Uppvuxen i östra Finland. Hon har arbetat som biologi- och geografilärare men sedan levt av sitt författarskap. Hon beskriver ofta relationerna i familjer vars vardag plötsligt förändras av sjukdom eller olyckor. Naturskildringar från Karelen är ett centralt inslag i många av hennes romaner och språket är lyriskt och symboliskt.
Hon debuterade med romanen Kuin vaahteranlehtiä iholla (Som lönnblad på huden), 1973, men genombrottet kom 1979 med romanen Hiljainen kesä (Den stilla sommaren, 1986). Under 1980-talet var hon upptagen med förhistorisk tid som t ex i romanen Palavat kuvat (Brinnande bilder), 1988, och i diktsamlingen Kallimaalaus (Grottmåleriet) från 1987. Hon har skrivit ungdomsböcker med religiösa teman som t ex Jyrkärnparras (Avgrunden), 1981, och Annu, 1983, och barnböcker som Yön lintu ja Siivetön (Nattens fågel och Vinglös), 1989, samt Virranhaltijan salaisuus ja muita satuja (Åmannens hemlighet och andra äventyr), 1987.
Av hennes produktion kan också nämnas diktsamlingen Lukittu kaivo (Den låsta brunnen), 1989, novellsamlingarna Tulen jano (Eldens törst), 1995, och Kahdesti kastettu (Döpt två gånger), 1997. I romanen Pojan paluu (Pojkens återkomst), 1993, som handlar om ondska och mor/son-förhållandet sett ur moderns perspektiv, är huvudpersonen en mor vars son blir mördare.
Uppdaterat av redaktionen 2011:
Sedan ovanstående biografi publicerades i Nordisk kvinnolitteraturhistoria har Eeva Tikka bl a gett ut romanerna Lohikäärmekylpy, 2000, och Mykkä lintu, 2004, förutom diktsamlingen Odotus ja ilo, 2003, och noveller i Haapaperhonen, 2002, och Hidas intohimo, 2007.
