Arbetardotter från Reykjavík, sändes sex år gammal till släktingar på Nordisland. Hennes studier avbröts av tbc, senare var hon aktiv i kvinnosaks- och författarföreningen.
I debutverket Dætur Reykjavíkur I—III (Reykjavíks döttrar), 1933-38, experimenterade hon med slangspråk och genreblandningar för att därefter gå över till psykologisk realism i romanen Að Sólbakka (Till Solbacken), 1937, som har en kvinnlig daglönare som huvudperson. Romanerna Snorrabraut 7, 1947, och Sambýlisfólk (Sambor), 1954, beskriver ett ungt äkta pars kamp för tillvaron i krigsårens Reykjavík, präglat av korruption och svartabörshandel. Romanen Frostnótt í maí (Frostnatt i maj), 1958, om en sex år gammal flickas traumatiska skilsmässa från sin mor är författarskapets konstnärliga höjdpunkt.
Litteratur om författaren: ett urval
Dagný Kristjánsdóttir: "Þórunn Elfa og Dætur Reykjavíkur í dag" i: Morgunblaðið, 14.7.1990
