Ett centralt motiv i Magdalene Sophie Buchholms (1758-1825) dikter är, i likhet med Christiane Korens Hanna, den svikna kvinnan. I dikten “Den bedragna Flickans Sång” varnas den kvinnliga läsaren för falska kärleksförklaringar. Men medan det i Christiane Korens Hanna är den svekfulle mannen som lastas, och kvinnans rätt till denne man, som förs fram, präglas Magdalene Buchholms dikt av anpassning och resignation. Hennes kvinnobild är med andra ord mer entydig än Christiane Korens, då hon förkunnar en moral där underdånighet, foglighet, renhet och plikt placeras i högsätet: “Bliv städse foglig som nu,/ bliv eftergiven och anspråkslös,/ och aldrig, aldrig må Du glömma, att Fromhet uppskattas ännu härnere”, heter det i dikten “Til min datter”. Dikterna antyder visserligen det plågsamma och orättfärdiga i denna kvinnoroll, men ger ändå inte plats åt indignation eller protest. Hos Magdalene Buchholm finner man ingen parallell till Christiane Korens Maria.
Magdalene Buchholms dikt visar också att lusten till kunskap och konstnärlig utveckling får ge vika för kvinnans plikter som hustru och mor: “Och om, som jag, Du harpan slår/ blott sällan – ej som krönt poet -/ då må Du, hur än det går,/ ej glömma Dina bättre plikter.” Konsten kan som här ha prägeln av uppfostrande lärodikt och på så sätt “ursäkta” sig.
För Magdalene Buchholm måste längtan efter att skriva ha varit lika stark som konfliktfylld. Hon producerade trots allt en mängd dikter, varav många blev tryckta i tidskrifter och poesisamlingar under 1780-talet. De flesta av hennes dikter samlades emellertid i hennes Poesier och gavs ut i Köpenhamn 1793. Denna samling publicerade hon under eget namn. Författaren fann det alltså inte nödvändigt att dölja sin identitet som kvinna. Kritiken var så positiv, att Magdalene Buchholm utropades till “Nordens Sapfo”.
Både med hänsyn till innehåll och genreval var Magdalene Buchholm en tidstypisk författare. Hennes produktion omfattar elegier, tillfällesdikter, en heroid, ett ode och en romans, samt en del visor. Flera av visorna är tydligt inspirerade av skillingtrycksformen. Men det är känsliga och elegiska dikter som dominerar, och många av dem ger uttryck för religiositet.
I linje med romantikens idyllisering av bönderna, ställde Magdalene Buchholm det lantliga livet mot tvånget, bråket och falskheten, som ansågs vara typiska för stadstillvaron. Också i de moraliskt didaktiska dikterna framhävdes naturligheten, fast här som den största av kvinnliga dygder.
Äktenskapet med prästen Peter L. Castberg förde Magdalene Buchholm till Köpenhamn i slutet av 1770-talet. Här upptogs hon som fullvärdig medlem av Det Norske Selskab och tilldelades sällskapets pris. Störst intryck på herrarna gjorde hennes klassiskt inspirerade heroid “Adeluds til Torkild Trondesøn” här framhävdes nämligen de klassiska idealen.
“Adeluds til Torkild Trondesøn”, tryckt i Poesier 1793, bygger på det välkända motivet om de unga älskande som inte får varandra. På grund av fädernas beslut lever Adeluds och Torkild i var sitt olyckligt äktenskap. Dikten är i form av ett brev från den kvinnliga parten till den älskade, och präglas av saknad, minnen och drömmen om återförening:
O, Amor! Hör min bön; mer ivrigt ingen beder,
Att om ej ödet mig så stor en fröjd bereder,
Så stärk dock detta hopp, varmed jag lindring får:
O ve mig, Adeluds, när denna Dröm förgår.
År 1806 kom andra och utökade upplagan av Poesier. Men denna gång var kritikerna föga begeistrade. Troligen hade formen och stilen blivit föråldrade. Och bortsett från en enskild dikt utan titel, publicerad i Den Norske Rigstidende 1815, markerade 1806 års utgåva slutet på Magdalene Buchholms diktarverksamhet.
Succén som författare var med andra ord kortvarig, även om Buchholm var den enda norska kvinnan som fick erkännande i vidare kretsar mot slutet av 1700-talet. Var det Poesiers underdånighetsideal som med tiden slog tillbaka mot henne själv?