“Hold op med al den selvmedlidenhed, for det er ikke synd for dig. Enough of that post-colonial piece of shit.” Repliken fälls i HOMO sapienne (2014), Niviaq Korneliussens (född 1990) debutroman. Den unge man, i vars mun orden är lagda, är inte bara arg på den person som han skäller på, utan på sig själv och hela sitt liv. Han skäms över att vara grönlänning, för alla vet att det är synonymt med sociala problem, bristande kompetens och en låg självkänsla, som kompenseras med sorgset prat om grönländsk nationalkänsla och förfädrens stolthet. Därför riktas hans vrede mot själva nationen: “Vores land, du som er blevet ældgammel, gå til fjeldet og kom aldrig tilbage. Hold op med at være så skide højtidelig, og tag dine rådne børn med dig”. Skrivet 21 juni på Grönlands nationaldag. Undertecknat: “Greenlander by force”. Nunarput utoqqarsuanngoravit, vores land, du er blevet ældgammel, så inleds nationalsången. Resten är den unge mannens egen omdiktning – som han både menar och inte menar. Att be nationen att dra till fjälls är en mycket stark markering. Tagen ur sitt sammanhang väckte dikten stor förargelse i Grönland, och det var naturligvis också författarens avsikt: att tala så högt, att hon verkligen hördes.
Medan man på 1970-talet och 1980-talet riktade sin vrede mot danskarna, och generationen därefter var upptagen med att skälla på sina föräldrar, som likgiltigt ägnade sig åt att festa och dricka, har det nu blivit dags att göra upp med sig själv och sin egen generation. Det gäller också Korneliussens unge man, vars vrede först och främst beror på att han försöker bortförklara något väsentligt om sin egen identitet: att han dras till män. De fem unga, som vi möter i romanen, faller alla utanför den grönländska normen, eftersom de är antingen homo- eller transsexuella. Under handlingens gång hittar de fram till det som de upplever som sin sanna könsidentitet och beslutar sig för att leva ut den. Med en experimenterande könsidentitet som utgångspunkt skriver romanen således fram nya möjligheter till identitet för vad det innebär att vara grönlänning – vilket markeras genom ett fullständigt nytt sätt att ta sig an det litterära verket på. HOMO sapienne bryter inte bara mot alla normer för vad man kan skriva om på grönländska utan först och främst mot hur man kan skriva om det, i det litterära rummet.
Eftersom grönländsk litteratur har varit tätt förbunden med det nationella projektet, där det ofta var präster och lärare som vände sig till ungdomen, har den grönländska prosan haft en något undervisande prägel, med ganska fasta mönster, däribland könsroller. Det ledde till att de unga sökte sig till andra medier: musik, tv, film, internet. Här fanns det mycket utrymme för att experimentera, samtidigt som man inte i samma grad behövde förhålla sig till den normativa språksyn, som är knuten till den skrivna litteraturen. Även om det också finns grönländska författare som skriver på danska, associeras grönländsk litteratur med det grönländska språket, vilket blivit till en av de starkaste markörerna för grönländsk identitet. Som bärare av det nationella har grönländsk litteratur en aura av något upphöjt, i vilken man bör värna om den språkliga “korrektheten”, såsom en “ren” grönländska, fri från påverkan av danska och engelska. När det nu verkar som att intresset för den skrivna litteraturen är på väg tillbaka beror det också på att de unga tar med sig de nya spelreglerna från nätet in i litteraturen. Alltså ingår vardagsspråk, kodspråk och sms som en bärande del av intrigen i HOMO sapienne.
Mottagandet av romanen har varit överväldigande. Medan många har blivit provocerade är det ännu många fler som upplever romanen som en ny början för grönländsk litteratur. Något som mycket lämpligt sammanfaller med att boken kom ut 100 år efter att den första grönländska romanen gavs ut.
