Den här artikeln bidrar med ett nordiskt perspektiv till internationell litteraturforskning om relationen mellan art, kön och sexualitet. Efter en kortfattad historisk kontextualisering och forskningsöversikt görs nedslag i relevanta delar av svensk litteratur från 1880-talet fram till våra dagar, som gestaltar sambandet mellan husdjur och queerhet.[1] Denna motivsfär sönderfaller i tre olika, ibland överlappande delar: husdjuret som metafor för respektive i närheten av den queera relationen; husdjuret som romantisk och/eller sexuell partner; och att som människa själv bli husdjur. Avslutningsvis diskuteras implikationerna av att föra in den mer-än-mänskliga världen i relation till queera perspektiv i litteraturvetenskaplig historieskrivning.[2]
Historisk kontext
Människan har alltid omgett sig med mer-än-mänskliga djur, inte bara för sin överlevnad och bekvämlighet utan också som sällskap. Husdjuret som vi känner det idag uppkom i en västerländsk kontext i 1800-talets slut. Innan dess hade husdjur förekommit mest i adliga hem, men med den medelklass som uppstod under 1800-talets gång blev denna företeelse en angelägenhet för betydligt bredare massor (Broberg, 2004, s. 95–210; Thorman, 2014). I takt med urbaniseringen avtog kontakten med djur i fårhus, stior och ladugårdar på landsbygden och ersattes med husdjur boende i hemmet (Thomas, 1983, s. 242–87). Idag förekommer någon form av husdjur i ca 34 procent av Sveriges hushåll, varav katten är den vanligaste, tätt följd av hunden (Agria & SKK Forskningsfond).
Husdjuret kom tidigt att få en kvinnlig konnotation, någonting som förmodligen kan förstås i relation till att den moderna kvinnorörelsen och djurrättsrörelsen uppstod vid ungefär samma tidpunkt, 1800-talets senare decennier. Att värna de mer-än-mänskliga djurens väl och ve blev en del av den feministiska kampens strävan efter att formulera alternativ till en manligt definierad vetenskap, medicin och samhällsbyggnad (Dirke, 2000, s. 267–79).
Slutet av 1800-talet var också den tidpunkt då de medicinskt konnoterade identitetskategorierna ”homosexuell” och ”heterosexuell” började ersätta den kristet betingade termen ”sodomit” (Foucault, 2002, s. 64). Kanske är det på grund av anknytningen till kvinnlig emancipation och sammanfallandet i tid med en gryende homosexuell emancipationsrörelse som husdjursinstitutionen, parallellt med att begreppsliggöras som en ”naturlig” komplettering av den heterosexuella kärnfamiljen, också ofta sammankopplas med alternativa familjeformationer och icke-normativa begär. Internationella studier visar att medlemmar i dagens LHBTQIA-samhälle i högre grad än majoritetsbefolkningen tenderar att ha husdjur samt tillmäter dessa en större betydelse (se exempelvis Muraco et al., 2018), men de kulturella troperna ”samkönat par med husdjur” och ”queer person med husdjur” har alltså en längre historia än så.
Hur skulle en nordisk litteraturhistorieskrivning kunna se ut som tillvaratar den queera potentialen i intersektionen mellan kön, sexualitet och art? Det är den huvudsakliga fråga jag försöker besvara i denna artikel. Undersökningen avgränsas till nedslag i svenskspråkig skönlitteratur efter 1880 och till skildringar av de under denna period vanligaste husdjuren, hund och katt.
Katt, hund och samkönade begär runt sekelskiftet 1900
Ett tidigt exempel på hur husdjursmotivet sammanlänkas med samkönad sexualitet finner vi i August Strindbergs (1849–1912) författarskap. I En dåres försvarstal (1887–88) blir den manlige huvudpersonen Axel svartsjuk när hans fru Maria och hennes väninnor stänger in sig i köket för att bada hunden, och när han om kvällarna vill besöka sin hustrus sovrum ligger hunden i dörröppningen och spärrar vägen (s. 180–85). Dessa sekvenser kan ses som förebådande det faktum att Maria så småningom ska inleda relationer med andra kvinnor och att hon i romanens slut lämnar Axel för att leva i en samkönad relation. Kopplingen mellan kvinnlig emancipation, lesbiskhet och husdjur återkommer i Svarta fanor (1904), där Hanna Paj – som uppges vara ”kvinnoälskande” – vid ett tillfälle reflekterar över sin avsaknad av kärlek till djur (i detta fall specifikt en hund) som en brist, för ”alla moderna voro djurvänner, alla stora kvinnor; Sara Bernhard, Yvette Guilbert voro djurvänner.” (s. 165).
Det finns en negativ tendens i skildringen av dessa kvinnor; trots detta framstår Strindberg som en pionjär för ett mönster som enligt Alice A. Kuzniar med tiden ska framträda alltmer i 1900-talets västerländska kultur, att husdjuret får konnotationer av alternativa familjekonstellationer och samkönade begär (2008, s. 206). I ett nordeuropeiskt sammanhang runt sekelskiftet 1900 framstår den finlandssvenska poeten Edith Södergran (1892–1923) som relevant i detta sammanhang. Hon var känd för sin progressiva kvinnosyn och sitt avståndstagande från mannen och heterosexualiteten (Borgström, 2019). Som bland annat fotografier avslöjar var de katter hon levde med en viktig del av hennes liv (Wikström, 2016, s. 125–30), och Södergrans författarskap påvisar därmed kopplingen mellan husdjur, feminism och (potentiell) homoerotik under denna tidsperiod.
