Från Smakens Tempel till Parnassen

Vem var Anna Maria Lenngren, född Malmstedt? I den svenska litteraturhistorien har hon skakat om ordentligt med sin dikt “Några ord till min k. dotter – i fall jag hade någon”, skriven 1798. Den anses vara så masochistisk i sin kvinnosyn att till och med de mest förhärdade patriarker till vördade litteraturprofessorer slitit sina skägg i protest. Frågan har gällt huruvida Anna Maria Lenngren varit allvarlig eller ironisk, då hon i sin dikt låter en mor ge sin dotter rådet att inte bli en “lärd i stubb”, utan istället ägna sig helhjärtat åt såskokning och andra husliga sysslor. Svenska skolflickor har i flera generationer skurit tänder åt verser som denna:

Lyd, Betti, lyd bestämmelsen,
Sök ej at mannabragder hinna;
Och kän din värdighet, min vän,
I äran af at vara qvinna.

Diktens sorgset parodiska drag framträder i öppen dager när man läser den tillsammans med den samtidigt skrivna “Ålderdomströsten”, en dikt som i samma ironiska stil behandlar en okritisk mors förhållande till sin son. Lästa som pendanger avslöjar dikterna skoningslöst den cyniska uppfostran av flickan till slav och av pojken till herre.

Smickra pojken, blinda mor!
Åt hans sjelfsvåld bifall nicka;
Böj dig, spänn igen hans skor,
Stoppa nam-nam i hans ficka:
Vänta, pilten blir väl stor.

Se i hoppets perspectiv
(Alla mödrar sett detsamma)
Glädjen för din framtids lif;
Hvad han pekar på för mamma
Straxt den söta gossen gif.

Resultatet av denna servila uppfostran är hårresande. Gossen blir lastbar och utnyttjar utan skrupler sina medmänniskor under sin vandring på den breda vägen. Otåligt inväntar han moderns död och arvet, bedjande “Gud lät Kärngen ta en ända,/ At jag mödernet får ut!”

I dessa dikter faller den barnlösas skärskådande och illusionslösa blick på moderskapet. Den finns också i ett odaterat diktfragment som inte var avsett för publikation. Där beskrivs ett kafferep som en grotesk upplevelse, ty “Ingen väf och ingen amma/ Hade jag att tala om”.

Närmare än så kommer vi inte privatpersonen Anna Maria Lenngren. En handfull brev är det enda biografiska material som finns. Hon föddes 1754 i Uppsala som fjärde barn och äldsta dotter till en akademiadjunkt i latin. Genom att följa brödernas undervisning fick hon en lärd uppfostran. Hemmet var fattigt och Anna Maria började i likhet med ett par av bröderna tidigt skriva och översätta.

Enligt sina manliga vänner satte hon, i synnerhet som gift, en ära i att uppträda så anspråkslöst som möjligt. Klart är att hon tacksamt använde sig av sin tids anonymitetsmantel. Litterära bidrag i tidningar och tidskrifter infördes som regel osignerade, även om de kom från etablerade författare.

I fru Lenngren har litteraturhistorikerna sett en manlig önskedröm förverkligad, kvinnan som vägrar att låta sin man bli lidande på hennes skrivande. Myten skapades av hennes nekrolog Franz Michael Franzén, som i sin minnesteckning i Svenska Akademien 1818 beskriver hur dikten föddes “medan hon gick i sitt hushåll”. Så sent som 1904 skaldade Carl Snoilsky om Anna Maria Lenngren:

Fast hennes sånger öfver landet gå,
Carl Petter Lenngren lider ej därpå.

Manliga vittnen noterade med förtjusning att Anna Maria stack sin “lyra” inte under stol men väl under sybord. Hennes allt uppslukande intresse för bjudningarnas damprat om spetsknyppling och kalvande kor har framhållits, liksom hennes klädsamma rodnad när hon blev ertappad bland åhörarna på Svenska Akademiens sammanträden.

I februari 1795 skriver kunglige sekreteraren Carl Gustaf Leopold till Svenska Akademiens sekreterare Nils von Rosenstein: “Uteslutas fruntimmer av våra författningar? Annars vore visserligen Fru Lenngren en både stor acqvisition och rättvist ämne för Academiens uppmärksamhet.”