Kampen om språket
Grönländska, kalaallisut, har varit landets officiella huvudspråk sedan hjemmestyreloven, lagen om begränsat självstyre. Det är emellertid långt ifrån alla grönländare, som talar grönländska. Sedan koloniseringen 1721 har danska varit administrationens och maktens språk i Grönland, och även om grönländska har prioriterats upp efter 1979, då hjemmestyret infördes, är det fortfarande nödvändigt med danska – och engelska – på hög nivå, om man vill ha utbildning. Förr i tiden såg man med misstro på detta att leva med flera språk och av rädsla för att barnen skulle bli splittrade mellan språk och kulturer valde föräldrar ofta att satsa på danska, särskilt i blandäktenskap. I dag önskar alla att deras barn skall bli två- eller flerspråkiga, men i praktiken är det inte alltid så lätt, särskilt inte i Nuuk, där antalet dansktalande är stort. Å andra sidan är det svårt att följa med i vad som händer i samhället, om man inte kan grönländska. På så sätt delas befolkningen upp i grupper, där det bara är de dubbelspråkiga, som kan följa med i allt.
Flera av de kvinnliga författarna och konstnärerna har varit med och skapat debatt om språket. En av dem är Julie Edel Hardenberg (född 1971). Hardenberg är en av Grönlands mest framträdande bildkonstnärer, men hon är samtidigt känd för att blanda bild och ord i sina verk. Ett av Hardenbergs mest omdiskuterade verk, Ikioqatigiilluta (2010; da. Jeg er grønlandsktalende, 2010) baseras på ett experiment, där konstnären hade gett sig själv i uppgift att under ett halvår bara tala grönländska i Grönland, oavsett om folk talade grönländska eller ej, inklusive med vänner, familj och äkta man. Reaktionerna gick från indignerade till direkt aggressiva, även om konstnären understryker, att hon inte gjorde ett dugg annat än att skapa samma situation för danskspråkiga som den som de grönländskspråkiga upplever varenda dag. Konstverket framstår som en fältdagbok, som bland annat beskriver en rad vardagssituationer, där det är omöjligt att bli betjänad på grönländska i Nuuk: på restaurant, resebyrå, på posten, på fitness-centra. Danska har blivit vardagsspråk i Grönlands huvudstad så till den grad, att även grönländare med grönländska som huvudspråk insisterar på att tala danska i det offentliga rummet. Härmed främmandegörs de grönländsktalande, medan danska förs vidare som den omarkerade normen. Hardenbergs slutsats är att man måste se språkfrågan som en del av “det spänningsfält som finns mellan kulturer i en postkolonial tid”.
För många kom Hardenbergs experiment som en överraskning, eftersom hon annars är känd för att sätta frågetecken för de avgränsade etniska identiteter, som bidrar till att resa barriärer mellan folk. I verket Den stille mangfoldighed (2005; Nipaatsumik assigiinngisitaarneq, 2005; The quiet diversity, 2005) skildras det nuvarande Grönland som en kreativ kontaktzon, bestående av människor med alla möjliga olika bakgrunder. Bland de ofta reproducerade fotona finns en gruppbild med tre barn i grönländsk nationaldräkt: en helt traditionell bild bortsett från den lilla detaljen att barnen uppenbarligen är svarta, inte inuiter. Bilden har titeln “Nonstereotypes”. Fotoserier med titlar som “Föräldrar och barn” och “Syskon” demonstrerar att generna i dag är så blandade att det inte längre går att skilja på grönländare och europeer utifrån fysisk framtoning, på samma sätt som bilder av grönländska hem visar hur hela världen har flyttat in och blandar sig med allt det som signalerar grönländsk identitet. Men varför då göra språket till den avgörande markören, så som uppenbarligen är fallet i det här språkexperimentet? Det uttalade kravet att kunna få tala “sitt eget språk i sitt eget land” tycks understödja idéen om att det till en nation hör ett enskilt, privilegierat språk, som talas av de människor, som naturligt hör “hemma” i det aktuella landområdet och som är knutna till det genom historia och kultur. I överensstämmelse med den hybriditet som Hardenberg insisterar på när det gäller kulturella element skulle det vara mycket mer meningsfullt att ge danska status som hemmahörande i Grönland, snarare än att hålla fast vid att det är ett främmande språk, när det nu de facto har blivit huvudspråk för så många invånare, däribland också människor som räknar sig som grönländare.
