En upplevelse av att tiden bara går, och en längtan efter frihet, kärlek och ett språk som kan rymma livets och jagets många glittrande fasetter, tränger sig på i många texter av 1990-talets debutanter. 1990-talets diktkonst begråter inte en menings- och identitetsförlust eller gör kroppen till en sista referent, utan söker glimtar av liv och identitet i rörelser och genom riktningsförändringar. 1990-talslitteraturen uppfattar företrädesvis liv och betydelseskapande som förvandling eller rörelse. Just i en rörelse kring kvinnofigurer iscensätts subjektet med hela dess bagage av smärta, ensamhet, längtan, självdestruktion, ironi och humor. Subjektet uppfinns, utforskas, tänker eller är närvarande som en textlig energi i berättelsen eller dikten.De många unga författare som debuterade på 1990-talet blev föremål för stor uppmärksamhet.
Tag: Litterära sällskap
Den insats som brukar förbindas med Hedvig Charlotta Nordenflycht i den svenska litteraturhistorien är att hon är den som inför den subjektiva lyriken i svensk litteratur. Samtidigt var Nordenflycht den första i svensk litteratur som såg diktandet som ett kall; en uppgift, en kulturgärning i sig själv. Hon var en av de första i vår kulturkrets som levde på sin penna. Som Levertin skriver om Nordenflycht: “Hon är den första moderna människan i den svenska dikten.”I hela sitt författarskap pläderade Fru Nordenflycht för en bättre ställning för kvinnan. Hon ägnar mycken tid och energi åt att vederlägga påståendet om kvinnans svaghet, åt att visa att kvinnan är lika välutrustad som mannen och åt att plädera för att hon i likhet med honom bör få använda sin förmåga och sin inre kraft.
I mitten av 1890-talet är den svenska författaren Anna Maria Lenngren redan stor. Hon utgör en bro mellan de två stora litterära guldåldrarna i svensk litteratur; på ena sidan den gustavianska epoken och på andra sidan romantiken som fick sitt genombrott 1809.Mellan 1793 och 1800 skrev hon 120 dikter. Därefter blev hon sparsammare med sin penna. År 1800 gav Svenska Akademien henne en årlig pension. Två år tidigare hade hon börjat göra en förteckning över de arbeten som skulle kunna komma ifråga för en samlad utgåva av hennes verk. Den 1809 publicerade stolta programdikten över hennes estetik, “Invocation”, tyder på att hon tog sitt författarskap på största allvar. Om det enda som hennes lyra frambragt är “lättsinnig yra”, säger hon i sista strofen, så förtjänar den att krossas! Det är en ytterst självmedveten och högtidlig stämma som talar, och den önskar sig upplysningstidens “mod” att möta den annalkande romantikens “yrsel” med.
Den danske professorn J. S. Sneedorff lovordade författarinnan Margaretha Klopstocks Breve fra Døde til Levende som förebild för det moderna danska språk han själv verkade för.Orsaken till 1700-talets växande intresse för kvinnliga skribenter, i synnerhet brevskrivare, nya som gamla, kända som mindre kända, var bland annat att kvinnorna skrev på sitt modersmål och att deras texter kunde användas som praktiska exempel i den stundom mycket abstrakta språkdebatten. Kvinnorna var dessutom inte skolade i den latinska lärdomstraditionen, som man ville frigöra sig från.