”Jag kommer att se till att de får veta. Jag ska berätta för dem vad du gjorde, att du bara stack. Lämna sina egna barn. Fy fan” (Myrén, 2009, s. 9). De här orden uttalas av Johan, vars vredesutbrott inleder den svenska författaren Viktoria Myréns roman I en familj finns inga fiender (2009). Han är gift med Marie som är en av många mammor i 2000-talslitteraturen som lämnar sina familjer – och som på så vis problematiserar kopplingen mellan femininitet och moderskap.
Moderskap är knappast ett nytt tema i nordisk kvinnolitteraturhistoria. Under temat ”Moderskap” på Nordisk kvinnolitteraturhistorias hemsida finns texter om det svenska litterära 1970-talet och 1980-talets finska kvinnolitteratur samt separata artiklar om fyra författare: Maj Hirdman (1888–1976), Moa Martinson (1890–1964), Agnes von Krusenstjerna (1894–1940) och Tove Jansson (1914–2001) (Nordisk kvinnolitteraturhistoria, u.å.). Men moderskap skildras och utforskas även i många andra författarskap, till exempel hos det moderna genombrottets författare som Amalie Skram och Alfhild Agrell, hos Selma Lagerlöf och hos författare verksamma under 1900-talets första decennier, som Ellen Key, Karin Michaëlis och Thit Jensen. Kort sagt är moderskap kanske en av de mest centrala frågorna i nordisk kvinnolitteraturhistoria.
Under 2000-talet har vi sett nya debatter om moderskap och en våg av nordisk litteratur som utmanar kulturella ideal om det goda moderskapet. Även om litteraturen inte väjer för svåra dimensioner av moderskapet skriver den ändå, genom sin centrering av det, fram moderskap som en väsentlig kvinnlig erfarenhet. I samhället i stort ses moderskap fortfarande som en central del av femininitet, och kvinnor som inte vill eller kan vara mödrar möts ofta med oförståelse, knyts till negativa stereotyper eller får sin kvinnlighet ifrågasatt.
I den här artikeln riktar jag blicken mot 2000-talslitteratur som underminerar länken mellan femininitet och moderskap. De här böckerna skriver in sig i en kvinnolitteraturhistorisk tradition genom att de skildrar och problematiserar moderskap, men de queerar samtidigt den traditionen genom att de beskriver erfarenheter som står i skuggan av och utmanar normen om att kvinnor vill och ska vara mödrar. Queera läsningar brukar vara inriktade på att analysera hur heteronormativitet konstrueras och undermineras i litterära texter, och den normbrytande potentialen knyts i allmänhet till LHBTQI+-identiteter och -erfarenheter (den svenska förkortningen LHBTQI+ står för Lesbisk, Homosexuell, Bisexuell, Transperson, Queer, Intersexuell och andra). De senaste åren har det emellertid kommit flera studier som visar hur queerteori kan användas för att analysera representationer av femininitet som på olika sätt bryter mot normen (se till exempel Abrahamsson, 2018; Björklund, 2021; Jakobsson, 2018; Österholm, 2012). Den här artikeln ansluter sig till den forskningsinriktningen genom sina queera läsningar av normbrytande femininitet.
Queera perspektiv på nordisk familjepolitik
De nordiska länderna brukar lyftas fram för sin progressiva familjepolitik. I alla nordiska länder har föräldrar, både mödrar och fäder, rätt till betald föräldraledighet och rätt att återvända till samma arbete efter föräldraledigheten. Barnomsorgen är subventionerad och väl utbyggd, och i princip alla barn som växer upp i Norden har gått i förskola innan de börjar skolan. I alla nordiska länder finns också någon form av ekonomiskt stöd, barnbidrag, som ska täcka en del av den kostnad det innebär att ha barn. Förutom att ge alla barn möjlighet till en bra och trygg barndom har ett syfte med den nordiska familjepolitiken varit jämställdhet, och under 1900-talet har de nordiska länderna gått från en enförsörjarmodell, där mannen försörjer familjen genom lönearbete och kvinnan stannar hemma och tar hand om barnen, till en tvåförsörjar-/tvåföräldramodell, enligt vilken båda föräldrarna arbetar och delar på föräldraansvaret. Tillgången till assisterad befruktning – såsom insemination, IVF och befruktning med donerade könsceller och embryon – är god. Assisterad befruktning finansieras helt eller delvis av allmänna medel, och lesbiska och ensamstående kvinnor har också rätt till denna vård. Den generösa familjepolitiken har lett till att de nordiska länderna har relativt höga födelsetal i ett europeiskt perspektiv (se till exempel Björnberg, 2016; Eydal, Rostgaard och Hiilamo, 2018).[1]
Samtidigt har den nordiska familjepolitiken resulterat i att vissa normer har cementerats. Centreringen av familjen, i synnerhet en viss typ av familj bestående av två vuxna med gemensamma barn, innebär att kärnfamiljsnormen blivit stark. Möjligheten att kombinera lönearbete med föräldraskap skapar också mer eller mindre outtalade krav på att de nordiska invånarna, särskilt kvinnorna, ska skaffa barn – det finns en tydlig pronatalism (se till exempel Engwall och Peterson, 2010). Detta gäller inte bara i heteronormativa sammanhang. Nya reproduktionsteknologier tillsammans med utvidgade reproduktiva rättigheter har lett till babyboom och pronatalistisk press även bland lesbiska och ensamstående kvinnor (Andreassen, 2019, s. 1; Dahl, 2014, s. 155–56). Skandinaviska forskare som Ulrika Dahl och Rikke Andreassen menar dessutom att icke-heterosexuella familjer – särskilt skandinaviska, vita medelklassfamiljer – har kommit att anpassa sig till och införlivas i heteronormativa strukturer, som kärnfamiljsnormen.