Anna Maria Lenngrens tid debatterade utan avbrott den stora frågan om kvinnans ställning, framför allt i de många tidskrifter av utländsk modell som börjat utkomma även i Sverige. Stockholms Posten, hennes eget organ, var bara en av många. I den moraliska tidskriften Posten, som utkom 1768-1769, då Anna Maria var en brådmogen tonåring som studerade latin med de äldre bröderna, pågick en lång debatt om kvinnans rätta plats. Den “sköna Eugenia” framhävdes som ett ideal: “I hennes Cabinett finner man aldrig böcker ligga framme: aldrig citerar hon någon Autor. Man är munter och qvick i hennes sällskap: ty hon underhjelper ens snille; bringar det på wägen, och älskar aldrig at synas på en annans bekostnad. … Det äro blott några få af hennes wänner som weta at hon läser, och med hwilka hon talar om böcker och wetenskaper. Ack Lysandra! hon talar om dem på samma sätt som om allting annat: hon intar och förtjusar. Hon föraktar icke de wanliga Fruntimmerssysslorne. Twärt om: hon anwänder mycken tid på dem.”

Detta var, och det kan inte nog framhållas, idealkvinnans intellektuella hållning i Anna Maria Malmstedts samtid. Mot denna bakgrund ter sig hennes reservationer mot Hedvig Charlotta Nordenflycht, den enda verkliga medtävlaren i den högsta litterära klassen, inte särskilt chockerande. Vi kan anta att Lenngren helt enkelt önskade slippa att se sig hyllad och förhånad på samma sätt som föregångerskan. Det finns hos Lenngren, parallellt med en svassande ödmjukhet som i “Förnöjsamhet”: “Mig ingen hemlig åtrå bränner/ att se min ära vida spord”, en vilt flammande ironi som de flesta forskare gladeligen har tagit för kvinnlig anspråkslöshet:

Det yrke jag har valt mig tycks bedrägligt vara.
Jag ökar utan frugt de arma snillens skara,
Som mödsamt nöta ut båd’ anda, lif och själ,
Blott för den ringa lön at hetas rimma väl.
Nej lyckan och min vinst jag mera bör bevaka.
Jag går till min Natur och könets gräns tillbaka,
Af hjernans toma gräl man ingen föda får.
I toffsar, flor och bjäffs vår lycka nu består.
I gyckeldockors här, jag gillar ert exempel,
Ifrån Parnassens höjd jag flyr till Smakens Tempel;
Men skall, då jag med sorg från Pinden afsked tar,
Behålla några rim till vänners nöje qvar.

Magnus von Platen argumenterar övertygande för att Anna Maria Malmstedts avsked från Parnassen är ett “utslag av galghumor”. Han finner i uppsatsen “Den vittra mamsell Malmstedt” många bevis på hennes poetiska ärelystnad.
(1700-tal, 1963)

Detta skrevs den 9 april 1779 av den mamsell Malmstedt som av hovet blivit ärofullt belönad för sina ypperliga översättningar och bearbetningar av komiska operor till svenska. I inledningen till den första av dessa libretter, Marmontels “Lucile”, förklarar hon sig utan omsvep vara blåstrumpa. Föreställningen att det kvinnliga könets “Snille” skulle ha en gräns avfärdas som en mossig fördom, ovärdig Gustav III:s upplysta tidevarv:

“Både äldre och senare tider hava lämnat oss mångfaldige exempel av fruntimmer, hos vilka man saknat, varken snille eller styrka för lärdom och vitterhet.”

Det är svårt att föreställa sig att denna förkämpe för kvinnosnillet skulle härbärgera en lika ivrig önskan att följa “gyckeldockornas här” till “Smakens tempel”, dvs. toalettbordet. Det är onekligen lättare att se den beskrivna reträtten som en första klassens ironi över henne själv, stackars “lärda i stubb” som väninnorna häcklar för hennes urmodiga hatt. Ogift är hon också vid 24 års ålder, och det plågar henne. Men året därpå är hon gift och avflyttad från det hem om vilket hon i ett brev skrev: “Guds magt, och all möjlig egen ohåga har dragit mig lyckligt ifrån det brusande hafvet der hemma.” Fadern, som var en närmast fanatisk herrnhutare, levde efter hustruns död tillsammans med sin husjungfru och fyllde det fattiga hushållet med studenter, släktingar och andra hjälpsökande. Enligt alla källor välkomnade Anna Maria förlovningen.