Hardenbergs språkprojekt illustrerar att Grönland befinner sig i ett sådant “postmonolingual tillstånd”, som litteraturforskaren Yasemin Yildiz beskriver som utmärkande för nutiden. Föreställningen om att det till ett land skall höra ett språk passar mycket dåligt ihop med den komplexa nutiden. Ändå sätter det paradigmet fortfarande ramarna för vad som uppfattas som normalt. Yildiz använder prefixet post- på samma sätt som det används i begeppet postkolonialism: även om kolonialismen är avskaffad finns tankesättet fortfarande kvar men under dekonstruktion. Man kan välja att se Hardenbergs projekt som ett fasthållande av det enspråkiga paradigmet – men man kan också på precis motsatt vis välja att se det som en kamp för att bevara Grönland som ett flerspråkigt samhälle. Ikioqatigiilluta, den grönländska titeln på projektet, betyder “Låt oss hjälpas åt”. Konstverket kom till i en kontext, där man så småningom började tala öppet om hur svårt det är för danskspråkiga att lära sig grönländska – bland annat för att de aldrig får öva sig, eftersom de som de talar med genast går över till danska och eftersom den minsta avvikelse i uttal och grammatik kritiseras och förlöjligas. Hardenbergs projekt innehöll emellertid ingenting om att folk skulle tala språket perfekt – tvärtom var projektet ett försök att öppna språket för alla grader av kompetens.
Performativa texter
Att Hardenbergs experiment fick så mycket uppmärksamhet tillskrevs särskilt sättet på vilket hon tog på sig den enspråkiges roll, med allt det obehag som det medförde. Hon var ett slags etnograf på fältarbete men samtidigt en performancekonstnär, i en sex månader lång performance. Performance har en stark ställning i modern grönländsk konst, inte minst i skepnad av multikonstnären Jessie Kleemann (född 1959). Centrum i Kleemanns verk har genom många år varit hennes one woman performances, där hon använder en rad av de tekniker, som hon på sin tid lärde sig på Tuukkaq-teatern i Nordjylland. I mötet mellan det som hon hämtar från den grönländska traditionen och inspiration från feministiska performancekonstnärer som Carolee Schneemann (f. 1939), Marina Abramovíc (f. 1946), Yoko Ono (f. 1933) och Kirsten Justesen (f. 1946) har Kleemann utvecklat sitt helt egna språk. Med enkel rekvisita, en kamik på ena foten, en högklackad stövel på den andra, en papperskasse på golvet, skissar hon upp en scen, en konflikt. Det centrala är konstnärens kropp, som i slutet ofta är helt avklädd. Det får en mycket stark – och gränsöverskridande – effekt, eftersom konstnären alltid lyckas vända på rollerna så att man som publik känner sig ha rollen som betraktad, snarare än som betraktare. Bakom varje performance finns det ofta en hel uppsättning dikter, i vilka konstnären i ord har arbetat igenom det som i performancen uttrycks genom kroppen. “Performativa texter” kallar Kleemann dessa dikter, som hon nyligen har börjat ställa ut och låta ingå i nya videoverk, både som egen produktion och i samarbete med andra konstnärer.
I intervjuer vidhåller Kleemann att hon ser poesi och performance som en och samma kategori. I båda handlar det om att få tag i det som pressar på från det omedvetna, allt det som kroppen och själen minns, men som förträngs av det anständiga vardagsmedvetandet. Därför är det ofta monster som dyker upp, som Havets mor, som i Kleemanns framställning är långt ifrån den milda och vänliga giverskan, som man har omtolkat henne till i modern tid, utan tvärtom den vilda och farliga naturkraft, som hon var i de gamla berättelserna. En annan figur, som har varit med Kleemann ända från början, är qivittoq’en, på danska ofta översatt med “fjeldgænger”. Qivittoq’en var en person, som i vrede och skam lämnade sina medmänniskor för att leva ensam på fjället. Att vara människa var i det gamla samhället lika med att ingå i en social gemenskap med andra. Ingen klarar sig på egen hand i den arktiska naturen. Qivittoq’en upphörde därför att vara människa, men fick i gengäld del av de andliga krafter, som finns i den stora ödemarken. Det var samma makter, angakkoq’en, som shamanen sökte, men eftersom qivittoq’en var besatt av sin vrede, som i ensamheten växte till ett hat riktat mot alla människor, blev det i dennes skepnad fråga om något destruktivt. Man fruktade qivittoq’en, men man fruktade framför allt att själv hamna i den situation, där man blev qivittoq, och historierna berättades som en varning för att stöta ut någon. I Kleemanns performances kommer qivittoq’en tillbaka och konfronterar människor med den skam, som när allt kommer omkring är deras egen.