Om queert släktskap inte längre är queert, som Dahl och Andreassen frågar sig, kanske vi måste söka efter queerhet på andra ställen. Den här artikeln visar hur litterära representationer av kvinnor som intar en icke-reproduktiv position fungerar som en queer kritik av nordiska familjenormer. Analysen fokuserar på två aspekter av den icke-reproduktiva positionen: mödrar som lämnar sina familjer – och därmed avsäger sig reproduktivt arbete – och kvinnor som inte blir mödrar överhuvudtaget. Det finns en mängd böcker med dessa teman i nordisk 2000-talslitteratur. Svensk litteratur står i centrum för den här artikeln, men utblickar görs även till norsk och dansk litteratur. Exempel på mammor som lämnar sina familjer tas från Viktoria Myréns I en familj finns inga fiender (2009), Sara Stridsbergs Happy Sally (2004), Sara Kadefors’ Borta bäst (2009), Nina Lykkes Nei og atter nei (2016) och Emma Hambergs två romaner om Agneta, Je m’apelle Agneta (2021) och Au revoir Agneta (2023). Exempel på kvinnor som inte blir mammor hämtas från Marie Auberts Voksne mennesker (2019), Tine Høegs Sult (2022), essäsamlingen Ingens mamma: Tolv kvinnor om barnfrihet (2013), Sara Lövestams trilogi om Monika, Ljudet av fötter (2021), Bära och brista (2021) och Nu levande (2022), men refererar även kort till Frida Bloms Saker jag lärt mig om sorg (2023), Pernilla Glasers 40 minus (2010) och Kirsten Hammanns Se på mig (2011).
För att fånga den normkritiska potentialen hos den icke-reproduktiva positionen använder jag queerteori som betonar misslyckande, glädjedödande och negativitet. Lee Edelman (2004) menar att queerhet är en position som står i motsättning till det futuristiska paradigm som manifesterar sig i barnets figur, och queerheten blir på så vis sammanlänkad med det icke-reproduktiva. Edelman lyfter framför allt fram homosexuella män som exempel på queerhet, medan Sara Edenheim (2019) menar att queerhet kan finnas även i andra icke-reproduktiva positioner. Med utgångspunkt i Edenheims utveckling av Edelmans queerbegrepp, som inte primärt är knutet till LHBTQI+-identiteter, gör jag därför en queer läsning som fokuserar på det icke-reproduktiva. Genom denna läsning kan litteraturen om kvinnor som underminerar länken mellan femininitet och moderskap förstås som ett queert motstånd mot nordiska familjenormer, mer specifikt centreringen av kärnfamilj och pronatalism. Böckernas kvinnliga karaktärer är i huvudsak representerade som heterosexuella, men det finns litterära exempel på icke-reproduktiva positioner som innehas av kvinnor som lever i lesbiska relationer, till exempel hos danska Kristina Nya Glaffey (Padder og krybdyr, 2012) och svenska Tove Folkesson (Hennes ord: Värk I–III, 2019). Huruvida kvinnorna representeras som heterosexuella eller inte är emellertid inte av betydelse för mitt resonemang.
Feministiska glädjedödare och queera misslyckanden: mammor som lämnar sina familjer
I den svenska författaren Viktoria Myréns roman I en familj finns inga fiender (2009) lämnar Marie sin man Johan och två små barn och tar sin tillflykt till ett hus på landet där hon reflekterar över sitt liv och sitt föräldraskap. Hon har under en längre tid haft svårt att hantera barnen. När hon är ensam med dem gömmer hon sig under täcket i sängen eller låser in sig på toaletten och skriker åt dem att lämna henne ifred. Bildspråket framhäver Maries upplevelse av samvaron med barnen som kvävande: ”Små, små händer runt halsen, hundratals händer runt halsen och jag får inte luft” (s. 56). Samtidigt innehåller romanen passager som visar att det inte bara är Marie som känner sig kvävd av familjelivet. Vissa helger tar Marie och Johan med sig barnen för att besöka någon annan familj, vilken som helst: ”Det spelade egentligen ingen roll vem det var, inte då, inte när lägenhetens väggar hade börjat krympa och pressade oss in mot mitten där vi sved och gnagde mot varandra” (s. 81). De ringer några samtal och får snabbt napp av ”någon annan förälder som satt och väntade och hoppades att någon eller någonting skulle skjuta in en spets av distraktion i det där gråmuddiga, i kärnfamiljsvakuumet” (s. 82). Här bidrar bildspråket åter till att framställa kärnfamiljslivet som kvävande: väggarna krymper och kärnfamiljstillvaron beskrivs som ett vakuum. Dessutom flyttas fokus från Marie som individ till ett mer generellt plan; det är inte Marie som är oförmögen att hantera föräldraskapet, utan det är kärnfamiljen som är problemet.
