Forfatteren kom från en borgerlig ämbetsmannamiljö i Køngsberg och upplevde ett socialt trauma som nioåring då fadern dog. Hennes skoltid på en av Köpenhamns bästa flickskolor betalades av kungen och efter skolans slut livnärde hon sig som sällskapsdam tills hon 21 år gammal gifte sig med prästen F.E. Boisen, som blev en känd grundtvigian. Hon födde 11 barn, häribland kvinnosaksförkämpen Jutta Boisen Møller. Tre barn dog vid späd ålder.
1856-69 skrev Eline Boisen sina memoarer, ett omfattande kulturhistoriskt dokument, tänkt som ett vittnesbörd inför Guds domstol om djävulens stora makt men framför allt ett avslöjande av äktenskapet och den tidens politiska och religiösa upprorsrörelser mot ett enväldigt samhällsskick. Hon skrev totalt 47 häften av vilka en del utgavs 1985: – men størst er kærligheden. Eline Boisens erindringer fra forrige århundredes midte. 1998 kom hennes minnen i en komplett utgåva: Anna, Elin, Gudrun Bojsen-Møller och Birgitte Haarder (utg): “Eline Boisen”.
Litteratur om författaren: ett urval
Anna Bojsen-Møller: "Min rose jeg aldrig vil miste" i: Fønix, nr 3, 1987
Anna Bojsen-Møller: Eline Boisens erindringer, 1999
