Fredrika Bremers Hertha (1856) har underrubriken “en själs historia” och romanen framställer kvinnorna som “bundna, till ljus och lif längtande själar”. Trettiotvå år senare skriver Victoria Benedictsson “Den bergtagna”, som kunde ha hetat “en kropps historia”, ty detta postumt publicerade prosastycke är själva aktstycket om den “fria kärleken”, skrivet som ett inlägg i tidens diskussioner om kvinnokroppens tillgänglighetsgrad.
Sett ur den borgerliga kvinnorörelsens synvinkel var den nya sexualmoralen en tvivelaktig reform. Äktenskapet gav kvinnorna och barnen ett livslångt socialt skydd. I fria kärleksrelationer fanns inga motsvarande garantier. Och hur skulle kvinnorna undvika att drabbas av männens traditionella förakt för de kvinnor som lät sig utnyttjas sexuellt?
Axel Lundegård uppskattade att 75 % av herrarna i Victoria Benedictssons omgivning hade eller hade haft syfilis, som en direkt följd av besök hos prostituerade. Den nya sexualmoralen skulle göra det möjligt för borgerskapets män att ha utomäktenskapliga förhållanden med “rena” kvinnor ur sin egen klass. Ola Hanssons Sensitiva amorosa (1887) speglar väl det kaos som kunde uppstå i den manliga föreställningsvärlden när de kluvna kärlekserfarenheterna skulle beskrivas som en enda. Hororna och fästmön glider i fantasin ihop till en och samma dödligt smittsamma och hotfullt expansiva kvinnokropp.
“Han såg, huru formerna voro lösnande, ansigtlinierna slaknande, hyn gråblek, upplösningsarbetet börjadt i organismen; han såg … det kalla glupska leendet. Liksom operatören sänker in sitt instrument i kroppsmassan … sänkte han sin tanke in i detta leende för att skära ut mysteriet i hennes väsen och konstatera dess sällsamma struktur; men instrumentet slant alltid i hans hand … hur ängsladt spändt han än med hela sin varelse gled in i hennes.”
(Ur Ola Hanssons Sensitiva Amorosa, 1887. )
Victoria Benedictsson mister sin siste bundsförvant, Axel Lundegård, när hon vägrar att dela hans beundran för Hans Jægers Fra Kristiania-Bohemen (1885). Men även om Victoria Benedictsson är kompromisslös i sitt avståndstagande från företrädarna för den “fria kärleken”, är hon själv en äkta genombrottsförfattare. Hon skyggar inte för att ge sig in i det mest förbjudna. Det är inte idéerna i tiden, utan kroppens villkor i den nya moralen, som alltmer blir hennes stora tema. Hon blir en modern författare när hon lyckas förena sin egen kropps erfarenheter med sina starka känslor inför ödesfrågan om man och kvinna kan förenas på ett för bägge värdigt sätt. Kroppen blir hennes instrument och konstnärliga barometer, och hon avlyssnar i detalj dess signaler. Experimentet är vågat och kräver att hon ger sig in i lejonets kula. Med stålpennan i högsta hugg tar hon kurs på företrädaren för det moderna genombrottet, Georg Brandes. Vartenda ord som sägs dem emellan, antecknar hon, och mer därtill.
Georg Brandes är tidens stora magnet genom sin position som kritiker och föreläsare och Victoria Benedictsson kommer genom sitt förhållande till honom rakt in i det litterära åttiotalets centrum. Hon får dyrt erfara hur rutten dess kärna är. Brandes blir i Victoria Benedictssons dagböcker tidsanden personifierad. Än lockar han med sin vänskap och med uppmuntran för hennes författarskap, än framstår han som en solkig dussinerotiker eller ett hot som bara vill hennes undergång. Klart är att det är han som definierar hur en “modern” kvinna skall vara och framförallt, vad “fri kärlek” är: “Man betalar sin hustru trehundra kronor i månaden för hennes kärlek, och det anses riktigt. Eller man betalar andra qvinnor, och det anses också riktigt. Det enda, som icke tillåtes, det är när man icke betalar, det är den fria kärleken. Kom ihåg det.”
Genom Brandes kan Victoria Benedictsson experimentera med den fria kärleken och dess följder. Som människa lider hon – men underkastar sig som kvinna – när han dikterar villkoren. Samtidigt är hon som författare beredd att ge sitt liv för rätten att få definiera sin upplevelse. Det finns i hennes förälskelse en ödesdiger tvångsmässighet. Deras relation utvecklas snabbt till ett ställningskrig där det starkare könets representant sakta men säkert vinner terräng över den isolerade och efter bekräftelse törstande författarinnan. Dagboken registrerar inte bara förförelsen (och den billiga sexuella utpressningstaktiken), utan även, in i detalj, dess verkan på en kvinnokropp: “Georg Brandes kysste Ernst Ahlgren. Men häpenhet, en viss skrämsel och missräkning var det enda jag kände. Det var icke den förfinade lidelse jag föreställt mig. Det var precis samma slags kyss som min man lärt mig att afsky. Jag kände svala, fuktiga läppar kring mina, kände tänder tryckas in deremot, detta otäcka, som är glupskt utan värme. Med ett ord: gnistan fattades totalt. Hvarför? Var det hans eller mitt fel?”
