Charlotta Dorothea Biehl (1731-1788) är det danska 1700-talets mest produktiva kvinnliga författare. Hon gör sig gällande inom århundradets stora genrer; hon skriver dramatik, moraliska berättelser, självbiografi, poesi och framför allt brev.
Charlotta Dorothea Biehl använde ofta brevet på ett effektfullt sätt i sitt skrivande. I sina sångspel och komedier lade hon in intriger kring brev, till exempel i Haarkløveren (1765), där ett kommafel i ett brev är nära att förhindra de båda älskandes förening. Hon var den första som på danska försökte sig på det svåra versbrevet, heroiden, och hon använde ofta, inspirerad av den brittiske brevromanförfattaren Samuel Richardson, brevet som berättarform i sina moraliska berättelser. Hennes mest omfångsrika verk, en ca 1 000 sidor lång roman, är helt enkelt en Brevvexling imellem fortroelige Venner (1783).
Biehl hade använt sig av brevet under sin drygt 30-åriga författarverksamhet, när hon 1787 på den nära vännen hovmarskalk Johan Bülows uppmaning skrev sin självbiografi, Mit ubetydelige Levnets Løb, och utformade den som ett brett anlagt brev, avsett för cirkulation och uppläsning bland Bülows vänner och inflytelserika bekanta.
Hon skrev självbiografin när hon var mogen för uppgiften. Det inträffade lyckosamt nog vid den bästa tänkbara tidpunkten under hennes karriär, och den blev, frånsett några få privatbrev till Bülow, hennes sista litterära arbete. Biehl stod på höjden av sin skaparkraft, och hon hade ett helt liv att se tillbaka på, och självbiografin blir inte mindre intressant av att vara den enda bevarade större kvinnliga självbiografin från 1700-talet. Biehl förärade den åt Johan Bülow på dennes 36-årsdag.
Dit Ønske er en Lov for mig,
Naar Venskabs blide Stemme byder,
Mit ømme Hierte villig Lyder,
I Barmen slaaer det kun for Dig.
Forunderlige Hændelser,
Som Siel og Hierte heftig rører,
Og snart til Graad, snart Rædsel fører,
Maa du ei troe at finde her.
Glem derfor ikke hvad mig drev,
Men hav ved Læsningen for Øye
At dette blev for Dig at føye
Og Jeg kun for min Bulou skrev.
(Charlotta Dorothea Biehls dedikationsdikt till Bülow i Mit ubetydelige Levnets Løb daterat “d 29 Julij 1787”)
Originalet finns bevarat. Det är en vackert utformad renskriven handskrift upplagd som en liten bok där titelbladet är en sida med en vackert arrangerad inledningsdikt. I den löpande, tättskrivna texten förekommer inga kapitelindelningar eller rubriker, bara här och var nytt stycke. Vackert tillrättalagt för cirkulation i vänkretsen. Biehl skildrar sitt liv från den tidiga barndomen till den mogna ålderns vänskap med den unge Bülow. Kronologin upprätthålls emellertid inte strängare än att hon då och då tillåter sig att på dess bekostnad sammanföra motiv till helheter. Berättarformen är episodisk, och skildringen är från början till slut fylld av atmosfär och dramatik. Indignation omväxlar med vrede, omärklig mildhet och humor.
Biehl ger i skildringen av barndomshemmet stort utrymme åt sin morfar, Hans Brøer, som under sina sista år var slottsfogde på Köpenhamns slott. Porträttet av morfadern är levande, varmt, kärleksfullt och gudfruktigt. Han lärde henne läsa och att reflektera över vad hon läste. Han var “den förste jag visade min kärlek och tillgivenhet”. Pianospel, latin och grekiska, allt vad hon vill, lovar han att hon skall få lära sig, om än först något motvilligt:
“Vad ska det tjäna till, sa han, du går ju inte i byxor och kan inte bli professor … Ja, men det är ju förfärligt, sa jag, att inte förstå allt som står i en bok.”
“Varje gång min morfar hade förärat mig en bok, ville han höra mig redogöra för innehållet, och vad jag inte förstod, det frågade jag honom om, eftersom han var den jag anförtrodde mina hemligaste tankar. De ord på grekiska och latin, som förekommer i Holbergs skrifter, ville jag också att han skulle förklara, men han svarade mig att det var grekiska och latin, som han inte förstod.”
När morfadern dog 1739 gick åttaåringens drömmar i kras, och under återstoden av sitt liv skyllde Biehl alla olyckor som drabbat henne under barndomen på morfaderns död.