Den man hon valde måste betecknas som faderns raka motsats. Carl Petter Lenngren var fem år äldre och en prudentlig och mycket återhållsam herre. I sina bidrag till Stockholms Posten visar han prov på en ordrapp realism och ett gott, borgerligt omdöme. Det var egenskaper som Anna Maria Malmstedts pappa med sin religiöst svärmiska läggning saknade, “denne mans ovanliga förmåga att se allt i ljus och rosenfärg” som Atterbom skrev. Carl Petter Lenngren strävade mot samhällspyramidens topp, mot goda, tryggade omständigheter. Hans maka måste i förstone ha upplevt det som en befrielse att undkomma vad hon själv kallar faderns “hemordningar och smältan af kärngar och ungar”.

Men Anna Maria Lenngren tycks ha betalat ett högt pris för sina ordnade förhållanden. Hennes make verkar inte ha haft en i allt stödjande inställning till hennes författarverksamhet. Ett tecken därpå är att han inte följde hennes egen diktförteckning, avsedd att utgöra underlag för en postum utgåva av hennes samlade skrifter. Till yttermera visso kallar han makans sedan länge erkända diktning för “poetiska tidsfördriv” i företalet till denna utgåva 1819. Han hävdar att den i enlighet med hennes egen vilja har fått heta Skaldeförsök. Det är en efter innehållet så illa avpassad titel att flera av männen i Svenska Akademien, däribland Carl Gustaf Leopold, skarpt förebrådde honom för att han hade valt den.

“Låt mig dock säga med uppriktighet, att jag sett med missnöje det illa passande ordet Skaldeförsök ännu behållas på titelbladet. När modestien går över sin gräns, förlorar den sin effekt, och får anseende av affektation. Vad som genom egenheten af slag och förträffligheten däri icke finner sin like någonstädes kan ej rimligen bära namn af försök. Så gärna måtte man kalla Eneiden Försök till episkt poem, och Napoleons kampanjer för hans Försök i krigskonsten. Även blygsamheten hos den närmaste af anhöriga rättfärdigar ej ett sådant förringande. Ogilla, om bror så tycker, mitt omdöme, men förlåt uppriktigheten därav”, skrev Leopold till Carl Petter Lenngren 21 januari 1826 efter att andra upplagan av Skaldeförsök utkommit. Han ogillade även att Anna Maria Lenngrens änkling inte velat sätta den ståtliga programdikten “Invocation” först utan valt att låta “Några ord till min k. dotter” inleda samlingen. Anna Maria Lenngren hade själv önskat se den neutralare dikten “Biographie” på första sidan, en önskan som hennes man sålunda satte sig över.

Irritation från makens sida är en möjlig förklaring till att Anna Maria Lenngren försökte dölja att hon skrev flitigt, drygt 80 dikter, under äktenskapets första 13 år. För husfridens skull gömde hon sitt bläckhorn i sybordet. Möbeln är bevarad och dess inre är fläckigt av bläck.

När hon mot sin vilja 1797 uppmärksammades av Gyllenborg i Svenska Akademien och blev framdragen i offentlighetens ljus, bekräftades det som alla i Stockholms lilla kulturmiljö redan visste, nämligen att det var hon som efter den store Kellgrens bortgång var Stockholms Postens främsta penna. Sett ur kommerserådet Lenngrens synvinkel var tidpunkten för makans geniförklaring illa vald. Gustav IV Adolfs politiska censur hade påbörjats, och Stockholms Posten hade redan i ett år iakttagit stor försiktighet. Det innebar för Anna Maria Lenngrens del att hennes bitska adelssatirer fått ge vika för mer idylliska dikter om unga borgarflickor.