I närheten av hund och katt
På 1930-talet publicerades flera svenska romaner med homosexuell tematik, och i vissa av dem finns kopplingen till husdjursinstitutionen. I Margareta Subers roman Charlie (1932), ofta kallad ”Sveriges första lesbiska roman”, är det bland annat en hundvalp som används för att gestalta de starka och komplicerade känslorna mellan romanens huvudperson Charlie och den kvinna hon älskar, Sara. Bland annat kastar Charlie vid ett tillfälle i frustration valpen på Sara (2005, s. 48). Sammanlänkningen mellan lesbiskhet och hundar utbroderas i Agnes von Krusenstjernas (1894–1940) romaner Kvinnogatan (1930) och Älskande par (1933), del två respektive fem i den skandalomsusade romanserien om Fröknarna von Pahlen i sju delar (1930–35). I Kvinnogatan blir en av seriens huvudpersoner, Angela, då 16 år, vän med den ett år äldre Stanny när de båda tillbringar sommaren på Prästkragens hushållsskola som drivs av systrarna Strussenhielm. Den äldsta av dem, Fredrika, har en liten terrier som så småningom ska bli väldigt intresserad av en ung stövar-tik som stryker runt huset.
En natt parar sig de båda hundarna, och då tittar Angela och Stanny på. När Angela förskräcks av aktens våldsamhet lägger Stanny ”beskyddande” sin arm om hennes axlar, och tar sedan ”Angelas ansikte mellan sina händer. Angelas läppar darrade. Stanny kysste dem. Hon stod där bredbent som hunden nyss och borrade in sina händer i Angelas vita hud. Så foro de ifrån varandra. Någon kom i trappan.” (s. 186). När Angela och Stanny tillsammans betraktar hundarnas parningsakt förlöses de homoerotiska begär som tidigare bara antytts dem emellan. Det är en läsning som stöds av det faktum att den person som ”kommer i trappan” är Bell von Wenden, Fröknarna von Pahlen-seriens uttalat lesbiska gestalt som Angela besöker ibland utan att Stanny vet om det (se Björklund, 2014, s. 13–55).
Efter sommaren skiljs Angela och Stanny åt, men återförenas i Älskande par (1933), som utspelas då Angela är 21 år gammal och hälsar på hemma hos Stanny. Nästan omedelbart presenterar Stanny Angela för sin älskade hund Hej Dorian Gray, ett namn som naturligtvis för tankarna till Oscar Wildes roman The picture of Dorian Gray (1890). Denna sätts ofta i samband med Wildes egen homosexualitet och väckte likt Krusenstjernas serie på sin tid uppseende på grund av sina skildringar av vad som betraktades som mänsklig omoral och dekadens. I Älskande par bidrar Hej Dorian Grays närhet till att vi påminns om de homoerotiska konnotationerna av Angelas och Stannys relation som förvisso finns kvar: Stannys mamma omtalar de båda kvinnorna som ”nyförälskade”, och beskrivningen av relationen dem emellan är färgad av ett erotiskt bildspråk och ”strålande” ögonkast, handhållande, kramar, nakenhet och till sist ytterligare en kyss. De positiva konnotationer som vidlåder både hund/människa-relationen och den samkönade erotiken i Älskande par återkommer senare i svensk litteratur i Khaled Alesmaels roman Selamlik (2018) där hundarna, precis som de homosexuella relationerna, innebär en varm kärleksfull närvaro i en våldsam och förtryckande omvärld.
Den sammankoppling mellan lesbiskhet och hundar som är synlig i 1930-talets svenska litteratur anknyter till verkliga förhållanden i en vidare europeisk kontext bland annat genom den taxuppfödning som bedrevs av Radclyffe Hall (1880–1943), författare till Ensamhetens brunn (1928), och livspartnern Una Troubridge (1887–1963). I Älskande par är det dock inte bara den samkönade kärleken som utgör alternativ till normativa samlevnadsformer, utan här sammankopplas husdjurstropen med från normen avvikande relationer i bredare bemärkelse. Stanny har en sexuell relation med sin bror Bernhard, som hon också är kär i, ett normbrott som plågar henne romanen igenom och slutligen, då Bernhard varit henne otrogen, leder till att hon tar sitt liv. Då Hej Dorian Gray tidigare i romanen har skjutits av Stannys mamma efter att han har bitit henne (mamman), är det i berättelsens slut således Stanny och hennes hund som, mot bakgrund av den starka kärleken dem emellan och hur svikna de blir av sina närmaste, framstår som romanens tragiska kärlekspar.