En annan mamma som inte står ut med kärnfamiljen är Ellen i den svenska författaren Sara Stridsbergs Happy Sally (2004). Ellen drömmer om att simma över Engelska kanalen och har ett vad med sin man, som drömmer om att segla över Atlanten med familjen: ”Om [hon] klarar det: obegränsad simtid, en vindslägenhet på Paradisgatan, swimmingpool i trädgården. Om [hon] förlorar: Atlantresan, obegränsad lektid med [barnen]” (s. 22). I det här citatet är det tydligt vad Ellen vill ha: mer tid för att simma, men också tid utan familjen – hon vill ha en egen lägenhet i huset där de bor. Det blir också tydligt vad Ellen inte vill: om hon förlorar vadet måste hon tillbringa mer tid med familjen.
Myréns Marie och Stridsbergs Ellen kan läsas med hjälp av Sara Ahmeds diskussion om familjen som ett glädjeobjekt (happy object) och feministiska glädjedödare (feminist killjoys) i The Promise of Happiness (2010). Ahmed menar att idén om lycka har kommit att förknippas med vissa objekt, som att ha en familj, men betonar att idén om familjen som ett glädjeobjekt har bidragit till att upprätthålla en könad arbetsfördelning där kvinnor ansvarar för att hålla ihop och ta hand om familjen. Personer – ofta feminister – som ifrågasätter och bryter mot normer för hur vi ska leva (i kärnfamiljer) ses som glädjedödare: de förstör andras glädje genom att vägra anpassa sig till samhällets föreställningar om vad lycka innebär. Varken Marie eller Ellen ställer upp på idén om familjen som glädjeobjekt. Marie gömmer sig för sina barn och lägger ansvaret för att hålla ihop familjen på sin man.
I Stridsbergs roman pekar namnet på gatan där familjen bor – Paradisgatan – mot att familjen brukar ses som ett glädjeobjekt, och Ellen inrättar sig inte i den normen när hon vill ha en egen lägenhet. Men Ellen misslyckas med att simma över Engelska kanalen och tvingas tränga ihop sig med sin familj i en liten båt på Atlanten. Där följer familjemedlemmarna henne överallt, som en flugsvärm: ”Surrande och närgångna är vi och så fort du kommer till ro någonstans sätter sig en ny i ansiktet och det är ingen idé att vifta bort oss för vi kommer alltid tillbaka hur mycket du än schasar” (2004, s. 118). Precis som i Myréns roman förstärker bildspråket Ellens instängda situation och oförmåga att fly. Hennes enda möjlighet att komma undan familjen är att lämna båten; en morgon är hon borta, och bara hennes badrock hänger kvar i relingen. Genom att välja döden framför kärnfamiljen detroniserar Ellen effektivt idén om familjen som ett glädjeobjekt, för sina familjemedlemmar, för sig själv och för läsaren – hon blir den ultimata glädjedödaren.
Något som förenar många av mammorna som lämnar sina familjer är att de misslyckas med att vara bra mammor, något som går på tvärs mot normativ femininitet, som fortfarande i stor utsträckning vilar på idén om kvinnors naturliga fallenhet för och önskan att uppnå moderskap. I den svenska författaren Sara Kadefors’ Borta bäst (2009) lämnar Sylvia sin tonårsdotter och man och flyttar in i en bil utanför Ikea, efter att det avslöjats att hon spenderat dotterns arv på lyxkonsumtion. Under romanens gång försöker hon lite halvhjärtat försonas med dottern: ”Ibland ringer jag på hennes mobil, mest för sakens skull” (s. 266). När Sylvia vid ett tillfälle besöker dottern vill hon egentligen bara gå därifrån, men vet att hon borde stanna: ”Men en bra mamma lämnar inte lägenheten förrän hon har gjort allt som står i hennes makt för att få med sig sitt barn hem” (s. 278). Här är det tydligt att Sylvia vet precis vad som förväntas av en bra mamma, men hon väljer att inte göra det och går därifrån – hon är till och med lättad över att slippa ta med sig dottern hem.
I den norska författaren Nina Lykkes Nei og atter nei (2016) har Ingrid i alla år ställt upp för sin familj, men hon blir ändå lämnad av sin man Jan för en yngre kvinna, och de vuxna sönerna som fortfarande bor hemma tar hennes hushållsarbete och omsorg för givna. Ingrid sjukskriver sig, lämnar villatillvaron i Oslos utkant och flyttar precis som Kadefors’ Sylvia in i en bil. I Lykkes roman representeras kärnfamiljen genomgående som dysfunktionell; trots alla år av omsorg har Ingrids söner inte ens lärt sig att torka sig själva i rumpan, och den familj som Jan startar med sin nya kvinna får honom att tänka på döden och vilja fly. Ingrid däremot beskrivs som fri och lycklig när hon abdikerat från det reproduktiva arbetet och rollen som mamma.
Sylvias misslyckande med att vara en bra mamma och Ingrids misslyckade kärnfamiljsprojekt kan läsas som ett motstånd mot kärnfamiljen med hjälp av Jack Halberstams teori om queert misslyckande i The Queer Art of Failure (2011). Halberstam skriver om misslyckande som ett motstånd mot de samtida neoliberala och kapitalistiska diskurser som ser framgång som ett uttryck för individers hårda arbete, något som innebär att skulden för misslyckande läggs på individens axlar snarare än ses som en följd av strukturella orättvisor. Familjens centrala plats i samtiden blir då ett sätt att lägga omsorgsansvar på individer i en tid då staten alltmer frånsagt sig det ansvaret. För Halberstam kan misslyckande vara ett sätt att vägra ställa upp på den här neoliberala definitionen av verkligheten.
