1944, när författaren och religionshistorikern Emilia Fogelklou (1878–1972) är sextiosex år och varit änka i femton, skriver hon en levnadsteckning över sin döde make Arnold Norlind. Det är en berättelse som blir till en självbiografi. Inte på så sätt att hon, som så många andra kvinnor, väljer att låta sitt jag framträda indirekt genom ett glansfullt porträtt av mannen hon varit gift med. Snarare är det som bleve hon till först i mötet med honom. Det strålar kring dem, men det är ingen världslig glans utan ett vibrerande, inifrån kommande ljus. Arnold är en av de stora kärleksskildringarna i svensk litteratur. Och en mycket säregen kvinnlig tillblivelseberättelse.
Julen 1914 sänder Arnold Norlind Emilia Fogelklou sin översättning av första sången i Dantes Divina Commedia. Han har aldrig träffat henne, men känner hennes röst genom det hon skrivit och han har utsett henne till sin läsare. “Att jag nu sänder detta manuskript, skall Ni fatta som en antydan att här ligger det vi har gemensamt. Inte dikten i och för sig, verserna som flyter så och så – utan själva verkligheten som ligger bakom”, skriver han.
Emilia Fogelklou lägger först det tjocka blå kuvertet åt sidan. Hon befinner sig i ett tillstånd av dvala och förstumning. Fadern ligger sjuk i framskriden cancer, barndomshemmet är i upplösning och hennes arbete har gått i stå. Men när hon på julnatten äntligen öppnar sitt brev “ljusnar det”, som hon skriver, “i hennes rymd”.
“Hon steg den kvällen in genom en sällsam portal, vars spegelbågsvalv var så danat, att något ljust alltid stödde något mörkt lidande”, lyder anslaget till berättelsen om Arnold Norlind och Emilia Fogelklou. Och redan här hörs den speciella klang, som ljuder genom denna berättelse. Det är sprött men starkt, högstämt, nästan högtidligt, men ändå enkelt och anspråkslöst. Oändligt försynt berättar Emilia Fogelklou sin historia, men lyfter den upp till en sällsam nivå, ut ur tiden och bortom vardagligheten med återkommande ord som just “sällsam”, “spörjande” och “hjärteglad”; den stilla häpenhetens och ödmjukhetens ord. Hon skriver berättelsen i tredje person, liksom många ödmjuka Guds tjänare gjort före henne. Ett manifesterande jag skulle klingat hårt och skärande i denna hymn till uppgåendet.
Frånsett ett ytterst kort möte följande år träffas Emilia Fogelklou och Arnold Norlind inte förrän sju år förflutit. Men hans Danteöversättningar dimper med trygg om än gles regelbundenhet ned i hennes brevlåda dessa svåra år, då hon tvingas ta sig igenom den ena döden efter den andra; sin fars, sin mors, en systers, och även brottas med den egna andliga. “Bägge var de pilgrimer, som var och en på sin väg stretade uppför Purgatorieberget”, skriver hon.
Först 1921 kan de mötas. De träffas i Lund, sitter i Universitetsbibliotekets läsesal och studerar, vandrar i Observatorieparken, på vallarna och kring i staden. “Sällsamt nog mötte de under dessa vandringar aldrig någon, som kände dem. Det var som om vänliga genier förlänat dem osynlighetshätta, för att rädda dem undan småstadens prat. Det var ett älskande par, som inte visste vad de älskade mest, om det var himlen eller jorden eller dantevärlden eller varandras djupa förståelse för ting och tankar, som levat så vilset ensamma inom dem själva så lång tid av en människoålder.”
Men liksom Dantes möte med Beatrice rymmer Emilia Fogelklous och Arnold Norlinds avskedet inom sig och döden blir deras ständige följeslagare under de sju år de får leva tillsammans.
Berättelsen om Emilia Fogelklou och Arnold Norlind formar sig till en parallell med det versepos av Dante som fört dem samman och när de slutligen, efter ytterligare ett kort uppehåll, förenas i Berlin, är det som fördes Emilia likt Dante i de avslutande Purgatoriesångerna äntligen upp på toppen av skärseldsberget för att skåda in i Paradiso och förenas med den älskade. “De seglade i varandras rymder under sällsamma igenkännanden”, skriver hon. De är medelålders men såsom barn, födda på nytt. “Det var precis som skulle de ta igen sin barndoms uteblivna lekgemenskap.” Någon gång tar de varandras händer. “Eljest voro de icke smeksamma. Det satt för långt inne. De smekte varandra med atmosfärer.”
Femton år efter Arnold Norlinds död skriver Emilia Fogelklou den berättelse om honom, som också blir början på berättelsen om henne själv. Arnold kom att inleda den självbiografiska trilogi, som utgör höjdpunkten i Emilia Fogelklous omfattande författarskap. Självbiografins andra del, Barhuvad, 1950, beskriver hennes liv från barndomen och fram till mötet med Arnold Norlind. Tredje delen, Resfärdig, 1954, handlar om tiden efter Arnold. Ordningen kan te sig överraskande. Varför skriver hon inte sin självbiografi kronologiskt, från barndomen och framåt – eller från det näraliggande nuet och går bakåt – utan börjar mitt i? Svaret finns i Arnold. I mötet med honom var livet som mest. Här börjar tideräkningen.
