Lárusdóttir, Elínborg

En av de mest lästa författarna på efterkrigstidens Island. Född på norra Island men flyttade till Reykjavik 1912 där hon måste avbryta sina studier på grund av tuberkulos. Hon gifte sig med en präst, fick två barn och debuterade 1935 med novellsamlingen Søgur (Berättelser).

Liksom den ambitiösa historiska romanen Förumenn I—III (Landstrykarna) 1939-40, som beskriver konflikten mellan det gamla samhället och de ungas idéer om äktenskapet, handlar också Strandakirkja (Kyrkan på Strönd), 1943, om konflikter mellan det gamla och det nya, denna gång med tema från religionshistorien. I författarskapet, som i sin helhet präglas av det religiösa, från folktro till spiritism, fortsätter hon ett sökande efter grundläggande värden.