I svensk press traderades kopplingen mellan husdjur och samkönat begär i början av 1950-talet, då ett antal högt uppsatta män i relation till den så kallade Kejne-affären anklagades för att ingå i en homosexuell liga. En av dessa var kyrkorådet Nils Quensel (1894–1971), som förblev ogift livet igenom och som i svensk press avbildades tillsammans med sin katt som ett sätt att antyda hans läggning (Söderström, 1999, s. 466). Under denna tidsperiod skulle sammankopplingen mellan katter och samkönat begär återkomma också i skönlitteraturen, då Majken Johansson (1930–93) i dikten ”Åt katten” i Andens undanflykt (1958) bearbetar sin såriga relation till författarkollegan Birgitta Stenberg (1932–2014) (se Tenngart, 2021, s. 123–25). Senare, i Tove Janssons roman Den ärliga bedragaren (1982), figurerar en hund i nära anknytning till huvudpersonen Katri Klangs icke-normativa leverne. Hon bor tillsammans med sin bror, sin hund och författaren Anna Aemelin, och i den spänningsfyllda relationen mellan de båda kvinnorna spelar hunden en viktig roll.[3]
Att välja att leva med djur
I ovanstående exempel har husdjuret starka konnotationer av icke-normativa begär, främst samkönade. Men det finns också exempel på skildringar som synliggör den subversiva potential som finns i att välja ett djur snarare än en människa som livspartner. Strindberg har utforskat också denna del av motivet, i romanen Tschandala (1887), där den vävs samman med normativa föreställningar om klass och etnicitet. Romanen skildrar hur magister Törner med familj under en sommar hyr in sig i en herrgårdsliknande byggnad på landsbygden. Huset ägs av vad det förefaller en ganska fattig baronessa, som explicit säger sig aldrig ha velat gifta sig utan bara vill leva samman med sina djur. När magister Törner en gång vistas i hennes sovrum skildras det han ser så här:
I detta citat ser vi hur baronessans val att leva utan man, med sina djur, har lett till att den traditionella äktenskapliga samlevnaden i sovrummet har ersatts av två kopulerande hundar, och kärnfamiljens barnaskara av kattungar och ankungar. Här förespeglas en alternativ värld med andra hierarkier, prioriteringar och känsloinvesteringar – möjligheter som dock starkt döms ut som ohygieniska, osunda och skrattretande av romanens berättande instans, magister Törner (se Lönngren, 2015b, s. 45–55; Holmberg, 2015, s. 71). Strindberg skulle återkomma till hur löjeväckande det är med familjer som överöser sina hundar med kärlek i essäsamlingen Ensam (1903/1994, s. 21; se Björck, 2023).
Det fanns med andra ord en tradition att bygga vidare på när en av det tidiga 1900-talets mest öppet homosexuella författare, Ivar Conradson (1884–1968; se Söderström, 1999, s. 222), publicerade sin hatskrift om katter, Om djur och om människan och djurvärlden: huvudsakligen om en liten och inställsam rovlysten, om det skydd den får hos människorna, om kelandet med den (1927). Conradsons bok har kommit ut i inte mindre än tre utgåvor, varav den senaste publicerades 1977. Idag går associationerna från baronessan i Tschandala till ”den galna kattkvinnan” (”the crazy cat lady”),[4] som har valt att leva sitt liv med ett (alltför stort) antal djur snarare än människor (Holmberg, 2015, s. 97–115). Som Susan McHugh har konstaterat framstår valet för en kvinna att leva enbart med hund som en provokation än idag, någonting hon menar belyser frågor om förkroppsligande och auktoritet (2012).
Djuret som partner
Den idé vi såg gestaltad i Strindbergs roman Tschandala (1887), om att ett husdjur skulle kunna ersätta en mänsklig partner i bildandet av alternativa parrelationer, traderas under hela 1900-talet. Också här är von Krusenstjernas författarskap relevant, men i Kvinnogatan får denna tankegång betydligt mer sexuella konnotationer; inte i relation till Angela och Stanny, utan i skildringen av Fredrika Strussenhielm och hennes överviktiga terrier. Fredrika är en av föreståndarna på Prästkragens hushållsskola där Angela och Stanny först möts, och hon beskrivs som en nidbild av en förtorkad och förgrämd fröken. I kontakten med sin hund tinar hon dock upp:
I detta citat erotiseras relationen kvinna-hund, någonting som är intressant mot bakgrund av att bestialitet och homosexualitet under åren 1864–1944 reglerades under samma brottsparagraf, om ”otukt som emot naturen är”. Sex över artgränserna och mellan människor av samma kön är därmed diskursivt sammankopplade (Rydström, 2001, s. 1–9), och har bildat det som Jack Halberstam har kallat för en ”skuggformation” (”shadow formation”; 2020, s. 15) i svensk litteratur. Sambandet mellan samkönat begär och begär över artgränsen syns i Älskande par, där de förekommer i en och samma berättelse. Att Fredrika är sexuellt intresserad av sin hund ska återkomma senare i romanen då det finns misstankar om att hon är svartsjuk på tiken som stryker runt huset och som hennes egen terrier-hane är intresserad av (s. 175, 201).