Lyssnar man till Kleemanns dikter hör man en personlig historia om svek och missbruk. Det kommer tydligt till uttryck i en rad dikter skrivna 2001-2003, som Kleemann deklamerar i Ivalo Franks vackra film Killerbird, 2015. Titeln kommer från en passage i en av dessa dikter: “Du som er den dræberfugl/min onkel kom med/hadet i kroppen”. I sina performances utforskar Kleemann vilka samband som finns mellan dessa personliga skamkänslor och de ambivalenta känslor av skam och stolthet, som genom koloniseringen klibbar fast vid grönländsk identitet – jfr den feministiska analytikern Sara Ahmed, som beskriver hur vissa känslor genom den diskursiva praktiken kommer att “klistras” på vissa kroppar.
Relationen mellan Danmark och Grönland har kännetecknats av en starkt assymetrisk maktbalans. Det var danskarna som stod för administrationen och som ansvarade för alla viktiga beslut. Framför allt var det danskarna som hade rätten att definiera vad som var “civiliserat” och normalt och grönländarna accepterade, i alla fall under en tid, denna värdering. Relationen kan därför jämföras med den som Franz Fanon har beskrivit mellan svarta och vita: Den svarte mannen hade gjort den vite mannen till sitt eget subjekt och internaliserat den vite mannens blick på den svarte som ett objekt. Fanon analyserar de komplicerade relationer av begär som detta orsakar mellan vita och svarta män och mellan män och kvinnor kors och tvärs över rasgränserna. Mycket av detta kan återfinnas i Grönland, där rasaspekter avgjort har spelat en roll, samtidigt som äktenskap mellan danska män och grönländska kvinnor redan från början var en av byggstenarna i det koloniala Grönland. Även om den grönländska fångstkulturen betraktas med stor respekt, var Danmark och allt danskt ett ideal, som ständigt hölls fram för grönländarna som ett mål att sträva mot och i förhållande till vilket de nästan per definition kom till korta. I en nutida värdering av kolonialtiden är det lätt att man fokuserar på danskarnas eventuella skuld vad gäller handling, eller brist på handling. Egentligen blir detta bara en fortsättning på kolonialtidens diskurs som handlade om danskarnas ansvar för grönländarna, som inte ansågs kunna ta hand om sig själva. Den skam, som grönländarna känner över att ha placerats i en offer- och objektsposition rör däremot jaget i dess helhet, jfr Dan Zahavis definition av begreppet skam. Skam handlar om vad man är, snarare än vad man gör och därför dyker begreppet oundvikligen upp i asymmetriska maktrelationer som kolonialism, minoritet-majoritet och ojämlika könsrelationer – och inte minst när dessa faktorer kombineras. Skam har inte något självklart samband med ens egen skuld, jfr den skam som ofta drabbar offer för våldtäkt och incest.
Spontant verkar det lättast att undvika att konfronteras med skammen och att titta bort. Kleemann väljer en motsatt strategi: att gå in i skammen, undersöka och utmana den. Som i den performance, där hon skär upp sin egen gravida mage och låter flera kilo späck välla ut. Man talar om Grönlands råvaror, men det var späck som bar upp den gamla kulturen och som var det centrala i utbytet med Europa. Ulu’en, den halvmåneformade kvinnokniven, som man skar och skrapade med, är en högt värderad symbol i nutiden. Späcket däremot inkarnerar föreställningar om det primitiva, djuriska, smutsiga, illaluktande. Sådant är man sällan förtjust över att konfronteras med i ett finkulturellt sammanhang. Men som Kleemann säger: “The blood, the blubber and the meat do not really need explaining. As someone of a postcolonial heritage and a woman, a Greenlandic woman, I have a great need to actually own the wild side of my history” (Frank 2012).
