Uppvuxen på ett torp i södra Lappland. Redan som 10-åring fick hon ge sig ut och arbeta. Senare gick hon på lantbruksskola och blev 1947 föreståndarinna på elevhemmet vid Solbacka skola, där hon också började skriva. 1948 gifte hon sig med en småbrukare och blev skribent på Västerbottens Folkblad.
Linnea Fjällstedt debuterade 1975 under stor uppmärksamhet med Hungerpesten som bygger på mormoderns liv. Romanen präglas av stor inlevelse i de hårda villkoren i Lappand där nybyggarna i långa perioder ofta svalt. De två följande romanerna, Ödeslotten, 1977, och Befrielsen, 1979, fortsätter i denna berättartradition. På 1980-talet skrev hon romanerna Missgärningen, 1984, och Poas söner, 1986. På 1990-talet utkom bl a Bortom bergen, 1994, Sytarjäntan, 1997, och Arsringarna, 1998.
Uppdaterat av redaktionen 2011:
Sedan ovanstående biografi publicerades i Nordisk kvinnolitteraturhistoria har Linnéa Fjällstedt gett ut Amuls blodshämnd, 2000, I lust och nöd, 2001, och När stormen bedarrat, 2007.
Litteratur om författaren: ett urval
Kristina Lundgren och Enel Melberg: "70-talets arbetarförfattarinnor" i: Eva Adolfsson m fl (red): Vardagsslit och drömmars språk, 1981