Men i citatet här ovan framkommer också att Fredrika liknar hunden vid ett barn hon kunde ha haft, och husdjuret blir därmed inte enbart en ersättning för en make utan också för en avkomma. Berättelsen skriver därmed in sig i en lång tradition av att betrakta en nära relation med ett djur som en ersättning för mänskliga relationer. Enligt Marjorie Garber är detta en föreställning som går tillbaka ända till Platon, och i modern tid innebär att husdjuret i en heterosexuell familj med barn betraktas som ett komplement, medan det i samkönade barnlösa relationer eller för den ensamstående framstår som en ersättning (1996, s. 122–24).
Efter att lagparagrafen om ”otukt mot naturen” avskaffats 1944 skulle sex med människor av samma kön bli en alltmer välkänd och accepterad företeelse, medan sex över artgränserna som brottslig gärning i princip försvann ur det allmänna medvetandet. Det var därefter bara olagligt att ha sex med djur om det kunde bevisas att djuret hade skadats (Bolliger & Goetschel, 2005, s. 27–45). Tillsammans med ett kraftigt socialt tabu ledde avsaknaden av lagstiftning på området till en storskalig produktion av djurpornografi från 1960-talet och framåt (Grebowicz, 2010).
I skönlitteraturen blir dock erotiseringen av husdjuret under 1960–70-talen en del av en feministisk, sexuell frigörelseprocess med intima kopplingar till samkönat begär. I Annakarin Svedbergs (f. 1934) roman Vingklippta (1962) skildras i första person en ung kvinnas liv i Stockholms bohemiska konstnärskretsar, och hennes relationer med både män och kvinnor (se Björklund, 2014, s. 57–105). Då hon vid ett tillfälle har en trekant med en man och en kvinna kommer plötslig hushållets hund in i rummet: ”Sen kom hunden och nafsade och slickade och ville vara med och in mellan benen på mig, men jag hojtade ’Bort hund! Jag har inte hunnit till djuren ännu!’” (Svedberg, 1962, s. 57) Denna passage, om än enbart en detalj i romanens narrativ, definierar sex och samlevnad över artgränserna som nästa steg i den sexuella frigörelsen (se Rudy, 2012). Svedbergs författarskap har en betydligt bittrare, heterosexuell motsvarighet i Loka Enmarks (1931–2012), som är känt för sina erotiska skildringar mellan kvinna och man men som med tiden kom att betona relationen mellan kvinna och katt som den mest tillfredsställande samlevnadsformen.
Inom konsten ska liknande motiv traderas under kommande decennier: exempelvis i Marie-Louise Ekmans (f. 1944) målning Livet och döden (1971) – där en kvinna har sex och blir gravid med en hund – och Klara Kristalovas (f. 1967) konstnärskap som i stor utsträckning utforskar relationen mellan kön, sexualitet och art. Liksom i Svedbergs författarskap framstår här tanken på att involvera sig sexuellt med en hund som en ganska oproblematiserad och potentiellt frigörande möjlighet. Detta är fallet också i Lars Jakobsons (f. 1959) absurda novell ”Samboskap” (2004), där tankegången om att djur skulle kunna ersätta människor i sexuella och romantiska relationer är norm; någonting som får både tragiska och komiska konsekvenser. Trots det icke-realistiska anslaget är det värt att notera att kopplingen mellan kvinnor och hundar återfinns också här, då de manliga karaktärerna mestadels förefaller ha relationer med kor och hästar, medan en av de få kvinnliga gestalter som förekommer har en pojkvän som är en hund. Ett senare exempel är Anna Nygrens essädikt Du är Zlatan (2024), där berättandets queera blick centreras kring en älskad katt.
Husdjuret, sexualiteten och våldet
Parallellt med användningen av den artöverskridande relationen för emancipatoriska syften löper också en motivkrets som innebär att hunden används för att utöva våld mot kvinnor. I ”Eleonore”, den första delen i Algot Sandbergs novellsamling Vampyrer (1918), återkommer den stereotyp som tidigare skildrats av Strindberg och som kopplar samman kvinnor, hundar och lesbiskhet. Här antyds det att en stor vit hund är delaktig i vad som förefaller vara en lesbisk våldtäkt (s. 62). I Lars Görlings roman 491 (1962) är den tidelagsscen då ett gäng unga män hetsar en hund att våldta en ung prostituerad kvinna skandalomsusad (2021, s. 289–90). Båda dessa exempel pekar på det som Anna Nygren (2022, s. 53) har konstaterat i relation till Monika Fagerholms författarskap, att även om djuren kan komma att fungera som en väg till ett sexuellt begär bortkopplat från heteronormativt våld, så vore det naivt att tro att de relationer som då möjliggörs alltid är befriande.
Det är ett påpekande som korresponderar väl med husdjursmotivets utveckling i decennierna runt sekelskiftet 2000.
Nu försvinner det bekymmerslösa tonläge som präglat beskrivningar av artöverskridande sexuella kontakter under 1960–70-talen. I Elsie Johanssons (f. 1931) roman Kvinnan som mötte en hund (1984) leder ett erotiskt ögonblick med en älskad hund till en skam så stor att den resulterar i våld, självskada och ett utdraget och plågsamt självmord. Det förödande i att som människa relatera erotiskt till ett husdjur skildras också i Gabriella Håkanssons (f. 1968) novell ”Övergångsålder” (2003), i vilken en kvinna och hennes katt figurerar (se Lönngren, 2020b). Även i Pija Lindenbaums (f. 1955) roman Plats (2013), där huvudpersonen lämnar man och barn i en stor villa för att leva i en liten lägenhet tillsammans med en hund, är den sexuella kontakten mellan människa och djur en markör för psykisk ohälsa och destruktivitet (se Björck, 2023, s. 216).