Blandade identiteter
En annan konstnär, som har insisterat på att ta historien och stereotyperna på sig, prova ut dem och omformulera dem, är Pia Arke (1958-2007). I en dansk diskurs har det alltid varit populärt att tala om den gemensamma danska och grönländska historien, som uttryck för berättelsen om den i grund och botten antikoloniala danska närvaron i Grönland, eftersom det hela skedde för grönländarnas eget bästa och med grönländarnas godkännande. Grönländarna har haft svårare att bortse från det ojämlika maktförhållandet och vill ofta hellre tala om sammanlänkade historier. Från sin position med en östgrönländsk mor, en dansk far och en uppväxt i Västgrönland, Thule och Danmark, insisterade Pia Arke emellertid på att det de facto var tal om en gemensam historia, även om denna långt ifrån framstår som så fri från motsättningar som man från dansk sida gärna vill få det till. Arke kallade sig gärna “bastard” och markerade det genom att byta efternamn från faderns Gant till Arke, en danskifiering av moderns Arqe, som ändå alltid uttalades fel. “Jeg gør kolonihistorien til en del af min historie på den eneste måde, jeg kender til, nemlig ved at tage den personlig,” skriver Pia Arke i Scoresbysundhistorier (2003; Scoresbysundhistorier, 2010).
Scoresbysundhistorier var från konstnärens sida planerat som ett verk, som för att kunna berätta historien om hennes eget ursprung, måste korsa gränserna mellan annars åtskilda genrer: vetenskap, bildkonst, litteratur. Utrustad med alla de foton som hon hade kunnat skrapa ihop från arkiv och privata album reste Arke till sin mors hemby Scoresbysund, (Ittoqqortormiit), anlagd i det öde Nordostgrönland i mitten av 1920-talet. Tillsammans med en kulturgeograf, som skildrar sambanden mellan politisk maktutövning, kartläggning och expansion, återger Arke de berättelser och minnen, som väcks till liv hos människor när de får se de gamla fotona: sådant man annars inte gärna vill konfronteras med. På det sättet byts den officiella berättelsen ut mot en helt annan historia, som ger en bättre bakgrund för att förstå de sociala problem som staden kämpar med i dag.
Där Kleemann har fokuserat på qivittoq’en som en modern symbol för det bortträngda, exilerade i kulturen, har Arke ägnat sig åt tupilakken: ett olycksdjur som man förr i tiden kunde skapa och skicka emot sina fiender, i hopp om att ens egna andliga krafter översteg motståndarens, eftersom tupilakken annars skulle vända sig emot sin ägare. Tupilakken blev i Arkes tolkning en symbol för allt det som ingen har kunnat lokalisera och kategorisera och som därför har förblivit både hot och möjlighet. Tupilakosaurus kallade hon en av sina utställningar, i ett försök att överskrida gränserna mellan den naturvetenskapliga och den andliga/konstnärliga möjligheten att undersöka och definiera omvärlden – och i en blanding av den humor, ironi och det allvar, som var utmärkande för henne. Tupilakosaurus blev också titeln på en utställning och ett jättelikt katalogiserings- och bokprojekt, som utfördes av kollektivet Kuratorisk Aktion efter Arkes död.
Pia Arke talade inte grönländska. Hon försökte lära sig det som vuxen men tyckte det var för frustrerande att det språk som man kunde studera, västgrönländska, inte hade mycket att göra med hennes mammas språk , som var östgrönländska. På en gång både inne i och utanför flera kulturer hade Arke också en särskild blick för danskarnas situation i Grönland, och för henne var det inte meningsfullt att dra skarpa gränser mellan grönländska och danska framställningar av Grönland – allt måste tas med om man inte ville låta sig nöjas med halva berättelsen.