Victoria Benedictsson går steget längre än sina kvinnliga kolleger när hon visar på priset för tidens “fria kärlek”, som är det kvinnliga begärets utplåning och kvinnokroppens förstörelse. Mannen, nyss per definition det enda mänskliga subjektet, placeras i en traditionellt kvinnlig position som (sexual)objekt när Benedictsson skildrar honom, geniet, som (tillika bristfällig) älskare. Det visar sig vara en skandalös sanning som angriper själva livsnerven i den manliga självkänslan. I sin sanningsiver som “modern” författare som inte skyggar för tabun förbiser hon det patriarkala motståndet. Hon tar honom på orden, kan man säga, när hon vill sätta även dessa problem under debatt, i enlighet med hans eget moderna program. Utan att ana oråd överräcker Victoria Benedictsson frimodigt en skildring av deras möte till kritikern: “Jag gick fram till skrifbordet och lemnade honom pappersbladen. Förbannad vare dagen, månaden och stunden! Han tog dessa olycksaliga blad och gick fram till lampan, satte sig och började läsa. Uttrycket i hans ansigte vexlade: missnöje, ironi. Jag var som död invärtes, jag var endast nyfiken.
Så vände han sig om; han hade läst slut. Hvilket uttryck i hans ansigte! – kallt, ogillande, ovänligt. Ångesten grep om min strupe med kalla fingrar. Nu först såg jag hvad jag gjort, hvad jag skulle mista. Han såg på mig. Den blicken gick som isande kyla genom märg och ben. Jag vet icke hvad jag gjorde, jag tror att jag sträckte mina händer emot honom och ropade: ‘förlåt, förlåt!’ Men jag mins tydligt den åtbörd af vedervilja hvarmed han afvärjande lyfte sin hand i det han såg på mig som på ett avskyvärt djur.”
Georg Brandes missar helt poängen. För honom är det privata inte det minsta litteraturpolitiskt intressant. Victoria Benedictsson är i första hand ett erotiskt villebråd, en fjäder i hans hatt. Han är mannen som valde att skriva boken Genombrottets män och glömma dess kvinnor, vilka, som Pil Dahlerup påpekat, samtliga var hans bekanta – som älskarinnor, väninnor, supportrar.
Victoria Benedictsson förmådde inte skildra en “fri” kvinna med full tillgång till både intellekt och sexualitet. Dels för att den typen av erfarenheter knappast existerade i 1800-talets Norden. Dels för att objektifieringen av kvinnan ligger latent i den manligt dominerande kulturens skriftspråk. I stället blir det i spänningen mellan de olika kvinnotyperna, sedda som olika livsalternativ, som framtidens kvinnobild låter sig anas. Den kvinnliga författaren satsar sin egen klyvnad och låter sitt masochistiska självhat, som ligger i våldsam fejd med en lika stark, revolterande äregirighet, ta form i texterna och bli till gestalter, som är lika motsatta som postmästarfrun Benedictsson och “Ernst Ahlgren”, den manliga pseudonym som hon ibland också använder som sitt alter ego i dagböckerna.
Georg Brandes vill ge Victoria Benedictsson en läxa. Hon blir “ett avskyvärt djur” när hon inte inser att det är han som är det enda seende subjektet. Hans avsky är så stark att hon förstör manuskriptet. I fortsättningen kommer hon att ögonskenligen spela hans spel, men i hemlighet registrera det fortsatta förloppet. I förhållandets slutfas övergår Benedictsson till tredje person vilket ger de erotiska situationerna en utpräglat litterär form: “Hon kastade kläderna af sig, skälfande af skrämsel, men besluten att vara ordhållig. Då hon var halffärdig öppnade han dörren. Hon spratt till då hon såg honom (i) hvita linnet. Hennes ögon hade vant sig vid skumrasket, hon kunde tydligt se hans ansigte, som log.”
Det är tydligt att Victoria Benedictsson är på god väg att göra fiktion av de erotiska erfarenheterna. Samtidigt vet hon med sig att det är det mest förbjudna. Stora boken är ett unikt dokument om det historiska ögonblick då det kvinnliga objektet blir subjekt och under hotet om utplåning börjar tala. För denna insikt och för detta konstverk pliktade Victoria Benedictsson med sitt liv.
1910 beklagar sig Georg Brandes i ett brev till den kvinnliga litteraturhistorikern Helmi Krohn i Finland, apropå historien med Victoria Benedictsson:
“Jag vill då blott säga följande: Jag tror inte att Ni kan föreställa Er den ställning jag haft i åratal, som lovligt byte för skrivande kvinnors nyfikenhet. Dante borde ha infört en ring i sitt helvete för en kritikers position i förhållande till Apollo- och Dionysosdyrkande kvinnor … Jag tror inte Ni kan känna Ert köns svagare sidor så som en kritiker lär känna dem.”