Utifrån dessa berättelser är det möjligt att se en tendens, nämligen att den förmoderna manliga praktiken att ha sex med lantbruksdjur på landsbygden före 1944, som har kartlagts utförligt av Jonas Liliequist (1993) och Jens Rydström (2001), under senare delen av 1900-talet till följd av det ökade antalet husdjur i den moderna staden har ersatts av kvinnor som har sex med katter och hundar i hemmet (Lönngren, 2020b). Men om den förmoderna bestialiteten i viss utsträckning var del av ett socialt sammanhang, någonting man pratade om med andra (Liliequist, 1993, 410–19; Rydström, 2001, 77, 215–16), så är det i Johanssons, Håkanssons och Lindenbaums historier en stor tystnad som omger dessa kvinnor och deras djur. Det är inte i första hand av rädsla för lagliga sanktioner som plågar dem – dagens svenska lagstiftning som kriminaliserar sex med djur implementerades först 2014 (Garrard, 2017, s. 211–12) – utan en stor och överväldigande skam. I de exempel jag här har anfört blir det uppenbart att det i det tjugoförsta århundradets svenskspråkiga litteratur inte är samkönade förhållanden utan snarare den erotiserade husdjur/människa-relationen som är, som Dell’Aversano har hävdat och för att återanknyta till Oscar Wilde, ”kärleken som inte kan benämnas” (2010, s. 73–125).
Att bli djur
I dessa berättelser ges en blixtbelysning av normer rörande samlevnad, kärlek, begär, sexualitet och art, och det är en omständighet som också kan sägas vara gällande för det motiv som queerar samlevnadsformerna genom att en människa blir ett husdjur. I Hugo Werngrens roman Den förlorade bilden (1971) fallerar en spirande heterosexuell relation när den manliga parten börjar gå på alla fyra och utvecklar en ökad hårväxt; han blir alltmer en hund. Också i ”Den mörkblå vinterkappan”, en av novellerna i Johan Bargums samling Husdjur (1986), innebär en äkta makes förvandling till hund att förhållandet med hustrun övergår till att mer likna ett mellan ägare och husdjur. Å andra sidan förefaller förvandlingen till hund möjliggöra ett slags försoning med ett vuxet barn.
I Lars Jakobsons novell ”Nians nät över trapetsen” (2004) finner vi en elaborering av detta transformationsmotiv i bifiguren Per Nordström, som är rullstolsburen och jobbar som försäkringstjänsteman på Folksam. På fritiden klär han dock av sig kläderna, glider ned på golvet och är hunden Mling, och läsaren förstår så småningom att han har arrangerat sin egen bilolycka för att få benen amputerade så att han ska kunna gå på alla fyra. Mling sover gärna i sängen hos de personer han har omkring sig, men relationerna framstår som familjära snarare än sexuella. I Andrea Lundgrens novell ”Flickvännen” (2018), däremot, blir hund-blivandet ett sätt för en kvinna att äntligen få uttrycka sin översvallande kärlek till sin pojkvän, och här fungerar detta motiv därmed som motsatsen till det vi fann hos Werngren: som möjliggörande för den olikkönade relationen, snarare än destruerande.
Samtliga dessa berättelser kan förstås i relation till en lång, global tradition av berättelser om förvandlingar mellan människa och djur och de implikationer dessa får för romantiska och erotiska relationer. Detta sker dock på olika sätt. Werngrens och Bargums texter anknyter förhållandevis tydligt till den förmoderna traditionen av kroppsliga och mentala förvandlingar från en levnadsform till en annan, som inte ges någon egentlig förklaring. Jakobsons novell, däremot, är en modern utveckling av transformationsmotivet som i efterföljd av Mary Shelleys Frankenstein; or, the Modern Prometheus (1818) i hög utsträckning har kommit att förknippas med vetenskapliga experiment och ingrepp – se bara på H.G. Wells roman The Island of Doctor Moreau (1896), Michal Bulgakovs roman Heart of a Dog (1925), filmen Flugan (1955) och serietidningen Spindelmannen (första numret kom ut 1962). I Sverige reproduceras denna tradition också i Gunnar Blås novell ”Hästflickan” (2003), om en ung kvinna som väljer att kirurgiskt modifiera sin kropp till en häst (för vidare diskussion se Lönngren, 2015a). Till skillnad från denna fokusering av kroppslig modifikation förefaller Lundgrens novell snarare orientera sig i relation till ”puppy play” eller ”pup play”, en praktik och identitet inom BDSM som innebär att inta rollen som hund, ibland inom ramen för en intim relation.[5]
I och med dessa berättelser kanske det kan tyckas som om vi kommit långt bort från intersektionen mellan husdjur och icke-normativa begär och samlevnadsformer sedan slutet av 1880-talet som har lyfts fram i denna artikel. Men jag vill snarare hävda att det vi ser är nutida adaptationer av samma motiv och att dess kärna nu liksom tidigare är längtan, begär och kärlek bortom normer rörande kön, sexualitet och art.
