Föddes i Usserød på Själland, tog mellanskoleexamen 1928 och började som ung att måla och skriva dikter. Hon debuterade 1935 med diktsamlingen Guds Palet, en titel som anspelar på ordets bildskapande kraft. Hon tillägnade debutboken sin stora förebild, diktaren Helge Rode.
Hennes tidiga diktning har en stark sensymbolistisk prägel men även inspirationen från Edith Södergran och från surrealisterna är betydande. Bildskapandet och bruket av färger uttrycker ett sökande och existentiellt insisterande kvinnojag. Barndomen, drömmen och det omedvetna är viktiga riktmärken för dikterna, och havet är symbolen för återvändandet.
Tove Meyer jämförs ofta med samtida kollegor som Hulda Lütken och Bodil Bech men sett i backspegeln når författarskapet ut över den experimentella 30-talslyriken och representerar en säregen och produktiv växling mellan symbolism, surrealism och modernism. Tove Meyers diktning fick en markant renässans bland kritikerna med de två sista diktsamlingarna, Havoffer, 1961, och Brudlinier, 1967, som ledande modernistiska intellektuella tog till sig. För 1980-tals författare som Merete Torp och Søren Ulrik Thomsen är författarskapet en viktig förutsättning och inspiration, inte minst i kraft av den karaktäristiska spänningen mellan surrealistisk och symbolistisk poesi.
Tove Meyers make, skriftställaren Paul Nakskov gav 1969 ut ett urval av hennes dikter med den karaktäristiska titeln Tiden og havet. Digte 1935-67. Den starka konstnärliga energin och spänningen, som finns i författarskapet, var för Tove Meyer personligen på en gång både nödvändig och omöjlig att bära och hennes liv slutade med självmord 1972.
Litteratur om författaren: ett urval
Torben Brostrøm: Danske digtere i det 20. Århundrede, bd IV, 1982
Torben Brostrøm: "Fornyelsens skjulte yngleplads" i: Poetisk Kermesse, utg 2, 1968
Paul Nakskov: Mit mørke dit lys: requiem for tiden og havet: en bog om Tove Meyers digtning, 2000
Poul Vad: "At nå frem. Tanker til Tove Meyers lyrik" i: Den blå port, nr 2, 1985
