Författaren kom från en köpmansoch bondefamilj i Østfold och hushållade åt sin far tills hon var nästan 40 år gammal. Sedan utbildade hon sig till guvernant och reste som sådan till Herøy. Efter Amalie Skräm var hon den mest betydande kvinnliga författaren i Norge på 1880- och 1890-talen med en stor produktion inom alla genrer. Flera av hennes böcker blev publiksuccéer men hon hade alltid problem med att hitta förlag.
Debutboken var den romantiska berättelsen Agn og Agnar, 1880, som egentligen skrevs ett år tidigare. 1885 kom novellsamlingen I Moll och 1889 samlingen Undervejs. Både novellerna och de efterföljande romanerna Lykke, 1890, Mennesker, 1892, och Drøm, 1893, präglas av melankoli. De kvinnliga huvudpersonerna insisterar på att förena självförverkligande och frihet med kärleksfulla äktenskap men förhoppningarna sviks i mötet med kyla, manlig rationalism och rå, sexuell drift. I Gunvor Thorsdatter till Hærø, 1896 (Gunvor Thorsdotter till Härö, 1907), och Barnene paa Hærø gaard, 1906 (Barnen på Härö gård, 1907), möter vi emellertid en heroisk kvinnlighet tillsammans med bilder av mäktig, allomfattande moderlighet som representerar en feministisk utopi.
Som många av tidens kvinnosakskvinnor var hon påverkad av teosofiska och panteistiska strömningar som hon integrerade i sin feminism. 1904 utarbetade hon sin vision i två essäer i kvinnotidskrifterna Urd och Nylænde. Hon såg moderligheten och den kvinnliga förmågan till kärlek som en försonande kraft som kunde övervinna klyftan mellan könen och den moderna människans splittring. Målet var en ny androgyn mänsklighet. Samma vision präglar många av hennes verk efter 1900, som Det lovede land, 1903 (Det förlofvade landet, 1903), och De dage og de år, 1919 (Dagar och år, 1920).
Litteratur om författaren: ett urval
Irene Engelstad m fl (red): Norsk kvinnelitteraturhistorie, 1988-1990