Att skriva litteraturhistoria i intersektionen mellan kön,
sexualitet och art
I denna artikel har en fokusering av intersektionen mellan husdjur och queerhet i svensk litteratur efter 1880 genererat tre olika sätt att förstå sambandet dem emellan: husdjuret som en markör för, möjliggörare eller del av samkönade relationer och andra icke-normativa begär; husdjuret som potentiell samlevnadspartner; och att som människa själv bli ett husdjur.
Det går dessutom att skönja två tendenser avseende vad en litteraturhistorieskrivning som tar fasta på relationen mellan icke-normativa begär och mer-än-mänskliga djur skulle kunna innebära. Den ena är att uppmärksamheten på redan kanoniserade verk vidmakthålls, men att det i relation till tidigare studier är andra karaktärer, relationer och sekvenser som lyfts fram som betydelsebärande. Den andra tendensen är att verk som inte tidigare varit en självklar del av den svenska litterära kanon sätts i dialog med mer uppmärksammade texter och författarskap och därmed får reviderad status. Detta är resultat som tillför nya insikter avseende relationen mellan skönlitteratur och verklighet och mellan olika maktordningar, och som skapar utgångspunkter för vidare forskning att utgå från. Andra områden att undersöka, som den här artikeln inte belyser, är hur vanligt husdjursmotivet är, hur det förhåller sig till skildringar av husdjur och familj som inte berör den queera sfären, hur dessa litterära representationer förhåller sig till verkliga levnadsförhållanden samt hur de relaterar till kategorier som klass och etnicitet.
Litteraturhistoriska översiktsverk började publiceras under andra halvan av 1800-talet, men framåt 1970-talet formulerades kritik mot tendensen att reproducera en likriktad kanon som premierar manliga författare, riktar sig mot en viss läsekrets och vidmakthåller språkliga och nationella gränser (Berglund, 2013, s. 15). Som en följd av dessa invändningar har en rad ”alternativa” litteraturhistorier producerats, i relation till frågor rörande kön/genus, klass, etnicitet och ålder. Dock finns det inte ett enda översiktsverk som fokuserar vare sig queerhet eller relationen mellan den mänskliga och den mer-än-mänskliga världen. Detta är anmärkningsvärt med tanke på den situation med ökande sociala orättvisor och global uppvärmning vi idag befinner oss i, och innebär en risk att skönlitteraturens potential att komma till betydelse stympas av en rigid litteraturhistorieskrivning som inte problematiserar människans förhållande till normer rörande kön, sexualitet och art.
I relation till engelskspråkig litteratur har sambandet mellan queerhet och husdjur utforskats bland annat av McHugh (2000), som diskuterar förhållandet mellan manlig homosexualitet och hundägande i J.R. Ackerleys roman My dog Tulip (1956). Andra exempel är Kuzniars (2008) undersökning av hundar och queerhet i engelskspråkig 1900-talslitteratur och Monica Flegels (2015) studier av relationen mellan queerhet och animalitet i viktoriansk litteratur. Som Breck Radulovic (2017) har diskuterat har den diskursiva kopplingen mellan feminism, lesbianism och katter i vissa fall inspirerat nyproduktion av litteratur, exempelvis den av Irene Reti och Shoney Sien ederade antologin Cats (and their dykes) (1991) och Anna Pulleys The lesbian sex haiku book (with cats!) (2016). Frågan är också teoretiskt intressant: den fruktbara intersektionen mellan queerstudier och djur/människa-studier har blivit föremål för alltmer uppmärksamhet de senaste dryga 15 åren (för en översikt se Lönngren, 2020a).
Med den här artikeln görs ett försök att föra in dessa diskussioner i en nordisk kontext. Det innebär att både följa Susan McHughs, Robert McKays och John Millers (2021) initiativ till att skapa en djurcentrerad litteraturhistoria, och att beakta Eve Kosofsky Sedgwicks (1990) förslag om att inte enbart föra in queer litteratur i litteraturhistorien, utan också att queera litteraturhistorieskrivningen.
Noter
[1] Jag använder ordet ’queer’ i bred bemärkelse som inkluderar den mer-än-mänskliga världen, och relaterar därmed såväl samkönad sexualitet och problematiseringar av tvåkönsmodellen som andra former av normöverskridanden rörande kön och sexualitet till konstruktionen av kategorierna ’människa’ och ’djur’ (se Lönngren, 2020a).
[2] Begreppet ’mer-än-mänsklig’ är en variant av ’icke-mänsklig’ som bygger på affirmation i stället för negation. Genom att inte definiera den mer-än-mänskliga världen som en brist eller avsaknad av någonting i relation till det mänskliga kan hierarkin mellan dessa kategorier luckras upp i litterär analys (Lindbo 2023). Formuleringen ’mänskliga- och mer-än-mänskliga djur’ är dock något snårig varför också begreppen ’människa’ och ’djur’ förekommer i denna artikel.
[3] Se Miranda Geusts kommande doktorsavhandling vid Åbo akademi.
