Född i en läkarfamilj i Helsingfors, studerade på Centralskolan för konstflit, arbetade som bildkonstnär och formgivare och fick 1933 guldmedalj för sina träleksaker i Milano och 1937 i Paris. Då hon efter kriget skilde sig från författaren Ralf Parland blev hon ensamstående med parets son. Under 1950-talet var hon kommunist och arbetade som journalist och författare. Hon dog 1975 av lungcancer.
Hennes modernistiska debutberättelser Mania, 1937, följdes upp med intensiva djur- och naturfabler i Molnet såg mig, 1942. Med sin modernistiska lyrik, som spänner mellan natur och extas, i Ormöga, 1946, och Den andra tonen, 1948, placerar hon sig centralt bland de finlandssvenska krigsmodernisterna. På 1950-talet sökte hon en förnyelse med en politisk kamplyrik men efter utträdet ur kommunistpartiet återvände hon till modernismen med Det sker med ens (L), 1964, och Dikter nu, 1975.
Litteratur om författaren: ett urval
Monica von Bonsdorff: Eva Wichman och politiken, 1983
Kerstin Thorék: "Att se det nästan osynliga och höra det nästan ohörbara. Om Eva Wichmans tidiga författarskap" i: Kvinnornas litteraturhistoria, 1981
Inga-Britt Wik: "'Sökande efter eget'. Från Mania till Marina i Eva Wichmans prosa" i: Författare om författare, 24 finlandssvenska författarporträtt, 1980