Charlotta Dorothea Biehl mötte ingen förståelse för sitt läsintresse från sina föräldrars sida. Fadern, Christian Æmilius Biehl, akademisekreterare och slottsförvaltare på Charlottenborgs slott, känner sig pinsamt berörd av dotterns onormala studiebehov. Han försöker på alla sätt hindra henne, för att senare, när hon är en offentligt känd komediförfattare, visa sig ömsom avundsjuk, ömsom stolt över hennes framgångar. Modern, Sophie Hedvig Brøer, beskrivs som vänlig och viljesvag, men Charlotta Dorothea Biehl låter henne ändå vid ett tillfälle uppträda som dotterns tama försvarare.
Biehls skildring av sin ungdoms kärlekshistorier är intressant, men inte särskilt övertygande. I en liten kamouflerad berättelse om tre friare, utformad som en saga med inlagda dramatiserade partier, ger hon en förklaring till varför hon valt att leva ogift. På detta ställe i självbiografin sägs det mer mellan raderna än vad som går att uppfatta, vilket inte gör berättelsen om hennes liv sämre. Den förste friaren nämns inte vid namn, och man får en känsla av hon själv är mer intresserad än vad hon låter påskina. I stället betonar hon friarens iver och intresse; hon låter honom fria tre gånger och beklagar att hon måste avvisa honom, eftersom hon under tiden har blivit bunden av en trohetsed till löjtnant Peder Ramshart, som hon påstår sig älska men inte tillåts gifta sig med för sina föräldrar. Dessa föredrar en tredje friare, Carl Henrik von Ellebracht, som hon talar om med stort förakt, och vägrar att gifta sig med. Den första friaren sörjer förlusten av henne och dör ogift. Ramshart försvinner ur hennes liv då han tar henne på orden och gifter sig med en annan. Mystiken blir inte mindre av att hon underlåter att nämna något om sitt förhållande till miniatyrmålaren Peter Normann, som hon till och med var på väg att gifta sig med.
“… fastän jag nästan var 46 år när min far dog, hade jag aldrig vågat gå ner i slottsträdgården eller tilltala någon människa utan att först ha erhållit hans tillåtelse.”
Det kan verka som om hon på grund av en kombination av misslyckade kärlekshistorier och litterära ambitioner väljer karriären framför kärleken. I realiteten hade hon som kvinna aldrig någon möjlighet att, som sina manliga kolleger, slå sig fram på den sedvanliga kombinerade ämbets- och författarbanan. Hon hade kapacitet, begåvning, lust och idoghet nog för att bli något stort, men det förbjöd tiden: “Det är min olycka att jag är född i ett kön, där jag varken kan vara staten eller mig själv till den nytta jag kunde ha varit om jag fötts i ett annat”, skriver hon i självbiografin. Men i sin diktning skapade hon med fantasins hjälp en egen värld, befolkad med uppdiktade gestalter, där hon själv kunde styra utan att tvingas underkasta sig andras beslut.
Om den förste friaren berättar Biehl att han inte ville utnyttja hennes föräldrars auktoritet. Han insisterar på att hon “i denna sak måtte råda själv, eftersom han bara ville ha mig om jag själv var villig”. Om Ramshart heter det: “… han var något vild; men hans hjärta var gott och ädelt.” Den tredje friaren, Ellebracht, framstår som en cynisk äktenskapsspekulant, som försöker nästla sig in hos Biehls mor, “… min mors gunstling”, skriver Biehl ironiskt. Liksom i komedierna låter hon ett helt koppel friare uppträda på scenen, men den invecklade intrigen leder i det här fallet inte till något äktenskap.
I sitt eget liv, ansåg hon, kom det bästa sist. Genom vänskapen med den betydligt yngre Johan Bülow fick hon åter uppleva den förtrolighet och förståelse, som hon i sin tidigaste barndom hade fått i kontakten med morfadern. Med stor ömhet berättar Biehl hur Bülow liksom morfadern gläder henne med blommor och frukter. På detta eleganta vis sluts självbiografins viktigaste cirkel.