Både Sylvia och Ingrid avsäger sig det reproduktiva arbete som vanligtvis vilar på kvinnor och misslyckas med att vara bra mödrar, och de underminerar på så vis kärnfamiljens logik. Kadefors’ roman antyder dessutom att det kan finnas andra, bättre sätt att organisera nära relationer. Sylvia lever tillsammans med flera olika karaktärer som hon saknar blodsband till, och genom det sociala utbytet med dem växer hon och blir en lyckligare person. Detta är helt i linje med Halberstams idé om att misslyckande kan öppna upp för andra sätt att leva, baserat på kreativitet och samarbete.
Det icke-reproduktiva livet som möjlighet: kvinnor som inte blir mammor
Kärnfamiljsnormen problematiseras också i de romaner som skildrar barnlöshet. I den norska författaren Marie Auberts Voksne mennesker (2019) längtar Ida, nyss fyllda fyrtio, efter barn, men saknar en partner att skaffa dem med. När romanen börjar har hon nyligen besökt en fertilitetsklinik för att undersöka möjligheten att frysa in sina ägg, men får under romanens gång veta att äggen inte är tillräckligt livskraftiga för att frysas. Romanen utspelar sig i Idas ursprungsfamiljs stuga, dit hon reser för att fira sin mammas 60-årsdag tillsammans med systern Marthe, hennes pojkvän Kristoffer, Kristoffers dotter från en tidigare relation samt moderns partner Steen. Kärnfamiljen representeras som ett omöjligt projekt i romanen. Idas ursprungsfamilj upplöstes tidigt genom att föräldrarna skilde sig, och relationerna mellan Ida, Marthe och deras mamma skildras, från Idas perspektiv, som ojämlika: mamman har alltid behandlat lillasyster Marthe som svag och gett henne uppmärksamhet på bekostnad av Ida.
Vid första anblicken tycks dock kärnfamiljens status kunna återupprättas eftersom Marthe är gravid efter en lång tid av försök. Men det väntade barnet visar sig istället vara ett hot mot kärnfamiljens existens. En av kvällarna i stugan dricker sig Ida och Marthes pojkvän Kristoffer berusade, och han avslöjar då att han egentligen inte vill ha barnet som han och Marthe väntar – det var när dottern föddes som hans tidigare relation började knaka i fogarna, och han är rädd att samma sak ska hända med Marthe. Ida försöker kyssa Kristoffer och bidrar sedan till att så split i relationen mellan honom och Marthe genom att berätta för sin syster att Kristoffer inte vill ha barnet. Romanen slutar med att alla utom Ida lämnar stugan: Marthe och Kristoffer åker hem för att ta hand om sin relationskris, och Ida kör iväg sin mamma och Steen för att hon vill vara ensam.
Genom att kärnfamiljen framställs som dysfunktionell kan såväl Idas misslyckande med sina relationer som hennes självvalda ensamhet ses som ett queert motstånd. Att en icke-reproduktiv position kan vara ett bättre alternativ till kärnfamiljens såriga relationer stöds också av skildringen av mammans partner Steen, som är den enda karaktären i romanen som framställs som glad – och som roat betraktar de olika familjekonflikterna med en viss distans.
Den icke-reproduktiva positionen blir en utgångspunkt för normkritik i de många 2000-talsromaner som skildrar kvinnor som försöker få barn. I den danska författaren Tine Høegs Sult (2022) är huvudpersonen Mia visserligen rädd för att andra ska tro att hon inte är en riktig kvinna när hon inte lyckas bli gravid. Men hon reflekterar också genom hela romanen över hur ansvaret för allt som har med barnalstring läggs på kvinnan och inte på mannen – i Bibeln, där kvinnornas främsta uppgift är att föda barn, inom läkarvetenskapen, där missfall och oförmågan att bli gravid länge sågs som kvinnans fel, och på fertilitetskliniken, där kvinnan behandlas som patient och mannen som anhörig fast de försöker få barn tillsammans. Høegs roman visar på så vis på styrkan i föreställningen om att femininitet och moderskap hänger samman, men den demonstrerar samtidigt att länken är kulturellt konstruerad.
Romanerna om kvinnor som vill ha barn utmanar också kärnfamiljsnorm och pronatalism, framför allt eftersom de flesta slutar utan att kvinnorna blivit gravida (se till exempel svenska Frida Bloms Saker jag lärt mig om sorg, 2023; svenska Pernilla Glasers 40 minus, 2010; danska Kirsten Hammanns Se på mig, 2011, och svenska Sara Lövestams Monika-trilogi, 2021a, 2021b, 2022). De bryter på så vis mot det narrativ som slutar med en bebis mot alla odds (”miracle-baby-in-the-end narrative”) som Rebecca Feasey (2019) menar kännetecknar de berättelser om infertilitet som är synliga i samtidens medielandskap. Genom att protagonisterna misslyckas med att bli gravida slutar inte heller romanerna med att kärnfamiljsnormen, som hotats genom infertiliteten, återupprättas (se även Björklund, 2023). På så vis kan också infertilitetsromanerna läsas som ett queert misslyckande som underminerar kärnfamiljens logik och nordisk pronatalism (se även Björklund, 2024).
