Född och uppvuxen i Simrishamn, dotter till en häradsskrivare. Hon tog lärarexamen 1899 och blev 1909 Sveriges första kvinnliga teol kand, men fick aldrig något akademiskt ämbete. Hon tillhörde kretsen kring Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad och var starkt engagerad i freds- och flyktingarbete under båda världskrigen. Hon arbetade som lärarinna till 1922, då hon gifte sig med docenten Arnold Norlind. Därefter var hon verksam som föreläsare bl a på Socialpolitiska Institutet och Stockholms Högskola. Hon blev hedersdoktor 1941.
Såväl hennes liv som hennes yrkesval präglades av en religiös, mystisk upplevelse 1902. Hon utvecklade sin livsfilosofi i en mycket omfattande skrivverksamhet. Redan i betraktelserna Allvarsstunder 1-2, 1903-13, och Medan gräset gror 1-2, 1911, visade hon sitt intresse för modern psykologi. Hela hennes produktion, som omfattar såväl historiska biografier som sociologiska analyser av nutidsmänniskans villkor, kan ytligt sett verka något splittrad, men hålls samman och genomsyras av hennes särpräglade stil och etiskt högstämda, mycket emotionella livshållning. I den självbiografiska trilogin Arnold, 1944, Barhuvad, 1950, och Resfärdig, 1954, utvecklar hon sin mycket särpräglade stil i litterär riktning.
Hon var även en flitig brevskrivare i centrum för det intellektuellt-andliga livet i Sverige. Hennes brevskrivningskonst kan upplevas i samlingen Kära Ili, Käraste Elin, 1989, som innehåller brevväxlingen mellan henne och Elin Wägner.
Litteratur om författaren: ett urval
Malin Bergman Andrews: Emilia Fogelklou, människan och gärningen: en biografi, 1999
Kerstin Aspegren m fl (red): Emilia Fogelklous verklighetsupptäckt, Gnosis 2-4, 1989
Ingrid Meijling Bäckman: Den resfärdiga: studier i Emilia Fogelklous självbiografi, 1997
Ulf I. Eriksson: Liv i overflod. Prolegomena till Emilia Fogelklou, 1988
Anders Jeffner (red): Emilia Fogelklou läst i dag: nio essäer, 2010
