Om mottagandet i Sverige av Nordisk kvinnolitteraturhistoria
Av Anna Williams, professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet
En lans för lusten till läsandet – så kan syftet med Nordisk kvinnolitteraturhistoria sammanfattas i Ebba Witt-Brattströms beskrivning i Expressen den 21. april 1993 av det översiktsverk som snart skulle ligga på bokhandelsdiskarna med sitt första band. När projektet avslutades år 2000 hade det åstadkommit en framgångssaga i det svenska kritikfältet. Ett praktverk både till form och innehåll, enades man om. Det positiva mottagandet bekräftas dessutom av avsaknaden av dramatiska vetenskapliga kontroverser. Det betyder inte att den kritiska granskningen uteblev. Åtskilliga invändningar och frågetecken ventilerades, men de hade den konstruktiva effekten att centrala problem kring genre, kanon och värdering på nytt kom i sökarljuset.
Två linjer kan urskiljas i den rika artikelskörden. För det första är recensenterna i stort eniga om vissa övergripande förtjänster. Det nordiska greppet hyllas, liksom ambitionen att beakta vikten av de materiella, juridiska och sociala förhållandena kring kvinnors skrivande. Det innovativa tänkandet kring genrer och epoker bidrar med ny kunskap och nya förklaringsmönster: ”Istället för att försöka repa upp garnet till den gamla historiens tvångströja och sticka om den i damstorlek så vräkte man resolut alla diskussioner om epoker och mer eller mindre ’betydande’ diktare överbord”, sammanfattar Annelie Bränström Öhman i Västerbottens-Kuriren den 3 april 1997.
För det andra återfinns ofta samtidigt uppskattande respektive negativa uttalanden om samma företeelse. En recensent – Gabriella Håkansson i Sydsvenska Dagbladet den 12 februari 1997 – ser till exempel den främsta svagheten i att könet är den styrande normen, medan en annan – Carina Waern i Dagens Nyheter den 23 december 1997 – gläds åt att författarna behandlas inte i första hand som kvinnor utan som ” ’textarbetare’ ”. Många ser framför allt i den första delen de stora linjerna uppritade, medan andra menar att den övergripande historieskrivningen skyms av de spretande enskilda insatserna.
Mest uppmärksamhet ägnades de två första volymerna (I Guds namn 1000–1800 och Fadershuset 1800–1900) som recenserades generöst i riks- och lokaltidningar samt i kultur- och litteraturtidskrifter. Efter att inledningsvis ha varit i knapp majoritet sjönk de manliga recensenternas antal radikalt vid mottagande av del 2–4: endast några enstaka recensioner var nu undertecknade av män. Vidare blev de akademiskt etablerade litteraturforskarna allt färre volym för volym.
*
Det överlag mest erkännsamma mottagandet erhöll den första delen, som berömdes för sin essäistiska, engagerande stil, sin vackra layout och för det goda samspelet mellan ord och bild. Några exempel är Immi Lundins recension i Sydsvenska Dagbladet den 6 juni 1993 och Merete Mazzarellas i Dagens Nyheter den 6 maj 1993. Boken är spännande och välskriven, konstaterar Thomas Götselius i Östgöta Correspondenten den 8 juni 1993. Han gläds åt ”kombinationen av nyfikenhet, vetenskaplig grundlighet och blick för nya och oväntade sammanhang”, och slår fast att forskningen nu rört sig bort från den omöjliga tanken om ett heltäckande översiktsverk med en självskriven kanon. Tomas Forser i Göteborgs-Posten den 18 juli 1993 är i grunden välvillig – verket förenar ”ideologiska ambitioner, historisk framställning och estetisk värdering” – men han anser att det leder vilse när den estetiska analysen underställs könsperspektivet. Man finner det positivt att verket inte styrts av någon gemensam teoretisk utgångspunkt utan visat lyhördhet för de enskilda texterna och de historiska villkoren. För svenskt vidkommande, påpekar Ying Toijer-Nilsson i nummer 7, 1993 av tidskriften Vår lösen, skänker det viktig kunskap om nordisk litteratur som inte längre tillhandahålls i den högre utbildningen.
Några få skribenter anlägger en lätt ironisk eller raljerande ton, bland annat föranledd av översiktsverkets kritik av den manliga vetenskapstraditionen. Björn Nilsson skriver i Expressen den 14 maj 1993: ”Ty värdet med denna upptaktsvolym är inte enskilda texter utan de sammanhang som inte ens ett maskulint pundhuvud eftervart kan undgå att ana sig till.” I Svenska Dagbladet den 17 maj 1993 ger Lars Lönnroth en känga åt vad han beskriver som snudd på feministisk fanatism: ”Att kvinnorna till varje pris måste ha sin egen litteraturhistoria har på sistone blivit en allmänt omfattad trossats, energiskt predikad i massmedia av feministiska prästinnor med glöd i stämman och mord i blicken.” Lönnroth frågar sig huruvida ett översiktsverk om enbart kvinnliga författare är nödvändigt, och redogör för de låga förväntningar han haft. Frågan besvarar han med ett positivt omdöme om det första bandet, och särskilt lyfter han fram de avsnitt som sätter in texterna i sina socialhistoriska sammanhang.