Den historiska bakgrunden är mordet på Gustav III 1792, en följd av hans avskaffande av adelsprivilegierna 1789. Det var en grupp sammansvurna adelsmän som stod för dådet, vilket utlöste en storm av adelshat. För ofrälse som Carl Petter Lenngren, innebar adelsprivilegiernas avskaffande att en bana som ämbetsman öppnades. Med sina adelssatirer, och vad man kallat hennes borgerliga idyller, försvarar kommerserådinnan Lenngren vinnarna, dvs. borgarna. På grund av Gyllenborgs hyllningsdikt till henne 1797 riskerade hon att uppfattas som jakobin, vilket i det nya politiska klimatet inte var någon hedersbeteckning. “Hyllningsaktionen” satte inte bara kommerserådets position i fara utan hotade även Stockholms Postens existens.

Hade Anna Maria Lenngren i denna situation något annat val än att slå till reträtt? Med svarsdikten “Dröm”, som i förbifarten gör en slät figur av stackars Gyllenborg, framhävs författarinnans programmatiska anspråkslöshet på bekostnad av den öppet feministiska fru Nordenflycht.

Detta får inte undanskymma det faktum att kommerserådinnan Lenngren, i yngre dagar, såsom mamsell Malmstedt hade varit öppet och självmedvetet vitter. Hennes signetsigill bestod förutom av hennes initialer, AMM, av en bok, en lyra samt upplysningens fackla. Hon uppmärksammades tidigt och gjorde efter den tidens mått en kometkarriär. 22 år gammal invaldes hon i Göteborgs Kungl. Vetenskaps- och Vitterhetssamfund. Året därpå kunde hon genom medlemskap i Utile Dulci räkna sig till huvudstadens intellektuella elit. Redan som tjugoåring skrev hon dikter i den ansedda göteborgstidningen Hvad nytt?

Ett mästerverk är de tidiga “La matinée de Clarisse”, tryckt 1774. Vi möter den koketta Clarisse under hennes uppstigning och nervösa småprat med dels sin kammarjungfru Cajsa, dels med sin kusin som gör visit. Hjärtebekymmer och hemliga biljetter avhandlas med stilsäker diktion, säkerligen inspirerad av Lenngrens samtida Carl Michael Bellman (1740-1795), men originellt tillämpad. Den närvarokänsla som omedelbart infinner sig saknar motstycke i gustaviansk dikt. Läsaren får näsan full med puder och hennes öron glöder av budoarens halvkvädna sekretess.

Cajsa, nå jag tror du hickar —
Hjelp mig då med min Chignon
Lystna, hör mit guldur pickar,
Och mit hjerta på en gång.
Vet du, Cajsa, hvad jag tänker?
Jo! jag Damon hjertat ger:
Mins du hur hans värja blänker,
Hur han suckar, när jag ler?

Här finns föga av den moralism som man orättfärdigt brukar anklaga fru Lenngren för. Dygd och oskuld är alltför allvarliga begrepp för denna “gyckeldocka”, som med gott humör tecknas av en författarinna som inte är stort äldre, och lika nyfiken på livet. Samma sceniska grepp tillämpas även i hennes genombrottsdikt, “Thé-Conseilen, (i en första version “Thee-Conseillen”), skriven året efter “La matinée de Clarisse”.

Som vardagsskildrare är Anna Maria Lenngren en föregångare till Fredrika Bremer. Hon har endast förakt till övers för de idealiserande genrerna som den under 1700-talet så populära herdedikten. “Se, det är en idyll som ändtligt man förstår, så sann och menlös, att den bräker.”

När hon skall välja stycke ur Ovidius för att på Gustav III:s uppmaning översätta något från latinet, stannar hon för Didos klagan över Aeneas svek. Då är hon 22 år gammal.

