Då Ebba Haslund (1917-2009) i slutet av 1970-talet tillfrågades om varför hennes författarskap vunnit så många läsare svarade hon: “Jag använder mina personer för att säga något om min samtid, men jag vill att de skall vara levande människor och inte bara vandrande språkrör. Att borra sig ned i människans själsdjup har jag aldrig sett som min uppgift.” Ebba Haslunds uttalande kan delvis ses som ett svar till de kritiker, som tidigt angrep hennes romaner för att de saknade en psykologisk djupdimension.
Det är först och främst medelklasskvinnans sociala situation och livsvillkor i efterkrigstidens Norge som intresserat Ebba Haslund. Hon tillhörde den generation av kvinnor som under och omedelbart efter krigsåren kom att spela en viktig roll som husmödrar i en tid då många familjer levde under mycket svåra materiella villkor. Ebba Haslund försvarade efter kriget husmödrarnas funktion i samhället, men hon insåg samtidigt att det ökade välståndet och de nya tekniska möjligheterna minskade husmödrarnas uppgifter.
I romanen Det hendte ingenting, 1948, ställer således Edle, en välutbildad, intellektuell och ogift kvinna, frågan: “Varför kan vi inte få lov att växa fritt? Varför får man inte vara den man är och bli det man vill och bör bli?” Edle blir emellertid exempel på en ensamstående kvinna som längtar efter kärlek. Hennes motpol i romanen är en kvinna som är gift och har barn, men som önskar sig utbildning och frihet. Unga flickor och kvinnor tycks under 1940-talet “sitta mellan två stolar” som det står i romanen Siste halvår, 1946.
Edles längtan efter kärlek och gemenskap kommer främst att riktas mot en kvinna, något som gör henne “annorlunda”. Gro framstår i romanen som en idealgestalt. För henne är studierna inte en sysselsättning i väntan på att bli gift eller en eventuell säkerhetsventil för en framtid som ogift kvinna. Hon räknar med att få både och. Gro deltar under kriget i motståndsrörelsen men tas till fånga och dör i ett tyskt koncentrationsläger. Kvar sitter Edle, som stelnar i ett skal av bitterhet och besvikelse över sina begränsade livsmöjligheter. Eftersom romanen är skriven i dagboksform är det möjligt för läsaren att se igenom den försvarsmur som det skrivande jaget bygger upp och ana de underliggande konflikterna.
Edle är en “annorlunda” kvinna som inte uppfyller den traditionella kvinnorollen och som därmed känner sig utsatt och avvikande. Men de “vanliga” kvinnorna har också en stor plats i Ebba Haslunds författarskap. I novellen “En av de mange” i debutsamlingen Også vi …, 1945, beskrivs hur en hemmafru uppmärksammas och hur man lyssnar till henne medan hennes man sitter i fängelse. Då tar männen i umgängeskretsen henne på allvar men i det ögonblick som mannen friges får hustrun återvända till sin tjänande roll.
Skulden för sakernas ordning läggs emellertid inte enbart på männen. Även kvinnorna själva och deras inbördes förhållanden kritiseras. I romanerna Krise i august, 1954, och Bare et lille sammenbrudd, 1975, skildras gifta kvinnors strävan efter att till varje pris hålla uppe skenet av den lyckliga familjen med de välartade barnen. Men in i dessa familjer tränger sig älskarinnor, eller rädslan för att mannen skall vara otrogen, ett tema som också handlar om att både mannen och kvinnan känner leda. Livet upplevs som tomt och utan utvecklingsmöjligheter.
Ebba Haslund är alltid aktuell i sina böcker. Krise i august, 1954, tar upp ett problem som blev alltmer synligt på 1950-talet, nämligen otrohet och ett ökande antal skilsmässor. I Bare et lille sammenbrudd, 1975, beskrivs vad som kan hända när barnen flyttat hemifrån. Den hemmavarande hustrun bryter ihop, eftersom hon inte har något alternativ till sin tillvaro som hemmafru. Som så många andra kvinnor som gifte sig på 1940- och 50-talet hade hon inte kunnat skaffa sig en utbildning och ett yrkesarbete.
Ebba Haslund skildrar kvinnors vardag. Men genom det vardagliga speglas också ett samhälles konflikter och motsättningar. Därför har många läsare upplevt hennes böcker som angelägna. Ebba Haslund har heller inte enbart gjort sin stämma hörd genom författarskapet; hon var i många år aktiv i Den Norske Forfatterforening och som morgonkåsör i norsk radio nådde hon många lyssnare. Hennes ironiskt kåserande röst i radion avslöjade kvinnoförtrycket också i de små skenbart obetydliga vardagssammanhangen.