En rad danska författare, som har Grönland som en del av sin bakgrund, har studerat hur det inte bara är den infödda, grönländska kroppen, som läses och tolkas utifrån bestämda diskurser, oberoende av vad vederbörande själv kan anse och känna. Det var nämligen inte bara ensamstående män som kom till Grönland. Danskarna kom också dit med sina barn eller de fick barn, som fick en del av sin uppväxt där. Många danskar har skrivit om Grönland, men bara sällan de danskar, som själva var känslomässigt berörda. Det verkar som om det har funnits en viss beröringsskräck för att träda fram med just den historien. Med Lotte Inuks (f. 1965) roman Sultekunstnerinde (2004) bröts detta tabu. Boken skildrar Nuuk åren just före hjemmestyret, när ilskan mot danskarna hade släppts lös. På skolgården vänds hierarkierna upp och ned så att de danska pojkarna står absolut längst ned – och det hjälper inte att de precis som alla andra skrålar med i bandet Sumes sånger och känner sig som en del av revolutionen.
Flera danska författare har därefter utgått från sin uppväxt i Grönland, däribland Hans Jakob Helms (f. 1949), Naja Maria Aidt (f. 1963) och Iben Mondrup (f. 1969). Den sistnämndes roman Godhavn (2014) skildrar tre syskons uppväxt i den nordgrönländska stad, som efter hjemmestyret inte längre existerar, eftersom alla ortnamn då ändrades till grönländska namn. Godhavn heter på grönländska Qeqertarsuaq och är huvudort på ön med samma namn (Den stora ön: Disko). Även Mondrup har fokus på språkens roll som en ömsesidigt exkluderande faktor i det grönländska samhället, och hon placerar skulden på samma ställe som Hardenberg och Inuk: i det skolsystem, som skilde lekkamrater åt i “grönländska” och “danska” klasser och på så sätt upprätthöll den koloniala gränsen mellan grönländska och danska. Man kan, i Pia Arkes anda, diskutera, om inte sådana författare hör hemma i en grönländsk kanon, eftersom de skriver utifrån ett material, som i så hög grad är en del av det moderna Grönlands historia.
Nationen och globaliseringen
Den grönländska nationen håller fortfarande på att skapas men den är samtidigt så etablerad att man kan tillåta sig att ta den för given – och därför också att kritisera den. Den unge mannens tirad mot nationen i Niviaq Korneliussens debutroman blir meningsfull just bara för att nationen anses som urubblig. Romanens unga orienterar sig utifrån en föreställd grönländsk gemenskap, med Danmark som en plats som man kan fly till i exil. Att det är engelska sångtexter och inte den grönländska litteraturen, som utgör huvuddelen av det förråd av citat och införstådda budskap, genom vilka romanens personer kommunicerar, ändrar inte på detta.
Från att ha varit ett exklusivt rum, där grönländska författare med få undantag skrev på grönländska för en grönländsk publik, håller den grönländska litteraturen på att utveckla sig i riktning mot det som den japansk-amerikanska litteraturforskaren Naoki Sakai har kallat “heterolingual address”: att man skriver transnationellt, med olika språkliga gemenskaper som tänkta läsare. Det är ett fåtal författare, som uteslutande satsar på att ges ut på grönländska. Inte ens en författare som Katti Fredriksen (f. 1982), som ser sina dikter som ett slags språklig aktivism i kampen för det grönländska, avhåller sig från att låta översätta texterna, även om hon inte vill göra det själv. Det är i dag snarare regel än undantag att författarna själva står för översättning eller omdiktning av sina verk.