“Läste ni någonsin den nya Öfversättningen af Dido til Aeneas? Den är af Fru L-n, den fordna Mamsell M-dt. Men hvilken renhet, smak, behaglighet, sanning af ett Qvinnosnille? Jeg har sett hundratals små kastade skönheter af denna samma handen, alla tecknade med Liflighetens grace. O, mine Herrar! då I så häftigt söken de flygtiga behagen af et Ansigte, hvad är Ert värde at I så litet kännen och beundren Charmerna af en Menniskosjäl?”
(Thomas Thorild i Den nye Granskaren, 1784)

I sin översättargärning visar hon hur väl det svenska språket låter sig användas även för vittra ändamål. Det var något som Gustav III strävade efter. Men eftersom han var osäker på det barbariska tungomålets förmåga till elegans, valde han operan, inte dramat som den nationella konstformen framför andra. Musiken, menade han, mildrade det bondska i svenskan. Men Anna Maria Malmstedts översättningar av de komiska operastyckena “Lucile” (1776), “Zemire och Azor” (1778) liksom sagooperan “Arsène” (1779) är fullt njutbara även utan musik.

Hennes speciella begåvning för stilistisk anpassning visar sig även senare i lyhördheten för både in- och utländska förebilder. Ett exempel är “Medelåldren” med undertitel “Imitation” från 1789. Den har som förlaga husguden Voltaires stanser till Markisinnan du Châtelet 1741. Voltaire beklagar där att kärleken med ålderns rätt fått ge vika för vänskapen, ´l’amitié, som på franska är femininum, en livsledsagarinna som han nu beklagligtvis måste följa. Anna Maria Lenngrens dikt är självständig i förhållande till förlagan, men hon använder bilden av vänskapen som en följeslagare. Det är bara det att i hennes dikt – och på svenska – blir vänskapen en man:

Utaf hans läkande förmåga
Jag kände denna magt igen;
Han värmde med en ljuflig låga,
Men — värmde ej som kärleken.
Kom, sade han, jag skall dig dölja
För lifvets qval och bitterhet;
Jag fölgde honom — men jag gret
At endast kunna honom följa.

Anna Maria Lenngren övergav så småningom helt de s.k. högre genrerna och valde satiren och den anekdotiska och epigrammatiska dikten. Hon har också skrivit många sällskapsvisor och till forskningens förvåning en del erotiska dikter, vilket stämde illa med den vedertagna uppfattningen om henne som en robust och tillbakadragen matrona. På fullt allvar påstår exempelvis hennes “herrvänner” Leopold, Rosenstein och Franzén att hon knappt lämnade sitt hus, trots att hennes dikter mycket initierat skildrar Stockholmslivets samtliga folkgrupper: adel, präster, borgare och prostituerade.

Under äktenskapets 13 första år upphörde Anna Maria Lenngren att ta sig an stora uppgifter i episk, satirisk eller dramatisk form. Möjligen översatte hon i smyg Horatius, enligt Svenska Akademiens sekreterare Nils von Rosenstein, men hon publicerade inget. I Stockholms Posten kan man läsa epigram, kortare tillfällesdikter, ordlekar, reflexionsdikter, tolkningar av sensuell erotik och sällskapsvisor. Enstaka, förebådande prov på den Lenngrenska satir och idyll som på 1790-talet kom att göra henne så berömd, förekommer.

Åren mellan 1784 och 1789 var en period av relativ tystnad. Man har förklarat det med att så gott som alla nära familjemedlemmar dog under dessa år, med undantag för fadern, som drunknade 1798 i Norrström under ett besök hos sin dotter.

År 1793 rycker Anna Maria Lenngren i stor stil in i tomrummet efter de avlidna, insjuknade eller landsförvisade manliga diktarna Lidner, Kellgren, Bellman och Thorild. Vid decenniets mitt är hon redan stor. Man kan säga att hon utgör en bro mellan de två stora litterära guldåldrarna i svensk litteratur; på ena sidan den gustavianska epoken, och på andra sidan romantiken som fick sitt genombrott 1809. Anna Maria Lenngrens författarskap kulminerar när hon är mellan 39 och 46 år. Den ende verkliga rivalen är Franz Michael Franzén (1772-1847).

År 1794 fick en växande nordisk enhetskänsla sitt uttryck genom det nybildade neutralitetsförbundet. I Danmark utgavs 1795 en skandinavisk månadstidskrift vid namn Nordia av Ph. Hoste, F. Høegh-Guldberg och J. Kragh Høst. 1796 stiftades ett skandinaviskt litteratursällskap.
Anna Maria Lenngren, som var beläst även vad gäller nordiska författarskap, omfattade förskandinavismen varmt och översatte 1795 Rasmus Frankenaus dikt: “Den danska sånggudinnan till den svenska”.

