeologidoktors äktenskapsbrott med en tjänsteflicka. Doktorns hustru, Elisabet, blundar för mannens snedsprång på samma sätt som Europa gjorde inför Hitlers maktsträvanden. Mannen bortförklarar snedsprånget som en akt av skönhet och glädje som också hustrun borde kunna glädja sig åt på samma sätt som han. Den unga flickan står för en erotik med en helt ny innebörd. I denna den nya tidens “erotiska häxkittel” förlorar mannen helt sin orienteringsförmåga. Men grundproblemet är att den “andlighet” doktorn och hans hustru representerar är falsk, och Helvi Hämäläinen tar lika ironiskt som skickligt fram spelreglerna i denna de bildades tragedi.
Den verkliga tragedin utspelas på ett annat håll. En av huvudpersonerna är doktorns syster Naimi, som återvänder till sin man efter tjugo års skilsmässa. Äktenskapet gick i kras på grund av mannens otrohet, men mannen har förblivit Naimis enda kärlek. Ännu efter tjugo år har hon ett levande minne av sin ungdoms lilafärgade sovrum:
“Utmattningen efter ett lidelsefullt samlag hade alltid fyllt henne med bilder, som rörde sig som ett skimrande stoff inne i hennes huvud. Hon höll om sin älskades huvud med båda händerna, och såg för sin inre syn ett litet bi med gyllene vingar och en ros i munnen; det studsade mot sängkammartaket. Hon skrattade av lycka, hennes tänder var vassa, glänsande, och skiftade en aning i blått.”