I den svenska essäsamlingen Ingens mamma: Tolv kvinnor om barnfrihet, redigerad av Josefine Adolfsson (2013), utmanas kärnfamilj och pronatalism genom att skribenterna får utrymme att beskriva sina val att förbli barnfria och stå oemotsagda. Men deras motstånd tar sig ibland mer explicita uttryck. Flera av skribenterna kritiserar uttryckligen den barnnorm som finns i det svenska samhället, där det förts en politik som underlättat för barnfamiljer. Flera skribenter lyfter fram hur barncentreringen inte sällan går ut över dem som inte har barn, till exempel genom att de tvingas arbeta mer och på obekväma tider när föräldrar måste gå tidigt från jobbet för att hämta barn på förskolan eller ta hand om sjuka barn. Många skribenter utmanar också idén om familj som något som skapas genom biogenetiska band. Josefine Adolfsson pekar på det paradoxala i att samhället prioriterar fertilitetsbehandlingar till ofrivilligt barnlösa framför att ta hand om de utsatta barn som redan finns, och Faranak Rahimi skriver om sina erfarenheter av att ta hand om barnen i sitt utsatta bostadsområde.
Andra skribenter, som Natacha López, argumenterar för att uppvärdera andra nära relationer bortom föräldra-barn-relationer. Hon pekar på hur många barnlösa ägnar mycket av sin tid åt att ge omsorg till andra, till exempel gamla föräldrar, ensamma vänner, sina partners och till och med barn som behöver fler vuxna i sina liv, och hon skriver: ”Kanske är det dags att uppvärdera betydelsen av andra relationer än den mellan föräldrar och småbarn?” (Adolfsson, 2013, s. 49–50).
I artikeln ”No Kin: Between the Reproductive Paradigm and Ideals of Community” (2019) utvecklar Sara Edenheim Lee Edelmans (2004) resonemang om begreppet sinthomosexuell (”sinthomosexual”). För Edelman är sinthomosexuell ett begrepp för att inte vara intresserad av reproduktion och njuta av sexualitet för dess egen skull. På så vis blir sinthomosexuella en representant för en antisocial hållning som tar sig uttryck i ett avståndstagande från samtidens fokusering på futuritet, vilken tar form i barnet som figur. Medan Edelman tar homosexuella män som exempel på sinthomosexuella menar Edenheim att det går att se den barnfria kvinnan som en sinthomosexuell. Edenheim pekar på hur queerforskningen har intresserat sig för queert släktskap – såsom queera familjer och juridiska reformer – som ett motstånd mot heterosexuellt genetiskt släktskap. Men hon menar att den typen av queert släktskap fortfarande placerar sig inom ett futuristiskt paradigm genom att det håller fast vid fantasin om släktskapet i sig som en investering i en framtid där vi fortsätter att reproducera oss. Det queera släktskapet går därmed på tvärs mot queerhet som ett motstånd mot det futuristiska paradigmet – det vill säga den antisociala hållning som Edelman propagerar för. Edenheim ser samtidens fokus på släktskap och familj som ett sätt att kompensera för den neoliberala nedmontering av välfärdsstaten som pågår i många länder; familjen kan ta över det ansvar för medborgarna som välfärdsstaten abdikerat från (se även Halberstam, 2011, s. 71–72). Också feminismen är en del av den här utvecklingen, menar Edenheim, eftersom den framför allt har drivit frågor som möjliggör kvinnors moderskap, till exempel genom förslag till reformer som underlättar för kvinnor att kombinera yrkesarbete och moderskap.
I ljuset av en samtid som hyllar familj och släktskap, både heterosexuellt och queert, ser Edenheim den barnfria kvinnan, i synnerhet den som frivilligt avstår moderskap, som en symbol som utmanar en ordning som vilar på en neoliberal ideologi, men som också är en ekologisk omöjlighet eftersom reproducerandet av oss själva bidrar till de klimatförändringar som paradoxalt nog kan utplåna oss. Edenheim menar därför att solidaritet, med varandra och med framtiden, måste förstås bredare för att vi ska kunna åstadkomma förändring: ”om vår solidaritet med framtiden bara är möjlig genom identifikation med Barnet, genom identifikation med likhet, genom reproduktionen av ’mig själv’ och ’min grupp’, kommer vi aldrig kunna förändra någonting” (Edenheim, 2019, s. 46).[2]
Den barnlösa kvinnan får i nordisk litteratur ta plats i hela sin komplexitet. Det finns kvinnor som valt bort livet som mödrar, kvinnor som vill ha barn och kvinnor som inte gjort ett tydligt val men som aldrig fått några barn (Björklund, 2024). Vidare slutar romanerna om kvinnor som vill ha barn sällan med att kvinnorna blir gravida – i motsats till det narrativ som slutar med en bebis mot alla odds som är vanligt i populärkulturella representationer av infertilitet (Feasey, 2019). På så vis presenterar den nordiska litteraturen det icke-reproduktiva livet som en möjlighet snarare än något som till varje pris måste undvikas, och de går därför att läsa i ljuset av Edenheims text som ett queert motstånd mot samtidens futuristiska logik. Romanerna skildrar också i flera fall såriga kärnfamiljsrelationer och antyder ibland att barnlöshet kan vara ett bättre alternativ än kärnfamilj och pronatalism.