Mellan 1793 och 1800 skrev Anna Maria Lenngren 120 dikter. Därefter blev hon sparsammare med sin penna. År 1800 gav Svenska Akademien henne en årlig pension. Två år tidigare hade hon börjat göra en förteckning över de arbeten som skulle kunna komma ifråga för en samlad utgåva av hennes verk. Den 1809 publicerade stolta programdikten över hennes estetik, “Invocation”, riktad till Apollon, tyder på att hon tog sitt författarskap på största allvar. Om det enda som hennes lyra frambragt är “lättsinnig yra”, säger hon i sista strofen, så förtjänar den att krossas! Det är en ytterst självmedveten och högtidlig stämma som talar, och den önskar sig upplysningstidens “mod” att möta den annalkande romantikens “yrsel” med.

Hänför min inbillning, elda min blod,
Gif mina tankesprång syftning och styrsel;
Gif mig étheriska Sångarens mod,
Icke hans yrsel.

Kanske samlade hon sig till ett diktande i denna höga stil under de sista två årtiondena av sitt liv? Om det kan vi ingenting veta; spåren utplånas när hennes änkling väljer och vrakar till utgåvan Skaldeförsök.

Men för den som vill höra, talar redan från början en passionerad litteratör i hennes verk. Tjugoett år gammal skriver hon i första versionen av “The-Conseillen”, följande:

Et skumrask intet qval mig gör.
När korta dagen faklan släcker,
Och mörker jordens krets betäcker,
Jag med et talgljus mig förser;
Jag därvid kan det nöget känna,
Som, med et bleckhorn och en penna,
Ny dag för tankans skymning ger.

Detta är den första strofen även i hennes publicerade författarskap. “The-Conseillen” utgavs i en andra version i ett separat tryck 1777 och räknas som mamsell Malmstedts genombrott. Vi läser en bekännelse av en syster med bläckfläckiga fingrar, vars passion är att, i skydd av skymningen, skriva. I ett rimmat brev till en manlig auktoritet två år senare presenterar hon sig så här: “Mitt lilla rimförstånd sig sielfklokt ämnen väljer,/ Jag dyrkar Episk eld och skriver Thé-conseiller.”

“Thé-Conseillen” är inte originell i sitt ämnesval, tvärtom lägger den sig till rätta i en genre som ända från 1600-talet hade använts för klagomål över det täcka könets behov av att gadda ihop sig på tebjudning och kafferep. Men Anna Maria Malmstedts version, i synnerhet den från 1775, har en oöverträffad impressionistisk reportagestil som gör läsaren till tjuvlyssnare.

Min söta vän, lägg bort sin kappa.
Bevars! hon är treqvart på sju.
Om jag hör rätt, lär någon klappa.
Välkommen hit, min söta Fru!
Jag får den äran gratulera:
(Bed Jungfrun laga Caffe mera)
En liten Son, om jag mins rätt;
Han skal visst brås på söta Mamma.
Hur, fick Frun någon duglig amma?
Jo men, fast det ej gick så lätt.

Liksom sin samtida Carl Michael Bellman är fru Lenngren gestaltskapande. Bellman tecknar vissa återkommande figurer medan Anna Maria Lenngren håller med ett myller av engångsporträtt. Båda har sinne för det konkreta och för karikatyren. Den Lenngrenska karikatyren drabbar ofta adeln, såsom den exempelvis tecknas i “Portraiterne”, “Hans nåds morgonsömn” och “Fröken Juliana”. Få är de försonande dragen i den bitska skildringen av en sysslolös, parasitär tillvaro där adelsmännens “skicklighet, talanger och förtjenster” hänförs till rapphönsjakt, som i “Portraiterne”. Den för sina “anor” högfärdiga änkenåden nedlåter sig till att i brist på bättre sällskap tala med sin tjänsteflicka: “Om jag likväl så lågt mig sänkte/ At tala med det lumpna hjon,/ Kanske det gaf min gickt en liten diversion.” Men Anna Maria Lenngrens adelssatir utesluter inte en medlidsam suck inför ett grevinneöde. Dikten “Grefvinnan” avslutas med strofen:

Vara länge verldens slaf
Sist i plågor lida af,
Multna i Familjegraf,
Och bli ämne för en Visa.