Lars Lönnroths recension gav upphov till en kort replikväxling i tidningen den 26 maj, där huvudredaktören Elisabeth Møller Jensen angriper den nedlåtande ton hon spårar: ”Tänk att kvinnliga forskare kan forska! Det är ju enastående! Eller låt oss avnjuta Lönnroths formulering en gång till: ’Vetenskapen har på ett lyckligt sätt segrat över det programmatiska systerskapet.’ ” I sin replik invänder Lönnroth mot den attityd han menar präglar Møller Jensens hållning, att ”tydligen hela den manliga professorskåren [skall] rycka ut i säck och aska, erkännande sin fundamentala manschauvinistiska uselhet och jublande över varenda enskild kvinnlig medverkande”.
Dispyten hade även sin grund i den tvist som uppstod vid utgivningen av översiktsverket Den svenska litteraturen (1987–1990), redigerat av Lars Lönnroth och Sven Delblanc. Ebba Witt-Brattström hävdade att de kvinnliga författarna tilldelats endast en knapp tiondel av utrymmet i detta sjubandsverk. Uppgiften bestreds av redaktörerna men slog snabbt rot i offentligheten. Den traderas okommenterad i flera av recensionerna av Nordisk kvinnolitteraturhistoria.
De kritiska synpunkter som förs fram mot första delen handlar om avsaknaden av tidigare forskning att bygga framställningen på, risken för ett snabbt bäst-före-datum samt bristande historisk medvetenhet. Magnus von Platen frågar sig i Dagens Nyheter den 6 maj 1993 varför dagens kvinnoforskare ännu inte skrivit böcker om de stora författarna (Brenner, Nordenflycht, drottning Kristina). Anders Mortensen i Sydsvenska Dagbladet den 6 juni 1993 förutspår en lång hållbarhetstid med undantag för genusperspektiven som snabbt kommer att bli daterade, och i Signum nummer 7, 1993, pekar Astrid Söderbergh Widding på att medeltidens författare anakronistiskt betraktas utifrån romantikens konstnärsuppfattning.
När det blev dags för Fadershuset om 1800-talet blev omdömena mer heterogena. Fortfarande är de mycket erkännsamma – man vågar redan ”börja fingra på oumbärlighetsstämpeln”, skriver Thomas Götselius i Östgöta Correspondenten den 18 november 1993 – men svårigheterna med ett projekt med så många infallsvinklar och gränsöverskridande perspektiv tycks nu blir tydligare. Tomas Forser i Göteborgs-Posten den 21 december 1993 finner en olycklig disproportion i den stora mängden disparata, refererande texter om mindre framstående författarskap, ”en kvinnolitteraturens Vem är det”. Å andra sidan menar andra att blandningen av kvalitet och kvantitet inte stör (så till exempel Lennart Bromander i Arbetet den 15 januari 1994 och Madeleine Gustafsson i Dagens Nyheter den 18 november 1993), utan snarast pekar på kvinnornas mångskiftande kamp om en litterär identitet. Boel Söderberg i Nerikes Allehanda den 18 november 1993 saknar kvinnornas insatser inom pedagogiken och barnlitteraturen. Eva Pohl i Nordisk tidskrift nummer 3, 1994 beklagar frånvaron av manliga bidragsgivare som hade kunnat locka manliga läsare. Stina Hansson framhåller i Bonniers Litterära Magasin nummer 5, 1993 problemet med att skriva litteraturhistoria med kvinnorna som huvudpersoner, eftersom deras historiskt ofrånkomliga predikament kommer i bakgrunden. Det blev synligt i första delen, medan andra delen fungerar bättre, eftersom den spänner över en kortare tidsperiod och ger utrymme åt fler synvinklar.
Ett vittnesbörd om samtidsforskningens nyorientering skänker Toril Mois invändning mot den heterosexuella normbildningen – man har svårt att tänka sig en sådan kritik artikulerad bara något decennium tidigare: ”Om Fadershuset har rätt var den nordiska kulturen på 1800-talet massivt heterosexuell”, konstaterar hon i Expressen den 17 december 1993.
Alltmer började recensenterna nu observera avsaknaden av de stora linjerna, en kritik som blev än tydligare i mottagandet av volym IV om 1900-talets andra hälft. Överblicken försvinner i författarbiografier och textreferat, och man tycker sig nu också skönja de svårigheter som otvivelaktigt måste ha förelegat när ett så omfattande och månghövdat projekt skulle koordineras och ros i hamn. Många pekar emellertid på den nya bild av 1800-talet som träder fram – både vad gäller forskarnas och författarnas bild av verkligheten och litteraturen.
I mottagandet av del III Vida världen om första hälften av 1900-talet framträder tydligt den polarisering som karakteriserar mottagandet i stort, förekomsten av motstridiga åsikter om ett och samma fenomen. Marie Jacobsson i Östgöta Correspondenten den 3 januari 1997 rosar den teoretiska medvetenheten, medan andra anser att det tematiska valet att låta begäret stå i centrum ger intryck av ”teoretisk korrekthet” och riskerar att göra verket vetenskapligt tidsbundet samt bilden av författarskapen reduktionistisk – så till exempel Maria Bergom Larsson i Aftonbladet den 7 mars och Eva Ström i Sydsvenska Dagbladet den 11 maj 1997.
