Kaipainen blev fil kand 1955 och undervisade i finska 1955-74. I slutet av 1970-talet var hon ledamot i Grankulla kommunalstyrelse för Socialdemokraterna och i skiftet mellan 70- och 80-talen ambassadörshustru i Oslo. Hennes son Jouni Kaipainen är en känd kompositör.
Hennes författarskap, som präglas av det förgångna eller det mytiska, överfört till nutid, omfattar bl a de två kända romanerna Arkkienkeli Oulussa, 1967 (Arkeängeln i Uleåborg, 1980), om kriget 180809 då Sverige förlorade mot Ryssland och Finland blev autonomt under Ryssland, och Magdaleenaja maailman lapset (Magdalena och världens barn), 1969, om aktuella debattämnen som kvinnoroller, äktenskap, barnuppfostran och frågor om tredje världen. Även Surupukuinem nainen (Den sorgklädda kvinnan), 1971, och On neidolla punapaula (Och jungfrun hon tråder dansen), 1973, behandlar aktuella debattämnen.
Mest intressant är romanen om den karelska folkvisesångerskan Larin Paraske, Poimisin heliät hiekat (Att samla de glittrande sandkornen), 1979. Den har en mångsidig struktur och innehåller både ett frihetstema, ett kulturkritiskt element och en kvinnoproblematik. Kahdesti haudattu (Två gånger begraven), 1993, en modern version av den romantiska balladen Inkeris visa, blev en comeback för Anu Kaipainen. 1995 utgav hon Vierus verta täynnä (Fylld av blod inuti).
Uppdaterat av redaktionen 2011:
Sedan ovanstående biografi publicerades i Nordisk kvinnolitteraturhistoria gav Anu Kaipainen ut romanerna Granaattiomena, 2002, Kaarinan veriballadi, 2004, och Vihreiksi poltetut puut, 2007.
