Astrid Ehrencron-Kidde är en särling inom dansk litteratur. En berättare som skrev för både barn och vuxna och som från debuten med berättelserna Æventyr, 1901, till självbiografin Hvem kalder. Fra mine erindringers lønkammer, 1960, systematiskt rekognoserade förlustens tema. Alla hennes huvudpersoner förlorar det som de ansett vara den viktigaste drivkraften i livet: föräldrarna, kärleken, barnet, karriären.
Själv växte hon upp i ett välbärgat tjänstemannahem som hade råd att stötta och utveckla hennes musikaliska begåvning. Hon drömde tidigt om en karriär som konsertpianist men då nerverna inte klarade scenens krav började hon istället att skriva. Författarskapet ledde till mötet med författaren Harald Kidde, något som hon själv tolkade som sitt livs lycka och mening. De gifte sig 1907 och vid makens tidiga död 1918 var hon åter i en förlustsituation men rustad på ett annat sätt.
Precis som huvudpersonen och berättaren i huvudverket Martin Willens underlige Hændelser I-IV, 1911-1921, placerade hon sig som en livets åskådare och hämtade stoff, händelser, konflikter och geografi från det liv där hon och Harald Kidde tillsammans rest och levat. 1939 avslutade hon sitt eget författarskap och använde fram till självbiografin 1960 sin tid till att översätta andras verk.
Litteratur om författaren: ett urval
Torben Brostrøm och Mette Winge: Danske Digtere i det 20. århundrede, bd 1, 1980