Mit ubetydelige Levnets Løb har av många uppfattats som direkt och enbart riktad till Bülow, och många läsare har tagit fasta på avslutningsorden i den dedikationsdikt som inleder självbiografin: “Och jag blott för min Bulou skrev.” Självbiografin har således haft avsedd verkan på de läsare som tyckt sig komma henne närmare inpå livet och, på gott och ont, sett henne sådan hon i verkligheten var. Man har sökt och trott sig få förklaringen på många gåtor i hennes liv. På det viset kan en självbiografi, som är välskriven, ge läsaren den bild som skrivaren har avsett. Vid en noggrannare läsning upptäcker man att Biehl mycket medvetet väljer ut vad hon vill avslöja och var hon föredrar att lägga ut en rökridå. Självbiografin är ett litterärt verk, som givetvis säger en del om Biehls person, men inte alltid det man tror. Den bild hon ger stämmer inte alltid med verkligheten. Skildras livets tillfälligheter på ett dramatiskt och spännande sätt, och arrangeras de så att de som ringar griper in i varandra eller ställs mot varandra, skapas en bild av den som upplevt händelserna, som en färgstark och handlingskraftig personlighet. Med den erfarna komediförfattarens säkra blick för signifikanta detaljer och förmåga till förtätning ställer Charlotta Dorothea Biehl djärvt ut sitt framgångsrika liv till allmänt beskådande under den ironiska titeln Mit ubetydelige Levnets Løb.
Mit ubetydelige Levnets Løb publicerades första gången i form av ett tämligen sentimentalt referat med infogade citat i H. J. Birchs Billedgallerie for Fruentimmer. Birch hade troligen lånat manuskriptet av Johan Bülow. År 1909 utgavs det oförkortat av Louis Bobé, och 1986 utkom Marianne Alenius textkritiska utgåva av Mit ubetydelige Levnets Løb. År 1988 blev jungfru Biehls liv föremål för en roman av Mette Winge, Skriverjomfruen.
De historiska breven
Ett av Biehls mesta lästa verk är De historiske Breve, en samling långa brev, som gavs ut och försågs med en titel först ca 100 år efter att de skrivits. Det är en samling välskrivna och underhållande skildringar från hovet (här citerade efter Sv. Cedergreen Bechs utgåva från 1975). Breven innehåller dessutom historiskt intressanta upplysningar, som inte finns bevarade någon annanstans. I likhet med självbiografin är de historiska breven skrivna på uppmaning av den unge vännen och mecenaten Johan Bülow. Berättelserna bygger delvis på sådant Biehl själv upplevt och delvis på sådant hon fått sig berättat, muntligt eller skriftligt. Breven, som endast fungerar som ram kring berättelserna, skrevs 1784-85 under föregivande av att vara privatbrev till vännen Johan. I realiteten är verket avsett för oss andra senare tiders okända läsare. Brevfiktionen, som bara upprätthålls genom sporadiska anmärkningar, skapar förutsättningar för den lediga berättarformen, som skiljer sig betydligt från vad man normalt möter i historiska skildringar. Prägeln av ögonvittnesskildring gör historierna levande och trovärdiga – vilket de dock inte nödvändigtvis är. Biehl berättar säkerligen bara sådant som hon själv har hört eller sett, och mycket verkar vara sant, men hon förbehåller sig själv rätten att tro det ena framför det andra. Hon är författare, inte historiker, och inte den som utsår några tvivel om berättelsernas trovärdighet.
“Mycket nytt, min bästa vän, kommer ni inte att finna häri, men kanske kan Ni få ut mera av det, och låt det åtminstone visa Er att min vänskap för Er är av det slaget att jag anser Er ha rätt att veta allt vad andra under ed har anförtrott mig, eftersom min själ och vilja tillhör Er.”
(Charlotta Dorothea Biehls Historiske Breve utg. av Sv. Cedergreen Bech)
Historierna handlar om stort och smått om vartannat, från Kristian VI till Kristian VII. Dessutom förekommer ett par notiser om Fredrik IV, vars regeringstid låg före hennes egen tid. Det är detaljerna som bär upp berättelserna: Hur major Beck retade greve Johann Friedrich Struensee i fängelset genom att neka honom en bok han bad om, medan majoren själv satt och läste. Vad kung Kristian VII:s ärende var när han i ett obevakat tillfälle smet iväg ner till stallet och lät spänna sex hästar framför en vagn. Vilka psykologiska förödmjukelser som Struensee utsattes för under de sista minuterna före sin avrättning. Hur drottning Sophie Magdalene hejdades av sin son, den blivande Fredrik V, när hon försökte fly från sin gemåls dödsbädd med slottets skatter, bland annat en teservis i guld. Vad kungens livmedikus Wohlert hittade i magen på kung Kristian VI vid obduktionen, och hur det hade kommit dit, ja, över huvud taget hur kungens mage såg ut inuti! Eller vad pojken, som hade gömt sig under kung Fredrik V:s säng, fick vara med om när kungen hade fröken Numsen som nattgäst. Historierna påminner i berättarstil om de utländska chroniques scandaleuses, som också författaren utmärkt väl vet. I ett brev till Bülow skriver hon:
“Farväl, min bästa, min älskade vän, trots att jag har en bunt i förvar i fickan tänker jag ändå, nu när jag har kommit igång med skrivandet, fortsätta min berättelse, som nu mer och mer börjar likna Chronique Scandaleuse.” (5 mars 1784.)
