Tillsammans med sin amerikanske make, målaren Clifford Wright, skapade hon Decenteret, ett kollektivt kulturcentrum för konst, litteratur, teater och film där danska och utländska konstnärer möttes under många år. Hon växte upp i en mycket okonventionell familj som präglades av social deklassering. Som ung i slutet av 30-talet gjorde hon åtskilliga vandringsturer i Tyskland och Frankrike. Då hon 1944 tog universitetsexamen hade hon, som aktiv i motståndsrörelsen, länge levt under jorden. Efter kriget reste hon bland de allra första ut i ett Europa som låg i ruiner.
Elsa Gress debuterade 1945 med essäsamlingen Strejftog. Bland hennes viktigaste verk är memoarbanden Mine mange hjem, 1965, (Mina många hem, 1975), Fuglefri og fremmed, 1971 (Fågelfri och främling, 1976), och Compania 1—2, 1976, där hon beskriver den känsla av otidsenlighet som skulle bli ett väsentligt tema i de litterära verken och som gav henne beteckningen “en professionell outsider”. 1964 gav hon ut debattboken Det oupdagede køn, där hon kritiserar det härskande “enkönssamhället” och framhäver humanismen före feminismen. I en stor del av sina romaner, noveller och essäer ägnar hon sig åt konstnärens roll, som i de sista romanerna Salamander, 1977 (på svenska 1980), och Simurghen, 1986. I Salamander beskrivs konsten som ett kompromisslöst och tidvis smärtsamt kall, och i Simurghen flätas skapandet av en målning samman med förlust och död.
Författarskapet omfattar dessutom skådespel och hörspel. Med sina åsikter placerades Elsa Gress ofta bland kulturradikalismen men med åren blev hon alltmer kulturaristokratisk. Hon förblev en samhälls-, kultur- och könsbevakare som med sina kätterska synpunkter bl a kallades Danmarks enda “arge unge man”. Hon blev medlem i Det Danske Akademi 1975.
Litteratur om författaren: ett urval
Suzanne Brøgger: "Er der nogen der hører efter?" i: Kritik, nr 86, 1988
Michael CottaSchønberg och Helga Vang Lauridsen: Nærværende. En bog om Elsa Gress, 1990
Peter Holst (red): Dansk litteraturhistorie, bd 8, 1985