Genom fru Lenngren kom den husliga idyllen på modet, brukar det heta. Det är rätt såtillvida att hon från första början tar de hunsade pigornas parti mot de bördsstolta fruarna och de trångsynta borgarmadamerna. Men idyll är inte riktigt hennes genre. När hon gör ett försök att kontrastera högfärden hos adeln mot gästfriheten hos en prästfamilj drabbar löjet i första hand den senare. I “Grefvinnans besök” får prästståndet följande välriktade spark:

Och Pastorn nu Grefskapet följde till Linden –
Hans sedsamma dotter och fru
Nu nego vid trappan, vid porten, vid grinden,
Och stå der och niga ännu.

Renodlad idyll kan man – förutom i den rörande genrebilden “Den glada festen” – tala om endast i de från 1796 och framåt skrivna positiva dikterna om unga flickor. Kanske spökar här i bakgrunden Rousseaus Julie, Goethes Lotte eller Goldsmiths Sophia. Det är den unga kvinnans sekel som randas och som snart skall kulminera i Hertha-gestalten och alla hennes nordiska systersjälar.

Frihet, jämlikhet och broderskap råder i det samhälle som fru Lenngren ser som sitt ideal. Denna utopi förverkligas i barndomens värld. En av hennes mest kända dikter, “Pojkarne” (1797), fördjupar en på denna punkt tydlig påverkan av Rousseau, men kritiserar också det faktum att män lämnar jämlikhetsdrömmarna när de växer ur sin barndom och blir “män i staten”:

Med fyrti år på nacken
De streta i besvär,
Tungt i den branta backen
Der Lyckans Tempel är.
Hvad ger då denna Tärnan,
Så sökt i alla land?
Kallt hjerta under stjernan,
Gul hy och granna band.

Atterbom hade, i likhet med kommande generationer av manliga författare, all anledning att känna sig pikerad. Anna Maria Lenngrens “Pojkarne” från 1797 ägde förvisso giltighet utanför hennes generationskolleger och deras inmarsch i Akademier och ämbetsverk. När Atterbom ondgör sig över den Lenngrenska diktens opassande hemkänsla på den “hvarjom och enom alldagsbekanta kust, på hvilken här komikens lusteldar spela;” faller denna dikts mästerliga löje samtidigt över honom och hans en gång så arga unga kolleger, som nu i likhet med professor Atterbom blivit de “män i staten” som Anna Maria Lenngrens vassa penna beler.

Forskningen talar mycket om Lenngrens moraliska hållning och hennes förakt för sitt eget köns ytlighet. Av detta finner man vid närmare betraktande mycket litet. Hon driver förvisso obarmhärtigt med inskränkta fruntimmer men också med dumdryga företrädare för det manliga släktet som inte förtjänar ett bättre öde än hanrejens. Överhuvudtaget handlar hennes satiriska dikter påfallande ofta om det allt annat än idylliska förhållandet mellan könen. Ta t.ex. “Bordvisa för gifta männer”: “Min hustrus Skål!/ för det hon ej är här!” Avbildas någon gång ett kärleksförhållande där bägge parterna är åtminstone erotiskt överens sker det med en viss portion misstro, som i “Fästmön”:

I vinkel och vrå
Nu smekas de två;
Hvad extaser!
Hvilka phraser!
Äckliga at höra på, …

Hos Anna Maria Lenngren är Orpheus en man som utnyttjar sin skönsång till att bli av med sin Eurydike. Dikten “Orpheus” (1794) är starkt melankolisk. Den desillusionerade författaren tycks mena att kvinnan som individ är överflödig för mannen. Därför kan hon samma år sakligt beskriva en kvinna som slår mynt av den dubbelmoral som männen håller sig med. Det är “Rosalie”, en prostituerad som utan större samvetsbetänkligheter avstått från att gå samma öde till mötes som sin dygdiga moder, vilken “med blek och magrad kind;/ Åt Sill och mögladt Bröd, drack vatten,/ Och spann vid lampa sent på natten,/ Och bodde i en vind”. Rosalies enkla men verkningsfulla försvar är “Man hvilar bättre här i tiden/ På idderdun, i skygd av siden,/ Än på en bädd af strå”. En föregångare till socialreportaget är även dikterna “Ett Ord för den Fattiga” (1795) och “Det blef ingen Julgröt men ändå en glad Julafton” (1800).

