Född i en köpmansfamilj. Tog studenten 1940, arbetade som journalist och redaktör och var konstprofessor 1980-85. Hon debuterade 1950 med en traditionell folklivsskildring, Kaakerholman kaupunkii (Kaakerholma stad) men genombrottet kom med romanerna Johannes Vain, 1952 (Bara Johannes, 1960), och Neito kulkee vetten päällä, 1955 (Jungfrun går på vattnet, 1957) där de ställningstaganden, som senare blivit mer eller mindre genomgående, framträder: en svag man kontra en målmedveten kvinna.
Sitt andra genombrott fick Eeva Joenpelto med den så kallade Lojo-serien i fyra delar om Finland efter 1918 som inleddes med Vetää kaikista ovista, 1974 (Husfolk och fiender, 1978). I denna romansvit om händelserna i den västnyländska landsortsstaden återspeglas på mikronivå de förvandlingsprocesser som präglar samhället. Den episka berättarstilen karaktäriseras av ett starkt dramatiskt uttryckssätt. I sina 80-tals romaner, Elämän rouva, rouva Glad, 1982 (Fru Glad, gift med livet, 1985), Rikas ja kunniallinen, 1984 (Rik och rumsren, 1988), Jottei varjos haalistu (Så din skugga inte bleknar), 1986, och Ei ryppyä, ei tahraa (Skrynkelfri, fläckfri), 1989, behandlar hon teman som offer och skuld och materialism kontra idealism. För Tuomari Müller, hieno mies (Domare Müller, en fin man), 1994, fick hon Finlandia-priset.
Uppdaterat av redaktionen 2011:
Sedan ovanstående biografi publicerades i Nordisk kvinnolitteraturhistoria gav Eeva Joenpelto ut romanen Uskomattomia uhrauksia, 2000.
Litteratur om författaren: ett urval
Rafael Koskimies: "Eeva Joenpelto" i: Books from Finland, nr 3, 1997
Marja Niiniluote: "A Literary Portrait. Eeva Joenpelto" i: Books from Finland, nr 2, 1969