Kvinnorna borde tydligare ha satts in i ett sammanhang: detta är ju den tid då ”kvinnans politiska jag” formades, skriver Nina Björk i Dagens Nyheter den 23 januari 1997. Hon identifierar verkets röda tråd som ”jaget, begäret och politiken”. Det som i andra recensioner förts fram som en styrka blir för Nina Björk en svaghet, nämligen att dikten i alltför hög grad vaskas fram ut livet. Ett problem som inte adresseras nämnvärt menar hon vidare är värderingen. Hur bedöma litteratur utifrån en feministiskt perspektiv? Hennes fråga pekar rakt in mot kanondiskussionen och är därför ytterst relevant. En betydelsefull konsekvens av Nordisk kvinnolitteraturhistoria var just att den intima kopplingen mellan kanon och värdering aktualiserades och initierade värdefulla, vetenskapskritiska samtal.
Där Nina Björk ser en röd tråd ser Annelie Bränström Öhman i Västerbottens-Kuriren den 3 april 1997 en försåtlig rubriksättning som låter påskina en syntes som inte existerar. Där Bränström Öhman å andra sidan ser en parnass för de kanoniserade författarna ser Sigrid Combüchen i Expressen den 22 december 1996 och Eva Ström i Sydsvenska Dagbladet den 11 maj 1997 ett generöst utrymme för de tidigare marginaliserade.
Mest kritisk är Eva Ström. Hon vänder sig mot föreställningen om en förenande utvecklingslinje för kvinnliga författare som hon menar genomsyrar verket, och hon saknar en genomlysning av ”de myter och tankestrukturer som leder till att kvinnans konstnärliga skapande fortsätter att marginaliseras”. Litteraturhistoriens fokus på ett kön där dialogen med männen är eliminerad betraktar hon som ”en verklighetsförfalskning”.
Efterlysningen av de stora linjerna tilltar i styrka med del IV om perioden 1960–1990: färre och djupare författarporträtt hade skänkt verket en större enhetlighet. Koncentrationen på textanalysen i den fjärde delens första hälft reducerar de mångskiftande litterära verken till en entonig berättelse om kön, kris och kropp, avskuren från samhället och litteraturhistorien, även om perspektivet så småningom vidgas – karakteristiken är Gabriella Håkanssons i Sydsvenska Dagbladet den 12 februari 1997. I högre utsträckning påtalas nu det snåla utrymmet för vissa genrer med hög aktualitet under 1800- och 1900-talen, särskilt barn- och ungdomslitteraturen samt dramatiken, journalistiken och essälitteraturen.
Lars Lönnroth sammanfattar verkets betydelse i Expressen den 24 november 1997. Inte bara har det synliggjort författarna samt deras traditioner och kvalificerade bidrag till litteraturhistorien, det har dessutom formerat ett forskningssamarbete som påverkat hierarkierna i den akademiska världen. Baksidan av detta är den nivellering som Lönnroth menar utan urskillning jämställer såväl språkområden som skribenter och författare, med oöverskådlighet och orimliga proportioner som följd.
*
Nordisk kvinnolitteraturhistoria väckte avsevärd uppmärksamhet i Sverige, om än kvantitativt med falnande intresse efter de två första volymerna. Ett mått på dess akademiska genomslagskraft är den översikt av Maria Karlsson över mottagandet i Danmark och Sverige som publicerades i Tidskrift för litteraturvetenskap redan 1998 (nummer 3/4).
En viktig följd av granskningen i Sverige är fokuseringen på vitala vetenskapliga problem. En övergripande fråga gäller balansen mellan estetisk och historisk värdering. Hur göra avvägningen mellan de tveklöst kanonvärdiga författarskapen och informationen om mindre konstnärligt framstående men ur andra synvinklar angelägna eller representativa författaröden och litterära verk? Översiktsverket väckte frågor av teoretisk och metodologisk art som kommer att vara aktuella för framtidens historiografer. Att verket gav upphov till en rad oförenliga bedömningar pekar på den expanderande pluralism som kännetecknat disciplinen de senaste decennierna, och även på tolkningens dominans över den litteraturhistoriska orsaksförklaringen.
Tveklöst är kritiken överens om det innovativa och spännande i det nordiska samarbetet. Efter detta ”blir litteraturhistorien sig aldrig mer lik”, fastslår Åsa Arping i Barometern den 8 januari 1998. Visst noterar man svårigheterna att skapa enhetlighet och kongruens, och man menar att det stundom är upp till läsaren att finna förbindelselänkarna mellan de nordiska författarskapen. Men i stort imponerar detta djärva grepp – vetenskapligt, praktiskt och estetiskt. Man är vidare överens om att framtidens ideala översiktsverk omfattar både män och kvinnor. Trots allt har Nordisk kvinnolitteraturhistoria bidragit till förutsättningen för en sådan samexistens på nya villkor.