[4] Detta och andra citat på andra språk än artikelns översätts till svenska av författaren.
[5] ”BDSM (engelskans: Bondage/Discipline, Dominance/Submission och Sadism/Masochism) är en subkultur och praktiker kretsande kring kinks och sexuella rollspel med maktförskjutning. Ibland läggs även ett ’f’ för fetischism till på slutet av förkortningen.” ”BDSM”, Wikipedia, https://sv.wikipedia.org/wiki/BDSM (besökt 28 november 2024).
Skönlitteratur
Khaled Alesmael: Selamlik. Stockholm, 2018.
Johan Bargum: ”Den mörkblå vinterkappan”. I Husdjur: noveller. Norstedt, 1986, s. 99–116.
Gunnar Blå: ”Hästflickan”. I Viktoria Jäderling (red.)., Perversioner: 12 berättelser om avvikelser. Vertigo, 2003, s. 28–38.
Ivar Conradson: Om djur och om människan och djurvärlden: huvudsakligen om en liten och inställsam rovlysten, om det skydd den får hos människorna, om kelandet med den. O. L. Svanbäcks boktryckeri, 1927.
Marie-Louise Ekman: Livet och döden, 1971. Målning.
Lars Görling: 491 [1962]. Lindelöws bokförlag, 2021.
Gabriella Håkansson: ”Övergångsålder”. I Viktoria Jäderling (red.)., Perversioner: 12 berättelser om avvikelser. Vertigo, 2003, s. 80–100.
Lars Jakobson: Berättelser om djur och andra. Albert Bonniers förlag, 2004.
Tove Jansson: Den ärliga bedragaren. Bonniers, 1982.
Elsie Johansson: Kvinnan som mötte en hund. LT, 1984.
Majken Johansson: Andens undanflykt. Dikter. Albert Bonniers förlag, 1958.
Agnes von Krusenstjerna: Kvinnogatan. Albert Bonniers förlag, 1930.
Agnes von Krusenstjerna: Älskande par. Spektrum, 1933.
Pija Lindenbaum: Plats. Norstedt, 2013.
Andrea Lundgren: ”Flickvännen”. Nordisk fauna. Noveller. Natur & Kultur, 2018, s. 131–47.
Anna Nygren: Du är Zlatan. Sedan Press, 2024.
Anna Pulley: The Lesbian Sex Haiku Book (With Cats!). Flatiron Books, 2016.
Irene Reti och Shoney Sien: Cats (and their Dykes). HerBooks, 1991.
Algot Sandberg: Vampyrer. Dahlbergs förlag A-B, 1918.
August Strindberg: Tschandala: berättelse från 1600-talet [1887]. C&E Gernandts förlags-aktiebolag, 1897.
August Strindberg: Ensam. Sagor [1903]. Norstedt, 1994. Samlade verk 52.
August Strindberg: Svarta fanor [1904]. Norstedt, 1995. Samlade verk 47.
August Strindberg: En dåres försvarstal [1887–88]. Norstedt, 1999. Samlade verk 25.
Margareta Suber: Charlie [1932]. Normal, 2005.
Annakarin Svedberg: Vingklippta. Bonnier, 1962.
Hugo Werngren: Den förlorade bilden. Norstedt, 1971.
Facklitteratur
Agria & Svenska Kennelklubben Forskningsfond: ”Husdjur i vart tredje svenskt hem”. (Husdjur i vart tredje svenskt hem | Agria och SKK Forskningsfond).
Maria M. Berglund: Värv och verk. Förnyelse och tradition i Nordisk kvinnolitteraturhistoria från tillkomst till tryckt bok. Karlstads universitet, 2013. Avhandling.
Amelie Björck: ”Kärlek över artgränserna?”. I Eva Jonsson, Ann-Sofie Lönngren, Mattias Pirholt och Oscar von Seth (red.), med kärlek. En festskrift till Claudia Lindén. Södertörn Academic Studies, 2023, s. 205–25.
Jenny Björklund: Lesbianism in Swedish Literature: An Ambigious Affair. Palgrave MacMillan, 2014.
Giera Bolliger och Antoine F. Goetschel: ”Sexual Relations with Animals (Zoophilia): An Unrecognized Problem in Animal Welfare Legislation”. I Andrea M. Beetz och Anthony L. Podberscek (red.), Bestiality and Zoophilia: Sexual Relations with Animals. Purdue University Press, 2005, s. 23–45.
Eva Borgström: ”Samkönad kärlek i litteraturen. Från Gilgamesh till Maria Lang”, litteraturbanken.se, 2019. (Samkönad kärlek i litteraturen. Från | Litteraturbanken)
Gunnar Broberg: Kattens historia. Atlantis, 2004.
Carmen Dell’Aversano: ”The Love Whose Name Cannot Be Spoken: Queering The Human-Animal Bond”. Journal for Critical Animal Studies, 2010, bd 8, nr 1–2, s. 73–125.
Karin Dirke: De värnlösas vänner. Den svenska djurskyddsrörelsen 1875–1920. Almqvist and Wiksell International, 2000.
Monika Flegel: Pets and Domesticity in Victorian Literature and Culture: Animality, Queer Relations, and The Victorian Family. Routledge, 2015.
