“Mina älsklingsplatser inomhus hafva alltid varit köksspisen och skrifbordet …”
Skrivande kvinnors väg till offentligheten i Finland var under 1800-talets första decennier lång och krokig.
Sofia Hjärne gav 1831 ut Tawastehus Slott, en Romans från Birger Jarls af Bjelbo Tidehwarf, ett av de första kvinnliga försöken i Finland att nå den litterära offentligheten.
Not om Sofia Hjärne
Sara Elisabeth Wacklins (1790–1845) författarskap är ett bra exempel på hur svårt det var för en av de halvoffentliga salongernas berättartalanger att bli författarinna. Hennes livsöde är också märkligt, som hämtat från en av Fredrika Bremers romaner.
Om den fattiga och fula Julma står det i Sara Wacklins lilla berättelse “Spöket på graven” i tredje delen av Hundrade minnen från Österbotten (1844–45): “Den fattiga flickan hade ej fått någon annan uppfostran, än den hon, lik en blind höna som snappar upp ett korn, här och där kunnat förvärva sig själv, så att hon genom ett träget arbete i ett ansvarsfullt kall kunde försörja sin mor, vars enda stöd hon var.”
Sara Wacklins mor hade tidigt blivit änka efter Uleåborgs stadsfiskal, och familjens fattigdom tvingade Sara att vid 16 års ålder bli biträdande lärarinna vid stadens småskola. Liksom Julma skulle Sara förbli “nitisk barnlärarinna” i 37 år. År 1813 flyttade hon till Åbo där hon parallellt med egen undervisning kunde studera franska och musik. Ett par år senare blev hon guvernant hos landshövding Gustaf Hjärne, i vars hustrus salong Sara Wacklin snart blev ett uppskattat inslag som tillfällesdiktare, historieberätterska och regissör av små skådespel.
Under loppet av åtta år startade Wacklin tre flickskolor varav två brann ner.
Sommaren 1835 fick hon råd att äntligen förverkliga sin dröm, nämligen att studera i Frankrike som vid denna tid var ett föregångsland vad gällde skollagstiftning. Sara Wacklin kunde efter ett års intensiva studier i språk, matematik, litteratur, historia och elementär naturvetenskap ta en högre statlig lärarinneexamen i Paris.
Med sitt franska diplom på fickan grundade den nu 46-åriga lärarinnan i Helsingfors Finlands första moderna flickskola. Kanske uppfattades det som en provokation att skolans studieplan påminde om universitetets. När staten 1844 öppnade konkurrenten “Svenska fruntimmersskolan” valdes inte Sara Wacklin utan en tidigare kollega till föreståndarinna.
Vid det här laget hade Wacklin fått ihop en smärre förmögenhet och med den flyttade hon 1843 till Stockholm, köpte sig en liten fastighet i Gamla stan, och satte sig att skriva för brinnande livet. Hennes efterlämnade anteckningar beskriver en arbetsdag från fem på morgonen till ett på natten, “då slägte jag ljuset, tackade Gud för mitt trefliga lif! och insomnade sött”.
Strax före hennes död förelåg i tre band hennes livsverk, Hundrade minnen från Österbotten. Genom sin karaktär av provkarta över tidens prosastilar utgör boken en intressant länk i både den finska och svenska romanens historia. Romantiska hjälteskildringar av en art som Zacharias Topelius senare skulle bli så berömd för varvas med upplysningstidens karikatyrer. Lokalhistoriska anekdoter står sida vid sida med realistiska vardagsberättelser i Fredrika Bremers stil eller med karakteristiska miniatyrporträtt à la Lenngren. Men här finns också en karaktärsskildring influerad av Balzac och det tidiga 1800-talets franska litteratur.
Minnena sträcker sig över ungefär 100 år och den första delen presenterar Österbotten. Hjälten är författarinnans farfar, Uleåborgs postinspektör, Mikael Wacklin. Andra delen koncentrerar sig på kriget mellan Sverige och Ryssland 1808, som slutade med att Finland blev ryskt. Kriget skildras ur olika människors perspektiv. Tredje delen behandlar Uleåborgs brand 1822 och innehåller också porträtt av stadens berömdheter, bland andra Frans Michael Franzén och Johan Ludvig Runeberg.
Även om man ser Hundrade minnen från Österbotten i en samtida litterär tradition av hembygdsrealister, så kan samlingsverkets heterogena stilkaraktär också tolkas i termer av ett sökande och experimenterande, som inte finns hos de mer stilistiskt homogena manliga förebilderna. Kanske är denna mångfald ett resultat av Wacklins försök att osökt skildra också den österbottniska kvinnan och hennes livsvillkor.
En feministisk ironi får ofta männen att framstå som komiska och provinsiella original, som löjtnant von E. som sov i en stol för att inte skada sin toupé, eller den godmodige borgmästare Timbom som nästan pladdrar ihjäl Gustav IV Adolf, när han hedrar Uleåborg med ett besök. Men också kvinnorna kan drabbas av Sara Wacklins ingalunda oförargliga penna, som i skildringen av de gråtande baldamer som vid de svenska officerarnas bortdragande gav löftet att aldrig dansa mer, ett löfte som föll i total glömska i det ögonblick general Kamenskis eleganta stabsofficerare gjorde entré.