Den icke-reproduktiva positionen som queert motstånd mot en neoliberal samtid
Varför ser vi då det här ifrågasättandet av pronatalism och familjens hegemoniska position i nordisk litteratur just nu? Och hur kommer det sig att så många romaner skildrar kvinnor som intar en icke-reproduktiv position i just de nordiska länderna där den progressiva familjepolitiken ska underlätta för kvinnor att bli mödrar? Med hjälp av den diskussion som pågår i samtida queerteori om vikten av att dekonstruera familj och släktskap som den primära formen för social organisering går det att se de här romanerna som en kommentar till den neoliberalisering som pågår i världen – inklusive de nordiska länderna. David Harvey (2005, s. 2–3) menar att de flesta stater sedan 1970-talet har gått mot ökad avreglering och privatisering, samtidigt som stater tar allt mindre ansvar för människors försörjning. Den här utvecklingen har påverkat hur vi tänker om världen: den neoliberala diskursen har blivit hegemonisk. Neoliberaliseringen har även skett i de nordiska länderna, särskilt i Sverige (Björnberg, 2016, s. 508–09, s. 514; Gullette, 2018), och Harvey menar att processen i Sverige tog fart under 1990-talet (2005, s. 112–15). Det här innebär ökade krav på individen att ta hand om sin försörjning, och, som Edenheim skriver, har familj och släktskap en viktig roll i upprätthållandet av den neoliberala ideologin.
Jack Halberstam har kritiserat queerforskningen för att inte kunna bortse helt från familj och släktskap, utan fortsätter att se den som den primära formen för att organisera och teoretisera nära relationer. Han menar att vi behöver sluta se familjen som den självklara grunden för teoretisering av genus, sexualitet, gemenskap och politik eftersom det synsättet begränsar vår förståelse av hur människor organiserar sociala relationer i praktiken och bidrar till att upprätthålla en neoliberal ordning (2011, s. 70–74). Halberstam menar att queera liv och erfarenheter har potential att utmana familjens hegemoniska position, men jag menar i likhet med Edenheim att den potentialen kan finnas i andra sammanhang, och att den går att finna genom queera läsningar av litteratur om kvinnor som underminerar länken mellan femininitet och moderskap. Litteraturen om mammor som lämnar sina familjer och kvinnor som inte får barn överhuvudtaget destabiliserar kärnfamiljsnormen och den nordiska pronatalismen genom sina skildringar av kvinnor som intar en icke-reproduktiv position. Det sker på två sätt: genom den antisociala hållning som finns hos flera av kvinnorna och genom den kollektivitet bortom släktskap som återfinns i flera romaner.
På sätt och vis ger alla dessa texter uttryck för en antisocial hållning eftersom de skildrar kvinnor som intar en icke-reproduktiv position, men vissa av kvinnorna tar särskilt tydligt avstånd från reproduktiv futurism samtidigt som de kritiserar familjen som omsorgsgivande institution. Både Kadefors’ Sylvia och Lykkes Ingrid frånsäger sig det reproduktiva arbetet i sina familjer, lämnar villalivet och bosätter sig i sina bilar. Sylvia, som parkerat bilen i en dunge utanför ett Ikea-varuhus, överlever genom att äta överbliven mat från Ikea-restaurangen, och Ingrid ser till att få sjukpenning genom att gå till läkare och ljuga om att hon är deprimerad över att hennes man lämnat henne. Sylvia ställer sig på så vis utanför systemet medan Ingrid utnyttjar det för sina syften, men det som förenar dem är att båda vänder ryggen till familjen som omsorgsgivande institution. På så vis kan deras agerande läsas som uttryck för en antisocial hållning som problematiserar den centrering av familjen som är en förutsättning för att den nedmontering av välfärdsstaten som sker inom ramen för neoliberalismen ska fungera.
I Auberts roman representeras både barn och barnlängtan som potentiellt destruktiv för familjeinstitutionen. Det är ankomsten av ett barn som får Kristoffers tidigare relation att haverera, och hans oro för att samma sak ska hända i relationen med Marthe när hon blir gravid påverkar också den relationen negativt. Idas barnlängtan och beskedet om att hon troligen inte kan bli gravid gör henne avundsjuk på Marthe och aktualiserar gamla syskonkonflikter, något som leder till att samtliga familjemedlemmar utom Ida lämnar stugan. Samtidigt representeras inte Idas ensamhet som något negativt, utan tvärtom som ett slags seger. Under romanens gång skildras flera exempel på hur Marthe och Kristoffer gjort anspråk på stugan i Idas frånvaro – de har flyttat om i köksskåpen, köpt nya kuddar och målat om stugan både utvändigt och invändigt. De annonserar också att de skulle vilja köpa ut Ida från stugan, och det motiveras med Marthes familjesituation; nu när de ska bli fler tycker de att det är mer praktiskt att äga stugan ensamma. I romanens slut flyttar Ida sina saker från det lilla sovrummet till det stora, där Marthe och Kristoffer bott, och gör därmed anspråk på en plats som genom romanen varit reserverad för familjen. Idas återtagande av stugan blir ett ifrågasättande av familjens privilegierade position.
Genom att problematisera föreställningen om barn som vägen till lycka och genom att skildra kärnfamiljen som ständigt på gränsen till haveri destabiliserar Auberts roman familjeinstitutionen och avslöjar att den är en skör institution att förlita sig på. En liknande kritik av familjeinstitutionen sker i Stridsbergs roman där Ellens självmord effektivt omöjliggör kärnfamiljens fortsatta existens; för Ellen framstår döden dessutom som ett mer lockande alternativ än kärnfamiljstillvaron.