I De historiske Breve såg sig Charlotta Dorothea Biehl naturligtvis som en madame de Sévigné, som skrev chronique scandaleuse, att utgivas efter hennes död.
Det råder inget tvivel om att det är en kvinna som författat de historiska breven. Det finns sådant i kvinnors liv som Biehl aldrig själv har upplevt, men det är henne inte främmande. Även om många av de personer som förser henne med upplysningar till de historiska breven är män, har säkerligen mycket av det hon berättar utspelats i kvinnliga miljöer och relaterats och kommenterats av kvinnor. Historierna vimlar av beskrivningar av påklädningar och småprat, som tyder på att det är hovdamer som stått för informationen. Men också på ett djupare plan märks ett kvinnligt perspektiv, till exempel i beskrivningen av Fredrik V:s första hustrus, drottning Louises, död. Kärleken till den engelskfödda drottningen delade Biehl med hela det danska folket, och hon förmedlar denna kärlek i bästa hovskildrarstil. Så lämnar hon plötsligt huvudspåret och redogör för en del speciella omständigheter kring drottningens död, och det är här som det kvinnliga perspektivet röjs. En man hade kunnat se det, men skulle förmodligen ha förbisett det inför den stackars drottningens plågor och kungens och folkets sorg.
Drottningen hade efter sin första barnsäng upptäckt att hon led av en besynnerlig sjukdom. Hon var för blyg för att konsultera läkare och bad därför sin närmaste kammarjungfru, fru Helmig, att hon skulle fråga läkaren till råds och säga att det var för en väninnas räkning. Sjukdomen diagnosticerades som navelbråck, och drottningen fick veta att det måste behandlas med ett särskilt stödband. Hon använde bandet under sina båda följande graviditeter, men så dog fru Helmig och drottningen måste själv försöka få på sig bråckbandet under sin nästa graviditet. Hon blev för rund och lyckades inte sätta på sig bandet, och på grund av sin blygsel avstod hon ifrån att bära något band över huvud taget, vilket fick ödesdigra följder. Barnmorskan, madame Labes, upptäckte hur det var fatt och försökte förgäves få drottningen att använda bandet eller ligga till sängs och underrättade slutligen kungen. Kungen uppsökte drottningen och fick henne att erkänna sin sjukdom; men när han ville tillkalla den medicinska fakulteten sa drottningen “att sådana rådslag sällan var till den nytta man väntade sig av dem, eftersom den förnuftigaste oftast blev nedröstad av de andra”.
Kungen vågade likväl inte annat. Det oundvikliga inträffar: förödmjukelsen, omyndigförklarandet och det “kloka råd” som hon befarade, innebar hennes dödsdom. “Fakulteten samlades mot aftonen, madame Labes inkallades till herrarna för att lämna sin redogörelse, men när ingen säker slutsats kunde dragas av denna, måste drottningen vare sig hon ville eller inte, finna sig i att de själva undersökte sakens beskaffenhet. När detta skett, var de fortfarande lika osäkra, tills de så småningom långt in på natten enades om …”
Det beslutades om operation. “Domen undertecknades av samtliga och förelades drottningen, men hon ville på inga villkor ge sitt medgivande. Hon sade att när hon skulle dö”, och det tvivlade hon uppenbarligen inte på att hon skulle göra, “tänkte hon i varje fall inte välja det säkraste och pinsammaste sättet.”
Läsarens medkänsla med den den dödsdömda drottningen stegras under berättelsens gång och kulminerar när kungen, som lovat stödja hustrun, bryter samman och måste tas därifrån: “Men när kungen såg honom (läkaren) närma sig med uppkavlade ärmar och lägga fram de nödvändiga instrumenten stod han inte ut längre. Han kastade sig över henne, liksom för att skydda henne, tog tillbaka det samtycke han givit…”
Men drottningen är seg. Nu gäller det att stå ut till det bittra slutet. Det går en stund: “Operationen ägde rum och en halv timme senare var det inte längre någon hemlighet på slottet att drottningen hade haft fullständigt rätt, när hon sagt att sådana rådsförsamlingar inte var till någon nytta, för ingen av deras slutsatser hade varit riktig.”
