Gro Dahle (född 1962) är en av de mest särpräglade norska författare som debuterade på 1980-talet. Hennes två första böcker, Audiens, 1987, och Apens evangelium, 1989, är diktsamlingar. 1991 gav hon ut berättelserna Pelsjegerliv, 1992 (Pälsjägarliv, 1995), diktsamlingen Linnea-pasjonen och 1994 diktsamlingen Regnværsgåter. Hon har också skrivit barnböcker, och det är inte alltid lätt att skilja mellan barnboksförfattaren och vuxenboksförfattaren Gro Dahle. Men den oklara gränsen mellan det vuxna och det barnsliga i hennes böcker är avsiktlig.
Gro Dahles diktkonst har en naivistisk prägel. Audiens börjar med föjande text: “I TRAPPAN / TRÄFFADE / JAG / PÅVEN / PÅ / ETT TRAPPSTEG / FÖR / SIG SJÄLV. / / VAD / SA / PÅVEN?” Det påminner om gåtor för barn. Frågor i form av gåtor är också den kompositionella grundformen för diktsamlingen Regnværsgåter. Hennes fyra diktsamlingar är fyllda av flora och fauna. Böckerna berättar om en rad djur och växter som ofta har mänskliga egenskaper – en välkänd barnbokstradition.
I en intervju säger Gro Dahle: “Skrivkonst är ju lek, antingen man läser eller skriver. Det handlar om att söka efter bilder och finna en bra klang, ord som smakar bra i munnen – söta och fina som hallonkarameller eller för den sakens skull retande som lakritsgrodor”.
Men det är för enkelt att stanna vid denna karaktäristik. Gro Dahle är en mycket formmedveten författare som konstruerar sina dikter efter ett tydligt mönster. I detta avseende påminner hon om t ex Inger Christensen. Det intuitiva bildar utgångspunkt för dikterna, som därefter är stramt komponerade i enlighet med ett intellektuellt system.
Gro Dahles diktsamlingar är en berättande poesi. Dikterna består oftast av sammanhängande meningar eller delar av meningar, och med enkla grepp skisseras en liten berättelse eller en situation. Det är i regel lätt att återberätta dikterna, men betydelserna står öppna för tolkning. I alla hennes fyra diktsamlingar finns också en episk eller retorisk linje. De handlar om en miljö, har ett persongalleri, berättar en historia eller ställer en rad frågor.
I fullständig motsats till det naivistiska har vi det extremt högtidliga som också återkommer i diktsamlingarna. I de tre första samlingarnas titlar finner man ord med religiösa övertoner: audiens, evangelium och passion. I den fjärde, Regnværsgåter, representeras det ceremoniella av omslagets barnteckning som föreställer en begravning. I Apens evangelium ligger skapelseberättelsen som en undertext under dikterna och apan har intagit Guds plats. Han sitter i ett träd och talar till människorna. Men hans tal är bara tomma fraser och han har inte heller något budskap om en annan och bättre värld. Mot den auktoritativa skapelseberättelsen skriver Gro Dahle fram en annan – med en fruktbar kvinna, hennes födande och uppfostran av ett flickebarn som huvudtema – på ett sådant sätt att hennes skapelseberättelse verkar som det naturligaste av allt, som om kvinnan och barnet alltid har varit jordens centrum.
I Apens evangelium kommer den postmoderna leken med auktoriteter till tydligt uttryck. Auktoriteten är i detta fall den stora patriarkaliska berättelsen om människornas skapelse, om det starka och det svaga könet, om syndens inträde och om ett liv på andra sidan. Denna berättelse bryts ner i Gro Dahles text, samtidigt som hon skriver en annan, icke patriarkal, icke abstrakt, icke högtidlig, icke hierarkisk, men inte heller utan värden: värdena finns i det som är, i barnet, mjölken, djuren och växterna, vänskapen och kärleken. Och texten är inte heller utan kritik. Upproret mot patriarkatet har bara tagit en annan form: mindre direkt, mer subtil och framför allt mer upprymd.
Projektet att skriva om Bibelns skapelseberättelse(r) har Gro Dahle gemensamt med författaren Inger Elisabeth Hansen (född 1950). I Hablabaror. Munnenes bok, 1983, skriver Inger Elisabeth Hansen fram världen på nytt och synliggör samtidigt att dess ursprung är och förblir en berättelse, mannens berättelse. För både Gro Dahle och Inger Elisabeth Hansen har det varit viktigt att berätta denna urberättelse på ett nytt sätt, ett sätt som inte redan har fördelat fokus, makt och privilegier till kvinnans nackdel.
Pelsjegerliv, med undertiteln ödesberättelser, är en samling korta prosatexter som återigen understryker Gro Dahles originella grepp: leklusten, gåtfullheten, inriktningen på balansen mellan det förtroliga och det egendomliga. I boken skildras en rad livshistorier, delvis eller i sin helhet, men i motsats till biografin är det inte människan i hennes storhet det handlar om, utan snarare det unika i det vardagliga. Boken börjar med en liten text om Odd Paulsens födelse – de flesta av texterna har för övrigt mor, mors kropp, mors mjölk, mors makt som centrum och ankarfäste: “Välkommen, sa modern och höll upp honom mot ljuset. – Välkommen, du lille som dinglar med huvudet. Modern låg med tjock tunga och trång hals och sa att det var en fisk hon hade fött, en kungsfisk”. Och den slutar med Odd Paulsens död: “Och så dog Odd Paulsen. En helt vanlig torsdag. Precis klockan nio, när de spelade en platta. Han fick en lätt död, sa de som förstod sig på det”. Mellan Odd Paulsens födelse och död berättas emellertid andra livshistorier: här finns Louie som är hopplöst förälskad i May-Britt och kväver en katt som reaktion på sitt slutliga nederlag. Och Reinhart som inte får Hedvig, och som i stället blir barnmorska. Här finns klockgjutare Melkior Aureli som dricker modersmjölk tills han fyller tjugo, systrarna i parken som är stolta över sina bröst, Nils som tycker oändligt mycket om sin syster, Åge vars liv skildras som en evig upprepning av födelseögonblicket – utom när han försöker tränga in i Anne-Sofie – och många andra.