Men när Sara Wacklin talar i kvinnornas sak blir stilen varm och personlig och psykologiskt inträngande. Det kanske varmaste kvinnoporträttet, “Moster Stina”, finns i första delen av Hundrade minnen från Österbotten. Stina, en gammal skolmamsell från Uleåborg vars “stora blå ögon aldrig hade varsnat någon karl, åt vilken hon velat uppoffra sin frihet”, är feministiskt indignerad över kvinnoförtrycket: “Ja, mångdubbelt mer fordras av oss än av de otäcka karlarna, vilka ej behöva uträtta stort innan de prisas eller belönas med rikedomar, titlar och ämbeten. Men vad uppmuntran får kvinnan – om hon också vore den fullkomligaste? – ‘Ingen!’ skrek hon i en riktig bärsärksvrede och gjorde i durkmarsch sina evolutioner kring kammargolvet. Ändå fordrar man att hon skall vara både skräddare och bagare, bryggare, slaktare, kock, sockerbagare, kaffekokare, färgare, strumpvävare, ljusstöpare, trädgårdsmästare, gårdsfogde, brandvakt och handelsbetjänt (i små städer)! Dessutom skall hon vara mor och maka, barnsköterska och lärarinna, hushållerska och kökspiga, sjukvakterska och sin mans tjänarinna. Hon skall blåsa bort alla bekymmer ifrån hans panna, ensam taga emot och bära alla husets förtretligheter, skratta, då hon hellre ville gråta. Hon skall vara om morgonen först uppe, om aftonen sist i säng, tigga styvern ur sin mans hand till det stora hushållet, kanske fälla många tårar innan hon vågar fram med denna begäran, och hava mera bekymmer om ladugården än själva dejan. Lägg härtill, det värsta av allt, att nödgas bråka med otidigt tjänstfolk och vanartiga barn, vilkas moral hon ensam ej hunnit vårda.”
Ett annat exempel på Sara Wacklins feministiskt deltagande blick är den tragiska berättelsen om barnamörderskan “Moniuses Lisu”, en svidande vidräkning med patriarkatet. Lisu, som haft en alkoholiserad mor, gifter sig med en guldsmed, som super och “misshandlade sin arma hustru för den orsaken, att hon aldrig motsade honom i något, och detta kunde han ej tåla”. När mannen börjar misshandla även barnen, rymmer hon och försörjer dem som sömmerska i Uleåborg. Mannen begär henne dock med lagens hjälp tillbaka och inför detta hot dödar hon sina tre små söner. Inför rätta yrkar hon själv på dödsstraff och hennes sista, sorgsna, ord lyder: “Ack, herrarna känna ej vartill ett modershjärta kan bringas för att ur olyckans djup rädda ett barn!”
Enligt Fredrika Runeberg var Sara Wacklins högsta önskan att i Brunnsparken i Helsingfors inrätta ett skyddshem för fattiga kvinnor som Lisu. Fredrika Bremer var Wacklins “Ideal för allt ädelt på jorden”. Hennes anteckningar innehåller flera tackord till denna berömda landsmaninna – Fredrika Bremer var född i Finland – som hon menade lärde “det gamla barnet tänka öfver sitt öde. I den ensamne i Mams. B. skrifter igenkände jag så ofta mig sjelf, jag upblötte boken med mina tårar men jag lärde mig dock deraf tålamod och förtröstan till alla värnlösas Fader”. Bremer berömde Hundrade minnen från Österbotten för “det förträffliga, både enkla och humoristiska framställningssättet”, vilket gjorde Wacklin överlycklig.
När Hundrade minnen från Österbotten gavs ut i en ny upplaga 1919 är den tongivande svenske kritikern Fredrik Böök uppenbart förtjust över bekantskapen. Han kallar Sara Wacklin “ett älskvärt och underhållande vittne om den provinsiella kulturen i ett fordom svenskt landskap” men kan på patriarkaliskt vis inte avhålla sig från att förringa författarens talang. Trots verkets stilistiska variationer framhäver han, i polemik med Helena Westermarcks initierade inledning – som Böök avfärdande kallar “feministiskt gnällig” –, hennes brevvän och kusin, författaren och prosten G. H. Mellin, och slår utan grund fast att denne “haft en mycket väsentlig andel i bokens stilisering”.
Utgivningen av Hundrade minnen från Österbotten blev omständlig. Den finske förläggaren krävde en subskriptionslista som skulle garantera åtgången, och alla Sara Wacklins bekanta ställde upp, från väninnor och gamla elever till Zacharias Topelius, Johan Ludvig Runeberg, Frans Michael Franzén och Fredrika Bremer. När 580 namn samlats in erhöll författarinnan ett kontrakt mot att hon förband sig att innan årets slut köpa tillbaka osålda exemplar av upplagan på 1 000. Det blev aldrig aktuellt, ty Hundrade minnen från Österbotten fick en avsevärd framgång. I Sverige gick de första banden som följetong i Aftonbladet redan under utgivningsåret. I Finland agerade Topelius och Runeberg välvilliga, om än nedlåtande, beskyddare. Men i Österbotten höjdes kritiska röster och verket döptes om till “Hundrade lögner från Österbotten”. Sara Wacklin själv tog kritiken ganska lugnt och svarade: “När man skall koka soppa på en spik, måste man väl ock tillsätta litet saft.”
Sara Wacklin skrev, efter att ha träffat Fredrika Bremer: “Jag har talt med henne, jag har sett henne! och då jag i hennes tårfulla öga läste det sköna hjertats grund, då först såg och kände jag rätt – allt vad jag läst af Fredr. Bremer … Fru Carlén fyller pap. småqvickt naift och behagligt, Fr. Bremer fyller själ och hjerta med känsla för religion och allt godt och höjer den öfver stoftlivets bekymmer, förädlar. Då jag läst fru C(s) mästerverk Fid. Com (Fideikommisset), återstår småaktiga detaljer och prat i minnet, då jag läst famille H. af Fr. Bremer, känner jag mig förädlad, bättre, tåligare, nöjdare, m. m.”