Biehls nyktra beskrivning, där skrik, blod och smärta är utelämnat, och i stället koncentreras på kvinnans blygsel och maktlöshet över sin egen kropp, till och med efter att hon fött ett gossebarn, en blivande kung, gör historien till en kvinnohistoria, en berättelse vi skulle ha fått vara utan om inte författaren hade varit kvinna.
Hela verket styrs, trots det skenbart bristande inre sammanhanget, av en konsekvent grundsyn, som författaren med kraft hävdar: kungadömet är den enda rätta styrelseformen. Kungen bör, oavsett om han är sinnessjuk, utsvävande eller strängt isolerad, stödjas av folket och de makthavande. God rådgivning är viktig, men statskupper är av ondo och måste bestraffas. Johan Bülow är en hjälte i kraft av sitt goda omdöme, sina goda råd och sin lojalitet. Fredrik V och drottning Louise är det idealiska kungaparet. Sedan må det gå hur det går – och det gör det.
Den allra största och mest förtjänstfulla delen av Biehls produktion är hennes prosa. Förutom prosa har hon skrivit och översatt ett flertal dikter, varav några enstaka blev tryckta. Två större dikter är författade med tanke på omedelbar publicering, heroiden “Brev fra Waldborg Immers Datter”, tryckt i Det norske Selskabs samlinger 1775, och en hyllningsdikt till J. H. E. Bernstorff, “Et digt over Friehed og Eyendom”, tryckt 1772. Dessutom skrev hon en samling opublicerade “Morgen- og Aftensange”, ett slags psalmlyrik. År 1776 ger hon under pseudonymen “Ordenens sande Veninde” ut en samling Frimurer-Sange, som innehåller tolkningar av tyska sånger. Frimurarrörelsen var ny i Danmark, och på grund av sin intima vänskap med hovmarskalk Johan Bülow, som, liksom flera av hennes vänner samt även hennes bror, var medlem, visste Biehl mer än de flesta andra kvinnor om frimurarnas mystik och ritualer. Bland Biehls otryckta arbeten finns dessutom en samling tillfällesdikter och versbrev till Bülow, bland annat en särskild liten samling Frimurer-Sange.
Regeringsskifte
Det historiska verk som Biehl själv var stoltast över var brevet om palatsrevolutionen 1784, där makten genom en kupp fråntogs arvprins Fredrik, änkedrottning Juliane Marie och “statsadministratören” Høegh-Guldberg, och återgick till de rätta innehavarna, Kristian VII och kronprins Fredrik. Johan Bülow spelade en viktig roll vid kuppen, och att bli anförtrodd uppdraget att skildra händelseförloppet innebar tillgång till ytterst konfidentiellt material, samtal med Bülow och andra inblandade samt att få kronprinsens samtycke. Det var kort sagt ett förtroendeuppdrag i särklass.
Brevet om statskuppen publicerades 1867, som historiskt källmaterial, av Edvard Holm i Historisk Tidsskrift under titeln “Regieringsforandringen d. 14de April 1784”. Originalet finns i dag på Det kongelige Bibliotek i Köpenhamn. Biehl skulle förmodligen själv ha hänfört det till de historiska breven.
Det var ytterst konfidentiellt material som Charlotta Dorothea Biehl fick sig anförtrott i samband med att hon skrev om statskuppen 1784. Inte minst det förtroende som Johan Bülow och kronprinsen visade henne höll hennes humör uppe de sista åren. I ett av privatbreven till Bülow, daterat den 27 juni 1784, skriver hon: “Har mitt hjärta någonsin känt sann lycka så har det varit i de stunder då Ni givit mig bevis på Er tillit och förtrolighet… , tro mig, min tillbedde vän, Kejsarinnans känslor när hon utropades till Rysslands regent kan inte ha överträffat mina i det ögonblick då min B. sade mig att C. LP. (dvs. Cron Prindsen) hade givit sitt tillstånd till att jag fick ta del av sådant som ingen utom han och Ni kände till, och därav skapa en hel berättelse. O, min vän. Det var varken fåfänga eller stolthet, det var själens hänryckning över detta makalösa bevis på Ert förtroende och Er aktning … “
Privatbreven till Bülow
I slutet av det långa självbiografiska brevet Mit ubetydelige Levnets Løb skriver Charlotta Dorothea Biehl om Johan Bülow:
“Han uttalade därpå sin önskan att jag skulle skriva till honom vilket jag var så villig att efterkomma att han fick tre och ibland fyra brev i veckan.”