Lykkes, Auberts och Stridsbergs romaner mynnar alla ut i ett slags självvald ensamhet, eller till och med död, och de presenterar inga andra alternativ till familjeinstitutionen. Flera av de andra romanerna däremot, skildrar andra sätt att leva: en kollektivitet bortom släktskap. Den återfinns bland annat hos Kadefors, där Sylvia under romanens gång lever tillsammans med flera olika karaktärer som hon saknar blodsband till och växer och mår bättre av det sociala utbytet, men också i Ingens mamma, där skribenter argumenterar för att uppvärdera andra nära relationer bortom föräldra-barn-relationer. I den svenska författaren Sara Lövestams trilogi (2021–22) – som skildrar den ensamstående Monika som genomgår fertilitetsbehandling – misslyckas Monika med att bli gravid, men i stället utvecklar hon en nära relation till grannen Texas, en tonåring som behöver en vuxen i sitt liv eftersom hans ensamstående mamma har missbruksproblem. När Texas får veta att Monika försöker få barn erkänner han att han inte vill att hon ska lyckas. Monika blir först arg, men inser sedan varför:
”Du vill inte att jag ska få barn för att du vill ha mig för dig själv. Är det så?”
I Texas axelryckning ser jag svaret.
”Du är i alla fall normal”, säger han.
Sällan har en kärleksförklaring känts så äkta. (2021a, s. 244)
Här representeras alltså biogenetiska barn som ett hot mot andra nära relationer, vilket pekar på familjens privilegierade position i relation till andra sätt att organisera kärlek och omsorg.
I den svenska författaren Emma Hambergs två romaner om Agneta, Je m’apelle Agneta (2021) och Au revoir Agneta (2023), ställs olika former av relationer emot varandra, och den form som värderas högst är vänskap. Agneta lämnar sin man och två utflugna och bortskämda barn för att åka till en liten by i Provence och ta hand om Einar, en äldre svensk man som flyttat till byn för att leva med sin man, men som håller på att bli dement efter att mannen gått bort och nu behöver ständig passning av någon som kan svenska. Runt Einar finns ett kollektiv av bybor som drivs av en stark kärlek till honom och som sluter upp när han behöver omsorg. De tar även Agneta under sina vingar, och hon känner en samhörighet som hon inte kommit i närheten av tidigare. Hennes make försöker forma henne till att leva ett lika asketiskt liv som han själv, med fettsnåla dieter och tidig morgonträning. Barnen hör bara av sig när de vill ha pengar, och Agnetas föräldrar framställs som självupptagna pensionärer som bara pratar om sig själva.
I Provence möter Agneta människor som uppskattar henne för den hon är, och det får henne att reflektera över varför den romantiska kärleken är så hyllad i samtiden: ”När man tänker på det, varför handlar varenda sång, film och dikt om den romantiska kärleken? Varför handlar inte varenda musikal om vänskap? Musikalmänniskor som dansar så där hysteriskt leende över scenen i slutnumret, med ballonger och snöflingor singlande ner från taket, eftersom de äntligen fått en riktig vän!” (2023, s. 6). Agneta har visserligen en kort romans med barägaren Fabien, men han drar sig tillbaka när det börjar bli allvar, och Au revoir Agneta slutar med att Agneta, styrkt av vetskapen om att hon kan skaffa sig vänner, börjar se sig om efter ett boende i Provence. Romanerna om Agneta mynnar på så vis ut i ett avvisande av kärnfamilj och heterosexuell tvåsamhet, och de hyllar i stället vänskapen och en kollektivitet bortom släktskap.
Bortom släktskap: avslutande diskussion
Moderskap är inte ett nytt tema i kvinnolitteraturhistorien, och det är inte osannolikt att moderskap kommer att lyftas fram som en av de centrala tematikerna när det tidiga 2000-talets nordiska litteraturhistoria ska skrivas. På så vis skriver böckerna om mödrar som lämnar och kvinnor som inte blir mödrar in sig i en litteraturhistorisk tradition. Samtidigt skildrar de erfarenheter i marginalen och utmanar den moderskapsnorm som fortfarande föreskriver hur kvinnor ska leva sina liv. De kvinnliga karaktärerna abdikerar på olika sätt från det reproduktiva arbete som vanligtvis vilar på kvinnors axlar och destabiliserar på så vis kärnfamiljens hegemoniska position och nordisk pronatalism. Detta kan i sin tur förstås som ett queert motstånd mot den neoliberalisering som skett i de nordiska länderna, en process som är beroende av starka och fungerande familjeinstitutioner. Den antisociala hållningen som kommer till uttryck i flera av romanerna kan läsas som en protest mot att familjen, som en följd av krympande välfärdsstater, tvingas ta det omsorgsansvar för individen som välfärdsstaten tidigare tillhandahöll. Representationerna av kollektivitet bortom släktskap kan i sin tur förstås som ett slags längtan efter en annan ordning där solidaritet är något bredare än lojalitet med den egna gruppen. Den queera läsningen visar hur de normativa strukturerna kring familj och släktskap är instabila samtidigt som de hjälper till att upprätthålla ett omöjligt och orättvist system, men den queera läsningen antyder också att det kan finnas andra möjliga sätt att organisera mänskligt liv – och en bredare solidaritet.
Noter
[1] De senaste åren har barnafödandet minskat i hela västvärlden, och de nordiska länderna är en del av den trenden.
[2] Min översättning. Ett liknande resonemang förs av Alexandra M. Hill som använder queerteori för att läsa dels figuren nuckan (”the spinster aunt”, 2014), dels två tyska romaner som handlar om barnlösa kvinnor (2022) som motstånd mot samtidens neoliberalisering.
