Skomakardotter och uppvuxen i Sordavala i Karelen. Efter studentexamen 1940 blev hon kontorist och senare författare. Hon var mor till tre barn.
Från debuten 1942 med Sinikallio (Blåklint) (L), tematiserade hon i fem diktsamlingar, bl a Viuhkalaulu (Viftvisa) (L), 1945, Venelaulu (Båtvisa) (L), 1952 och Parvi (Svärm) (L), 1961, den kvinnliga lyrikerns arbete med genrens elementära problem kring tystnad och tal. Hon har dessutom utformat ett mönster av de klassiska japanska diktformerna överförda till finskt diktspråk.
Litteratur om författaren: ett urval
Tuula Hökkä: "Viuhkan lauluaja taukojen puhetta" i: Maria-Liisa Nevala (red): "Sain roolin johon en mahdu ". Suomalaisen naiskirhallisuuden linjoja, 1989
Mirjam Polkunen: "Poikkihuilu. Eila Kivikkahon lyriikasta" i: Parnasso, nr 3-4, 1968
Auli Viikari: "Kutsumaton haltiatar" i: Parnasso, nr 1, 1978
