Författaren kom från en hantverkarmiljö i södra Finland, avbröt sina gymnasiestudier och försörjde sig som renskrivare och korrekturläsare. På 1930-talet var hon gift en kort tid och fick en son.
Efter debutromanen Hyväntekijä (Välgörare), 1930, levde hon på sitt författarskap. Genombrottet kom med romanen Katuojan vetta, 1935 (Vattnet i rännstenen, 1939), som baserades på egna erfarenheter som ung mor under depressionen. I romanen Säädyllinen murhenäytelmä (En anständig tragedi), 1941, skildras livet i en en intellektuell borgerlig miljö . Helvi Hämäläinen började sitt lyriska författarskap under 1940-talet och även här visar hon sig vara en tolkare av det kvinnliga driftslivet, inspirerad av den svenska litterära vitalismens dyrkan av drifterna och en elementär primitiv livskänsla. Men den livsbejakande tonen blev efterhand mörkare och mera smärtfylld, präglad av bl a aggression och depression när det gäller den konstnärliga problematiken. Efter 20 års tystnad kom diktsamlingen Sukupolveni unta (Min generations dröm), 1987.
Litteratur om författaren: ett urval
Ritva Haavikko och Helvi Hämäläinen: Ketunkivellä. Helvi Hämäläisen elämä 1907-1954, 1993