Avsaknaden av en grönländsk litterär institution bidrar till internationaliseringen. Det finns för närvarande två grönländska förlag, som ger ut litterära texter men inga grönländskspråkiga förläggare och inga professionella recensenter. 2008 inledde Jessie Kleemann ett samarbete med den danska författarskolan, där man, inspirerade av tidens intresse för det postkoloniala, ville sätta fokus på Grönland (Smith et al 2010). I Grönland blev initiativet en påminnelse om att landet saknar en författarskola. 2012 gick en rad kulturinstitutioner och förlaget Milik Publishing samman om att utlysa en novelltävling för unga, under titeln Allatta! (Låt oss skriva!). Det nya var att man bjöd in författarna av de bästa manuskripten till en intensiv workshop, ledd av Kleemann och den danska författaren Mette Moestrup, som också hade varit medarrangör av den danska författarskolans Grönlandsprojekt. De bearbetade novellerna utkom 2013 i en antologi med titeln Inuusuttut – nunatsinni nunarsuarmilu (2013; Ung i Grönland – ung i världen, 2013). En av novellerna var skriven av Niviaq Korneliussen, för vilken tävlingen blev en språngbräda för en självständig utgivning . Den fortsatta vägen för ett sådant författarskap kunde mycket väl leda till ett danskt förlag, där möjligheterna till litterärt stöd är större. Man kan fundera på vad detta betyder för det grönländska. Samtidigt utgör det lokala och särpräglade emellertid ett väsentligt kapital i den globala världen, och det är man naturligvis medveten om både i Grönland och i Danmark. Den transnationella utvecklingen rymmer därför stora utmaningar men minst lika uppenbara möjligheter för den grönländska litteraturen.
- Naja Marie Aidt: Alting blinker. Gyldendal, 2009
- Pia Arke: Scoresbysundhistorier. Fotografier, kolonisering og kortlægning. Med kartografiske afsnit af Stefan Johnsson. Borgen, 2003. På svenska Scoresbysundshistorier : fotografier, kartor & kolonialism. Glänta produktion, 2010
- Ivalo Frank: Killerbird. A film featuring poetry reading by artist Jessie Kleemann. Dansk/grønlandsk. Engelske undertekster. 15. min., 2015
- Katti Frederiksen: Uummatima kissaa (Mit hjertes varme). Nuuk, 2006
- Katti Frederiksen: 100 % Eskimo Inuk (digte på grønlandsk og engelsk i oversættelse ved Nuka Møller). Iperaq.com, 2012
- Julie Edel Hardenberg: Den stille mangfoldighed / Nipaatsumik assigiinngisitaarneq / The quiet diversity. Milik Publishing, 2005
- Julie Edel Hardenberg: ”Ikioqatigiilluta – Jeg er grønlandsktalende”. Kuuk : Kalaallit Nunaanni ungataanilu eqqumiitsuliorneq. Kunst i omegnen af Grønland, Iben Mondrup et al. Hurricane, 2010
- Hans Jakob Helms: Dansen i Geneve. Fortællinger fra verden. Ries, 2004
- Hans Jakob Helms: Hvis du fløjter efter Nordlyset. Milik Publishing, 2011
- Lotte Inuk: Sultekunstnerinde. Tiderne Skifter, 2004
- Jessie Kleemann: Allassimasut aallaavigalugit isiginnaartitsinermik saqqummersitsineq aamma isiginnaartitsinerit / Tekst-baseret performativ udstilling og live-performances. Katuaq, Nuuk 5.-23. februar 2015
- Niviaq Korneliussen: Homo Sapienne. Milik Publishing, 2014
- Iben Mondrup: Store Malene. Gyldendal, 2013
- ben Mondrup: Godhavn. Gyldendal, 2014
- Amalie Smith, Rasmus Graff, Lars Skinnerbach og Mette Moestrup (red.): Grønland. Kalaallit Nunaat. Legenda 9, Forfatterskolens Skriftserie, 2010
Skönlitteratur
- Sara Ahmed: The Cultural Politics of Emotion, Edinburgh University Press Ltd., 2004
- Frantz Fanon: Black Skin, White Masks. Pluto Press, 1986 [1952]