“Livsmönstret hade från begynnelsen gått i skarpa kurvor av förnedring och upphöjelse”, skriver Emilia Fogelklou i Barhuvad. Som familjens förstfödda och därtill mycket älskad, hade hon som barn en mycket stark känsla av att vara utvald och unik. Chocken när ett syskon anländer blir så stor att det präglar henne för livet. Mycket begåvad, hudlöst känslig och oändligt receptiv, kommer hennes livskänsla att stiga och falla mellan djupaste glädje och nästan total tomhetskänsla livet igenom. Redan som barn strävar hon efter den livsintensitet som uppstår när ord och känsla blir ett och redan som barn sökte hon också se längre än vad andra ansåg möjligt. “Mi hängde på grindarna mot vägen”, står det i Barhuvad. “Hon förlorade sig i ändlösa skådanden. Länge, länge stod hon där orörligt uppkliven, döv för alla tillrop. Det dallrade och sjöng ini henne.”
I Divina Commedia stiger Dante ned i underjorden för att möta de döda. Hans resa går först ned till det underjordiska Inferno, där han möter dem som dömts till evig pina. Sedan fortsätter han uppför Purgatorieberget, genom skärselden, och mot Paradiso. Den sista sträckan vandrar han tillsammans med Beatrice, hans längtans, och som han trodde, ouppnåeliga föremål, och det visar sig också att hon på olika sätt lett honom rätt under hans vandring.
I Emilia Fogelklous Arnold är rollerna könsmässigt ombytta. Arnold är i hennes självbiografi den ljusgestalt som gång på gång tar henne vid handen och hjälper henne ut ur depressionens skuggtillvaro.
I sin akademiska gärning tar Emilia Fogelklou också som sin uppgift att mot all trendriktig akademisk rationalism visa på den andra verkligheten. Hennes teologiska och filosofiska skrifter genomsyras av en strävan att nå bortom de etablerade gränserna för vetandet. Själv förlägger hon utgångspunkten till en genombrytande upplevelse hon hade som tjugofyraåring: “… det var den 29 maj 1902 – då hon satt och beredde en lektion bland träden bakom Föreningsgatan 6”, skriver hon i Barhuvad. Tid och plats är för alltid inristade i hennes minne. Hon arbetar som kristendomslärarinna under ständiga tvivel och depressionen har tagit henne allt djupare, men nu öppnas världen. “Utan syner eller ljud av tal eller mänsklig förmedling upplevde hon i utomordentligt klarvaken medvetenhet det stora, förlösande, inre undret. Det ‘tomma skalet’ liksom brast. All tyngd och vånda, hela overklighetstillståndet sjönk undan. Hon förnam levande godhet, glädje, ljus som en genomstrålande klar, lyftande, omslutande, otvetydig verklighet djupt inifrån.”
Med Birgitta, 1919, gav Emilia Fogelklou en helt ny bild av den heliga Birgitta. Gentemot en fast tradition som karakteriserat henne som sexualneurotiker och maktmänniska visar Emilia Fogelklou fram modern och det moderliga i den heliga Birgittas texter.
Boken väckte mycket anstöt när den kom, förlöjligades och hånades. “Det är först senare man kommit underfund med vilket egendomligt och i flera avseenden genialt verk hennes Birgittabok är”, skriver Sven Stolpe i efterordet till andra utgåvan 1955. “Saken var helt enkelt den att Birgitta inte rätt kunde förstås annat än av en kvinna av stor begåvning och erfarenhet, som själv var en kristen mystiker. Detta kan man nu tryggt utsäga.”
I berättelsen blir denna upplevelse avgörande inte bara för Emilia Fogelklous livskänsla utan också för hennes fortsatta arbete. Den blir också en förberedelse – och en förutsättning – för det möte med Arnold, som skall äga rum tjugo år senare.
Barhuvad skriver sig fram till mötet med Arnold. Resfärdig börjar när det är avslutat. Men också den skriver sig fram till just Arnold. Här börjar tideräkningen och här slutar den. Efter ett svårt och långvarigt sorgearbete som, bokstavligt talat, är nära att ta hennes liv, finner Emilia Fogelklou honom åter. “Med Arnold här i ofattbar glädje”, skriver hon i sin dagbok 1951. Hon är i Delphi. ‘Det tomma skalet’ har åter brustit. Hon förnimmer livet och i bokens slutackord är det till Arnold hennes tankar går. “Och så var det ju Arnold”, skriver hon efter en sammanfattning om de förunderliga vägar som låtit henne se den andra Verkligheten, alltid stavad med versal. “Och så var det ju Arnold, som genom sin väg allmer helt levat i strålvärlden och låtit henne erfara dess makt, medan hon ännu alltjämt har läxor kvar att lära i gränsvärlden, innan hon snart får resa – längre in.”