Författaren är uppvuxen i Stockholm. Hon flyttade senare till Norrland med sin man. 1988 blev hon änka med två barn.
Hon debuterade 1975 med Lyrsvit m.m. gnöl (L), som bl a speglar det chockartade mötet med Indien, moderns död i cancer och abortklinikens “likfödsellakan”. Hennes politiskt engagerade diktning, med bl a romanen Veta hut, 1979, medförde att hon anklagades för terroristsympatier. Efter den politiska romanen vände hon med Onda dikter, 1980, tillbaka till den Edith Södergran-inspirerade poesin och i diktsamlingar från 1980-talet finner hon nya poetiska uttryck. I Sorgvingesång, 1985, och Sjuk fågel, 1988, utvecklas en samhällsmedveten, ekologisk lyrik som integreras i ett mytiskt helhetsperspektiv.
Romanen En berättelse om Loka, 1990, flätar på ett suggestivt sätt samman två kvinnor och två tidsplan och ställer därmed frågan om gränsen mellan dröm och verklighet. I de två diktsamlingarna Nattliga samtal, 1990, och Öckenvandrare, 1993, uttrycker hon den förtvivlade och maktlösa sorgen över mannen som plötsligt rycktes bort. Samtidigt finns här en oanad kraft, en ton nära det fornisländska sorgekvädet där den talande förnimmer sin mörka, sinnliga makt och tar orden i besittning. I romanen Hohaj, 1997, väver Elisabeth Rynell samman det självbiografiska med en berättelse från det förgångna, en växelsång om kärlek och förlust.
Uppdaterat av redaktionen 2011:
Sedan ovanstående biografi publicerades i Nordisk kvinnolitteraturhistoria har Elisabeth Rynell gett ut romanen Till Mervas, 2002, och diktsamlingarna I mina hus, 2006, och Hitta hem, 2009.
Hon har bl a tilldelats Sveriges Radios Romanpris 1998, Aniara-priset 2004 och Doblougska priset 2007.
Litteratur om författaren: ett urval
Björn Gunnarsson (red): "Ekologin börjar i sammanträdesrummet". Ett samtal med Nina Burton, Ulf Eriksson, Ola Larsmo och Elisabeth Rynell i: Ord & Bild nr 1, 1989
Bo Heurling (red): Författaren själv, 1993