Michel Foucault: Sexualitetens historia. Bd 1, Viljan att veta [1976]. Daidalos, 2002.
Michel Foucault: Diskursernas kamp: texter i urval av Thomas Götselius & Ulf Olsson. Brutus Östlings bokförlag Symposion, 2008.
Marjorie Garber: Dog love. Touchstone, 1996.
Greg Garrard: ”Bestial Humans and Sexual Animals: Zoophilia in Law and Literature”. IMichael Lundblad (red.), Animalities: Literary and Cultural Studies Beyond the Human. Edinburgh UP, 2017, s. 211–35.
Margret Grebowicz: ”When Species Meat: Confronting Bestiality Pornography”. Humanimalia, 2010, bd 1, nr 2, s. 1–17.
Jack Halberstam: Wild Things: The Disorder of Desire. Duke University Press, 2020.
Tora Holmberg: Urban Animals. Crowding in ZooCities. Routledge, 2015.
Alice Kuzniar: ”I Married My Dog: On Queer Canine Literature”. I Noreen Giffney och Myra Hird (red.), Queering the Non-human.Ashgate, 2008, s. 205–26.
Jonas Liliequist: ”Peasants Against Nature: Crossing the Boundaries Between Man and Animal in Seventeenth- and Eighteenth-Century Sweden”. Journal of The History of Sexuality 1993, bd 1, nr 3, s. 393–423.
Johanna Lindbo: Den sinnliga uppmärksamheten. Materiellt ekokritiska läsningar av svensk prosa från antropocen. Acta Universitatis Gothoburgensis, 2023. Avhandling.
Ann-Sofie Lönngren: ”I Doktor Moreaus fotspår”. Glänta, 2015a, nr 2, s. 54–58.
Ann-Sofie Lönngren: Following the Animal: Power, Agency and Human-Animal Transformations in Modern, Northern-European Literature. Cambridge Scholars publishing, 2015b.
Ann-Sofie Lönngren: ”Animal Studies”. lambda nordica, 2020a, nr 1, s. 27–30.
Ann-Sofie Lönngren: ”’That’s When He Comes Rushing Into Her Life’. Swedish Literary Depictions of Cross-Species Sexual Encounters at the Turn of the Twenty-First Century”. Humanimalia, 2020b, bd 12, nr 1, s. 167–87.
Susan McHugh: ”Marrying My Bitch: JR Ackerley’s Pack Sexualities”. Critical inquiry, 2000, bd 27, nr 1, s. 21–41.
Susan McHugh: ”Bitch, Bitch, Bitch: Personal Criticism, Feminist Theory, and Dog‐Writing”, Hypatia, 2012, bd 27, nr 3, s. 616–35.
Susan McHugh, Robert McKay och John Miller: ”Introduction: Towards an Animal-Centered Literary History”. I Susan McHugh, Robert McKay och John Miller (red.), The Palgrave Handbook of Animals and Literature. Palgrave Macmillan, 2021, s. 1–11.
Anna Muraco, Jennifer Putney, Chengshi Shiu och Karen I. Fredriksen-Goldsen: ”Lifesaving in Every Way: The Role of Companion Animals in the Lives of Older Lesbian, Gay, Bisexual, and Transgender Adults Age 50 and Over”. Research on Aging, 2018, bd 40, nr 9, s. 859–82.
Anna Nygren: ”Hundar, kaniner, rådjur. Kollektiv och djur(metaforer) i relation till våldtäkt i Monika Fagerholms Vem dödade Bambi”. Historiska och litteraturhistoriska studier, 2022, bd 97, s. 43–69.
Breck Radulovic: ”Cat Call: How Lesbians Queer Society Through Interactions with Cat”. Midday review, Chicago, 2017, s. 23–32.
Kathy Rudy: ”LGBTQ…Z?” Hypatia, 2012, bd 27, nr 3, s. 601–15.
Jens Rydström: Sinners and Citizens: Bestiality and Homosexuality In Sweden 1880–1950. Stockholm University, 2001. Avhandling.
Eve Kosofsky Sedgwick: Epistemology of the Closet. University of California Press, 1990.
Göran Söderström (red.): Sympatiens hemlighetsfulla makt:Stockholms homosexuella 1860–1960. Stockholmia, 1999.
Paul Tenngart: Världen väntar mig:Birgitta Stenberg, lusten & litteraturen. Natur & kultur, 2021.
Keith Thomas: Man and the Natural World: A History of the Modern Sensibility. Pantheon, 1983.
Staffan Thorman: ”Hunden som människans följeslagare genom tiderna”. I Anne-Sofie Gräslund och Ingvar Svanberg (red.), Från renhållningshjon till modeaccessoar. 10 000 år av relationer människa-hund i Sverige. Kungl. Gustav Adolfs akademien för svensk folkkultur, 2014, s. 9–29.
Jenny Jarlsdotter Wikström: ”Självporträtt: ett Edith-jag i fotografier”. I Elisabeth Hästbacka, Anders E. Johansson och Anders S. Johansson (red.), Subjekt Södergran: om jagen i Edith Södergrans poesi. Makadam, 2016, s. 123–6.