Anna Maria Lenngren håller ett vakande öga på den manliga dubbelmoralen, och sätter sig aldrig till doms över s. k. fallna kvinnor: “Späd, väckte du förförarns drift, Lömskt snärde han ditt hjerta; Grymt gjöt han i din barm det gift, Som slöt ditt lif med smärta.”

Anna Maria Lenngren, som hyllades enhälligt av sin egen litterära generation, dog 1817 av bröstkräfta, 63 år gammal och knappt hade hon hunnit i graven förrän opponenterna anmälde sig.

Föga överraskande var det från den nya litterära falangen som angreppen kom, de s.k. fosforisterna, efter P.D.A. Atterboms programskrift Phosphoros (1810-1813), vad vi kallar romantikerna. Fru Lenngren hade stuckit ut hakan och varnat för de universitetsmän som nu var i färd med att erövra parnassen. Kanske mindes hon sin fars snorkiga unga studenter som en gång ätit henne ur hemmet. År 1814 skrev hon hånfullt om “fjäderfosforisten” och hans oartikulerade skrik i dikten “Kråkan” och 1820 får hon i sin grav svar på tal av en företrädare för den nya skolan, Hammarsköld. Under rubriken “Fru*** i skepnad av en kråka” nagelfars hon för sitt förakt för vad romantikerna uppfattade som kvinnans egentliga genialitet: kärleken, och hennes sanna filosofi: religionen. Hennes dikter förklaras ha “en alltför livlig grad av fysisk styggelse” för att tilltala de unga män som nu slog sig fram i tryck. I ett senare nummer av Svensk Litteratur-Tidning samma år fäller Palmblad och Atterbom slutomdömet “den elegantaste konversationspoesi” och framhåller insinuant att ingen skulle ha uppskattat deras nedtoning av hennes genialitet mer än den med anspråkslösheten koketterande fru Lenngren själv!

I den första svenska litteraturhistorien, Svenska siare och skalder, anstränger sig P.D.A. Atterbom 35 år senare synbarligen att vara positiv mot Anna Maria Lenngren. Han är så illa tvungen, för i slott såväl som i koja deklamerar och sjunger man hennes dikter och visor. Han gör ett försök att förklara hennes förbryllande stora “popularitet”: “knappast någon skald i Sverige har uppnått en större än Fru Lenngrens, och hvarför denna – så vidt man får dömma från det täta utkommandet af nya upplagor – ännu oförminskad fortfar”. Han anser sig besvara frågan genom att för det första dra ner hennes diktning till “prosans landkänning”, dvs. påstå att den inte är riktig poesi. För det andra nedvärderas hennes publik: beklagligt nog är svenskarna ännu för enfaldiga för att ha tillräckligt god smak, underförstått för att uppskatta den romantiska diktningen. Atterbom kritiserar vidare Anna Maria Lenngrens äktenskapssyn för att den inte lägger någon större vikt vid kärleken, och han efterlyser fler “positiva framställningar” av det husliga livet. Särskilt störd blir han av “Några ord till min k. dotter” med dess pragmatiska uppmaning till den unga kvinnan.

Den maka som dig blir beskärd
(Märk denna stora hemligheten!)
Var huld, om han är huldhet värd,
Om ej – så var det i förtreten.

Detta skar sig mot en romantisk kärleksfilosofi som hade anvisat kvinnan platsen som känslofull vestal.

Atterbom beklagade sin äldre kollegas “bristande sinne för det Ideala”och menade att hon, med sitt lilla “mått av poetisk talent” borde ha skrivit “nationalidyller”. Vi kan beklaga att han inte hade humor och självinsikt nog att inse att det var just vad hon gjorde – på sitt listiga vis. Med Anna Maria Lenngren får den kvinnliga ironin sin stil och sin plats i nordisk litteratur.