Dessa brev, totalt ca 450 stycken, finns bevarade bland Bülows opublicerade papper. Det är oredigerade, oftast tämligen privata brev, som innehåller en mängd detaljer om det köpenhamnska kulturlivet. Till största delen är det dock variationer över temat Charlotta Dorothea Biehl och Johan Bülow. Breven är så överlastade med hängivna ömhetsbetygelser gentemot den unge vännen, att det enda intressanta är att se hur mycket hon förmår variera sitt tema. Hon får ytterst lite nytt bränsle till korrespondensen, eftersom han, som det verkar, ytterst sporadiskt besvarar hennes brev och sällan tycks besöka henne. Det finns dock ingen anledning att tro att han inte satte värde på dem. Dels hade han själv uppmanat henne att skriva, dels sparade han dem systematiskt.
I ett brev av den 25 oktober, förmodligen 1783, tar Biehl som så ofta upp saken. Hon föreställer sig vänner som, utan att ha blivit tillfrågade, råder henne att sluta skriva till honom eftersom han aldrig svarar: “Funne han nöje i dina brev, sa dessa oombedda rådgivare, skulle han också fästa tilltro till dem; hur ofta har du inte rent ut eller i förtäckta ord sagt honom att din största glädje vore en rad från hans hand, och känslan av att glädja en vän vore säkerligen starkare än fruktan, så snart han själv funne nöje i dina brev.”
Lite längre fram i brevet låter hon Bülow utbrista: “Jungfru Biehl berömmes för sin skrivtalang; trots det är hennes brev så litet underhållande, att har man läst ett har man läst dem alla, och eftersom de tröttar mig och tråkar ut mig, vad ska jag då göra; av den orsaken skriver jag heller inget “
Man kunde kalla detta koketteri, vilket det även delvis är, men vad Biehl främst vill ha sagt är att hon faktiskt tänker fortsätta skriva, och att hon vill göra honom uppmärksam på att om han tog kontakt med henne lite oftare skulle hon få något att reagera på, som kanske vore intressantare, om inte, får han finna sig i att läsa om hennes heta känslor för honom. I breven framgår det också att hon alltid kommenterar deras samtal. Störst värde sätter hon på de samtal där hon fått stoff till sina historiska brev, i synnerhet till “Regieringsforandringen”.
“Man plägar säga: Slutet gott allting gott, och därför ville jag också gärna ansluta mitt evinnerliga skrivande till Er (för brevväxling vågar jag inte kalla det) på ett sätt som skulle kunna utplåna något av den leda som jag vållat Er, men mitt huvud är utslitet och vill inte stå mig bi.”
(Brev till Bülow den 25 oktober 1783(?))
På våren 1784 har det kommit mer liv i breven. Flera av de episoder som återkommer i självbiografin nämns här. Hon blickar också bakåt i tiden och berättar om Sneedorff, Bornemann, Hielmstierne och Augustin, och om hur hon kom in på översättarbanan. Vi får en glimt av Charlottenborg, vars invånare hon retar sig på, och man ser Bülow stå och frysa inför kvällens teaterföreställning. Teaterdirektör Warnstedt skäller hon sin vana trogen på.
Grevar och prinsessor, liksom också kungen, omnämns då och då, men favoriten i kungahuset är kronprinsen, “vår tillbedde Friedrich”. Biehl håller inte inne med vare sig ljuvhet eller självironi. Tristessen skymtar fram ibland, särskilt när hon blir äldre och klenare.
Vad tänkte sig jungfru Biehl skulle ske med privatbreven? De skiljer sig från den stora och vackert skrivna Mit ubetydelige Levnets Løb och är inte omedelbart avsedda för publicering. Men Biehl hoppades naturligtvis att Johan Bülow skulle bevara privatbreven så att eftervärlden kunde få nytta och glädje av dem. I det fallet misstog hon sig inte. Breven ligger i dag bland Johan Bülows papper i biblioteket på Sorø Akademi, omsorgsfullt bevarade åt den som önskar stifta närmare bekantskap med “Skriverjomfruen”.