Född i Köpenhamn, avlade mellanskoleexamen 1941, arbetade som hemhjälp, skribent och journalist och debuterade med dikter i Vild Hvede, 1943.
Hennes första diktsamling, med den karaktäristiska efterkrigstiteln Rodløs, kom 1946. Hon gifte sig med författaren Erik Knudsen 1947 och samma år deltog hon i den nordisk-sovjetiska författarkongressen i Helsingfors. Liksom Sonja Hauberg blev hon smittad av tyfus men överlevde den svåra sjukdomen.
Hennes mångsidiga författarskap präglas av en eminent språklig och kritisk talang. Såväl i de tidigare diktsamlingarnas verser och bildskapelser som i de senare mera experimentella samlingarna som Epistler, 1966, märker läsaren ett språkligt överflöd och med utgåvor som essäsamlingarna Digternes damer, 1964, och Mands- og moderhjerte, 1969, började hon det uppror mot de litterära könsrollerna och idealisering av moderskapet som den nya kvinnorörelsen förde vidare.
Under 1970-talet arbetade hon med en särskild “lägga-sig-i”-genre som hon skapade utifrån vardagsspråkets talesätt: “att säga sin mening utan att vara tillfrågad”. Hon ägnade sig åt genren bl a i sin dokumentärbok Den nødvendige nedtur, 1977, där hon skildrade den första emancipationsförfattaren Mathilde Fibiger och striden kring hennes bok, Clara Raphael. En viktigt senare utgivning är essän Søsterparten. Et essay med variationer, 1987, som handlar om olika sidor av könsfilosofin och könsrollsdebatten från Stuart Mill fram till den nya kvinnorörelsen. Överallt i författarskapet märker man tydligt en karaktäristisk kombination av språklig och kritisk energi och ett osvikligt engagemang.
Litteratur om författaren: ett urval
Torben Brostrøm och Mette Winge (red): Danske digtere i det 20. århundrede, bd 4, 1982