Förlorade tidigt sin mor och tillbringade därefter somrarna hos sina morföräldrar i Skåne och vintrarna hos sin far i Göteborg. Efter avslutad grundskola kom hon in på Statens Scenskola i Göteborg, men slutade efter en termin och försörjde sig som tvätterska, kontorist och tidningsbud.
Vid sin debut 1969 arbetade hon som skådespelare vid Göteborgs TV och läste på vuxengymnasium. I hennes tidiga debut med barnböckerna De vita björnarna, 1969, och Det lilla landet, 1971, antyds den konflikt mellan världen och den lilla flickan som senare fördjupades i författarskapet. Sorgen över moderns död och saknaden efter fadern tematiserades i den självbiografiskt färgade Tillflyktens hus eller En f.d. inneboendes erinran (R), 1975, där hon anlägger en starkt spänd och ironisk ton, kryddad med mycket svart humor.
Även miljöbeskrivningarna från Skåne och Göteborg spelar en central roll i författarskapet. I Kvinnan som lekte med dockor (R), 1977, och Gattet. Sånger från barnasinnet (L), 1981, tonas sarkasmen ned. Stilen blir mera tillbakahållen och disciplinerad. De drömliknande och absurda frekvenserna försvinner. I den avskedsfras, som avslutar diktsamlingen Gattet, tycks hon förebåda sitt eget tragiska självmord.
Litteratur om författaren: ett urval
Marianne Hörnström: "Att själva det oförstådda är min identitet. Tankar kring outsiderskapet i Åsa Nelvins författarskap" i: Ingrid Holmquist och Ebba Witt-Brattström (red): Kvinnornas litteraturhistoria, bd 2, 1983
Cristine Sarrimo: När det personliga blev politiskt: 1970-talets kvinnliga bekännelse och självbiografi, 2000
Marie Öhman: "Här kan jag äntligen tala": tematik och litterär gestaltning i Åsa Nelvins författarskap, 2007