Funding information
This project has received funding from the European Union’s Horizon 2020 research and innovation programme under grant agreement No 952366.
Skönlitteratur
Josefine Adolfsson (red.): Ingens mamma. Tolv kvinnor om barnfrihet. Atlas, 2013.
Marie Aubert: Voksne mennesker. Oktober, 2019.
Frida Blom: Saker jag lärt mig om sorg. Bonnier, 2023.
Tove Folkesson: Hennes ord. Värk I–III. Bonnier, 2019.
Kristina Nya Glaffey: Padder og krybdyr. Gyldendal, 2012.
Pernilla Glaser: 40 minus. Bonnier, 2010.
Emma Hamberg: Je m’apelle Agneta. Piratförlaget, 2021.
Emma Hamberg: Au revoir Agneta. Piratförlaget, 2023.
Kirsten Hammann: Se på mig. Gyldendal, 2011.
Tine Høeg: Sult. Gutkind, 2022.
Sara Kadefors: Borta bäst. Piratförlaget, 2009.
Nina Lykke: Nei og atter nei. Oktober, 2016.
Sara Lövestam: Ljudet av fötter. Första Monikabok. Piratförlaget, 2021a.
Sara Lövestam: Bära och brista. Andra Monikabok. Piratförlaget, 2021b.
Sara Lövestam: Nu levande. Tredje Monikabok. Piratförlaget, 2022.
Viktoria Myrén: I en familj finns inga fiender. Ordfront, 2009.
Sara Stridsberg: Happy Sally. Bonnier, 2004.
Facklitteratur
Elin Abrahamsson: Enahanda läsning: En queer tolkning av romancegenren. Ellerströms, 2018.
Sara Ahmed: The Promise of Happiness. Duke University Press, 2010.
Rikke Andreassen: Mediated Kinship: Gender, Race and Sexuality in Donor Families. Routledge, 2019.
Jenny Björklund: Maternal Abandonment and Queer Resistance in Twenty-First-Century Swedish Literature. Palgrave Macmillan, 2021.
Jenny Björklund: ”Struggling to Become a Mother: Literary Representations of Involuntary Childlessness”. I Helena Wahlström Henriksson, Anna Williams och Margaretha Fahlgren (red.), Narratives of Motherhood and Mothering in Fiction and Life Writing. Palgrave Macmillan, 2023, s. 55–75.
Jenny Björklund: ”Reclaiming Non-Motherhood: Abjection, Laughter and Failure in Twenty-First-Century Swedish Narratives of Childlessness”. I Jenny Björklund, Dovilė Kuzminskaitė och Julie Rodgers (red.), Negotiating Non-Motherhood: Representations, Perceptions, and Experiences. Palgrave Macmillan, 2024, s. 21–40.
Ulla Björnberg: ”Nordic Family Policies in a European Context”. Sociology and Anthropology, 2016, bd 4, nr 6, s. 508–16.
Ulrika Dahl: ”Not Gay as in Happy, but Queer as in Fuck You: Notes on Love and Failure in Queer(ing) Kinship”. lambda nordica, 2014, bd 19, nr 3–4, s. 143–68.
Lee Edelman: No Future: Queer Theory and the Death Drive. Duke University Press, 2004.
Sara Edenheim: ”No Kin: Between the Reproductive Paradigm and Ideals of Community”. lambda nordica, 2019, bd 24, nr 2–3, s. 29–52.
Kristina Engwall och Helen Peterson: ”Barnfri i ett barnvänligt samhälle”. I Kristina Engwall och Helen Peterson (red.), Frivillig barnlöshet. Barnfrihet i en nordisk kontext. Dialogos och Institutet för framtidsstudier, 2010, s. 13–38.
Guðný Björk Eydal, Tine Rostgaard och Heikki Hiilamo: ”Family Policies in the Nordic Countries: Aiming at Equality”. I Guðný Björk Eydal och Tine Rostgaard (red.), Handbook of Family Policy. Edward Elgar Publishing, 2018, s. 195–208.
Rebecca Feasey: Infertility and Non-Traditional Family Building: From Assisted Reproduction to Adoption in the Media. Palgrave Macmillan, 2019.
Christian Gullette: Challenging Swedishness: Intersections of Neoliberalism, Race, and Queerness in the Works of Jonas Hassen Khemiri and Ruben Östlund. University of California, Berkeley, 2018. Avhandling.
Jack Halberstam: The Queer Art of Failure. Duke University Press, 2011.
David Harvey: A Brief History of Neoliberalism. Oxford University Press, 2005.
Alexandra M. Hill: ”The Childless Woman as Failure; or, the ’Spinster Aunt’ as Provocation for the Future”. Women in German Yearbook, 2014, bd 30, s. 164–74.
Alexandra M. Hill: ”Family Without Futurity, Kinship Without Biology: Childlessness in Contemporary German Literature by Women”. Feminist Media Studies, 2022, bd 22, nr 4, s. 816–30.
Hilda Jakobsson: Jag var kvinna. Flickor, kärlek och sexualitet i Agnes von Krusenstjernas tidiga romaner. Makadam, 2018.
Nordisk kvinnolitteraturhistoria: ”Moderskap”. https://nordicwomensliterature.net/se/category/moderskap/ (besökt 2 augusti 2024).
Maria Margareta Österholm: Ett flicklaboratorium i valda bitar: Skeva flickor i svenskspråkig prosa från 1980 till 2005. Rosenlarv, 2012.