- Ivalo Frank: “An Everyday Conversation with Jessie Kleemann”. Jessie Kleemann. Qivittoq, Iben Mondrup (red.). Hurricane Publishing, 2012
- Kuratorisk Aktion (Frederikke Hansen og Tone Olaf Nielsen) (red.): Tupilakosaurus. An Incomplete(able) Survey of Pia Arke’s Artistic Work and Research. Kuratorisk Aktion, 2012
- Karen Langgaard: ”Mellem globalisering, nation building og individets dagligdag på godt og ondt: den nyeste grønlandske litteratur i teksthistorisk lys ud fra en postkolonial vinkel”. Nordica 20, 2003
- Karen Langgård: “’Vi børn kan kun sige de ting vi vil sige til vores forældre via digte’ – om relevansen af grønlandsk litteratur i et postkolonialt Grønland”. Nordiske sprog- og litteraturdage i København. Om oversættelse og kommunikation, Vigdis Finnbogadóttir et al. (red.). Nordatlantens Brygge, 2006
- Karen Langgård og Kirsten Thisted (red.): From Oral Tradition to Rap. Literatures of the Polar North. Ilisimatusarfik/Atuagkat, 2011
- Iben Mondrup (red.): Jessie Kleemann, Qivittoq. Hurricane Publishing, 2012
- Birgit Kleist Pedersen: ”Young Greenlandic writers in the public versus the anonymous space”. Nordic Voices. Literatures From the Nordic Countries, Jenny Fossum Grønn (red.). Nordisk Ministerråd, 2005
- Birgit Kleist Pedersen: ”Greenlandic Images and the Post-colonial: Is it such a big deal after all?”. The Postcolonial North Atlantic. Iceland, Greenland and the Faroe Islands, Lill-Ann Körber og Ebbe Volquardsen (red.). Berliner Beitrage zur Skandinavistik Band 20. Nordeuropa-Institut der Humboldt-Universität, 2015
- Naoki Sakai: Translation and Subjectivity: On “Japan” and Cultural Nationalism. University of Minnesota Press, 1997
- Mette Sandbye: ”Making Pictures Talk: The Re-Opening of a ’Dead City’ through Vernacular Photography as a Catalyst for the Performance of Memories.” Re-Investing Authenticity. Tourism, Place and Emotions, Britta Timm Knudsen og Anne Marit Wach. Channel View Publications, 2010
- Moritz Schramm og Kirsten Thisted: „En grønlandsk forfatter? Charlotte Inuk og ’menneskenes Land’”. Mine drømme har en andne virkelighed. Charlotte Inuk og hendes forfatterskab, Marianne Larsen og Moritz Schramm (red.). Syddansk Universitetsforlag, 2015
- Lene Therkelsen og Katja Vahl (red.): Inuusuttut – nunatsinni nunarsuarmilu / Ung I Grønland – ung I verden. Milik Publishing, 2013
- Kirsten Thisted: ”Inuk i Cyperspace.”. Grønland. Kalaallit Nunaat. Legenda 9, Forfatterskolens Skriftserie, Amalie Smith, Rasmus Graff, Lars Skinnerbach og Mette Moestrup (red.): 2010
- Kirsten Thisted: “Nationbuilding – Nationbranding. Identitetspositioner og tilhørsforhold under det selvstyrede Grønland”. Fra vild til verdensborger. Grønlandsk identitet fra kolonitiden til nutidens globalitet, Ole Høiris og Ole Marquardt (red.). Århus Universitetsforlag, 2011
- Kirsten Thisted: “De-framing the Indigenous Body. Ethnography, Landscape and Cultural Belonging in the Art of Pia Arke”. Nordlit 29, 2012
- Kirsten Thisted: ”Mine digte er også en form for oprør! Interview med Katti Frederiksen”. Tidsskriftet Grønland 4, 2013
- Kirsten Thisted: ”Hvis du fløjter efter nordlyset – dansk grønlandslitteratur ved overgangen til selvstyret”. Millennium – nye retninger i nordisk litteratur, Mads Bunch (red.). Forlaget Spring, 2013
- Kirsten Thisted: ”Kolonialisme og forsoning. Dansk-grønlandske relationer i en selvstyretid”. Tidsskriftet Grønland 3, 2014
- Yasemin Yildiz: Beyond the Mother Tongue. The Postmonolingual Condition. Fordham University Press, 2012
- Dan Zahavi: Self and Other. Exploring Subjectivity, Empathy, and Shame. Oxford University Press, 2014