Gunnel Ahlin var dotter i en rektorsfamilj i Orsa i Dalarna. Efter studentexamen 1938 blev hon yrkeslärare 1943. Tre år senare gifte hon sig med författaren Lars Ahlin och bosatte sig i Bromma utanför Stockholm.
Under 1960-talet gav hon ut en rad romaner med en tidstypisk känsla av vemod och lätthet, Röster en sommar, 1960, Här dansar, 1962, Puls, 1964 och Refuge, 1967. Genombrottet kom med den historiska romanen Hannibal sonen, 1974, som också avslutade det självständiga författarskapet. Åtta år senare kom hon tillbaka, tillsammans med maken, med en fortsättning på romanen om Kartagos fältherre, Hannibal segraren.
Uppdaterat av redaktionen 2011:
Sedan ovanstående biografi publicerades i Nordisk kvinnolitteraturhistoria skrev Gunnel Ahlin två böcker om sin make, Lars Ahlin växer upp, 2001, och Nu ska vi ta pulsen på världen, 2005.
Hon fick Kellgrenpriset 1982, Aniara-priset 1983 och De Nios Vinterpris 2001.
Litteratur om författaren: ett urval
Lars Andersson och Arne Melberg: "Hannibal segraren. Två läsningar av Gunnel och Lars Ahlins roman" i: BLM , nr 4, 1982