Ett viktigt narrativt grepp i Gro Dahles prosa är upprepningen, som tillför texterna en poetisk rytm och ger händelserna en rituell prägel. Banala livshistorier och vardagserfarenheter framställs i ett nytt ljus. Å ena sidan avmytologiserar hon människoöden genom att koncentrera sig så starkt på det biologiska och kroppsliga, å andra sidan återupprättar hon genom bildspråk, repetition och överdrift ett slags vardagslivets mytologi, men utan att texten får status som annat än det den är: berättelser.
Syster, sol, symbol
En högst säregen röst i norsk litteratur är Ellen Einan (född 1931). Hon har i sina sex diktsamlingar, som också har skördat översvallande kritik, byggt upp ett ovanligt och fascinerande poetiskt landskap.
Ellen Einans dikter är stramt komponerade och skrivna med ett oerhört rikt bildspråk. Den språkliga tätheten och de egendomliga bilderna bidrar till att texterna verkar både spännande och gåtfulla. Ljudens klang och radernas rytm gör varje strof till en musikalisk upplevelse.
Be kornet, skal vi ha ensomhet?
Jeg ber inn sølvtrær og salve
og muld
og sølvbeger.
Så er vår farge skovens grønne,
og alt vi eier bor vi i.
Selv hagens ånd skal inn
og se første mors hatteeske
fylt med lekebjørner.
(sene rop mellom bronsebergene, 1987).
Hennes vokabulär har en romantisk och sagoaktig klang: kornsyster, sömnhav, bronsberg, lustträd, snöfågel. Många av orden är sammansatta av ord som var för sig är vanliga, men tillsammans originella. Orden betecknar dessutom ofta alldeles konkreta saker, men får i Einans kontext en aura av mystik, som i dikten “Hester” i samlingen nattbarn, 1986:
Jeg lever ført bort av lyse hester.
De bar meg over barnets berg.
Jeg leter opp søvntrær
Bøyer meg i mosen.
Høyt der oppe selvlysende hud.
Senk døden over marken min, Herre.
Ellen Einans dikter anknyter ofta till fruktbarhet, liv och död. Biologiska funktioner står i centrum, och jordiska frukter, avkomma och barn är återkommande motiv. Kring dessa grundmotiv skapar hon ett rum som påminner om både bibliska myter, folkdiktning, barnberättelser och fantastisk litteratur. Liksom surrealisterna experimenterar Ellen Einan med automatskrift, och hon illustrerar sina böcker med symbolladdade teckningar. Hon liknar ingen annan i norsk litteratur, utan levererar en “tidlös” problematik som har vunnit respekt och gensvar i början av en epok som letar efter något som kan fylla det postmoderna tomrummet.
“Ellen Einans böcker – som en stor kontinuerlig bok – har med mediumistisk säkerhet skapat en poetisk fantasivärld som skulle kunna sammanfattas som ‘Paul Celan möter Emily Dickinson i Mumindalen’. Det är en skaparfantasi som helt enkelt rymmer en stor kunskap om människolivet”.
Poul Borum i Poetica nr 9/10 1987.
Paradoxens poet
Anne Bøe (född 1956) har sedan debuten 1984 givit ut diktsamlingar som opererar i fältet mellan tvivel och tro.
Den första dikten i Anne Bøes debutsamling, Silkestein, 1984, lyder som följer:
et stikk
bare, nesten umerkelig
i lille fingeren,
vind
ømt inn i
den vide
vinden.
Hennes dikter är en balansgång mellan hoppet och tomheten, en problematik som ofta uttrycks retoriskt i form av antiteser och paradoxer, och som har det bibliska bildspråket som tydlig förutsättning. I Anne Bøes poesi fungerar kristendomen både som klangbotten av bilder och berättelser och som en världsbild som det lyriska jaget hämtar stoff ut och ställer frågor till, som i samlingen Ildrose, 1989:
Ildrose hvis du er vår eneste
kjærlighet hvorfor
står kniven i deg
Fingrar och grenar är huvudelementen i en metaforkrets som kan kallas “maskulin”. Fingertopparna är i Bøes bildspråk kontaktpunkten mellan kroppen och omgivningen, mellan människan och världen. Trädets grenar får en liknande funktion. De blir förbindelseled mellan yttre och inre verklighet – markerar både ett avstånd, en plats för beröring och en plats för befruktning. Detta gränsland är själva kraftfältet i Anne Bøes poesi. Mellan sticket och ömheten, mellan fingret och vinden, ligger spänningen och undret (också i Ildrose):
det brister
på den ytterste grein
ut i det blå
tomme rom hvor vi presser
drue etter drue
ut gjennom fingertuppene
Fingertoppsmetaforiken hänvisar till Michelangelos målning i Vatikanen av Gud som skapar Adam: Guds finger är upphov till allt liv. Men fingret som befruktnings- eller skapelseorgan hänvisar också till skrivande, och Anne Bøe tematiserar också skrivprocessen i flera dikter. Som antites till denna “maskulina” bildkrets finner man en “feminin” bildkrets kring formers upplösning och det eviga vattnet. En längre dikt i Ordenes kildemor, 1987, öppnar på följande sätt:
DETTE ER fasen hvor formene løser seg opp
alt flyter sammen, den lange ferden mot
tingene, deretter
deres natt
det skal bli vann etter mose, men kanskje
ingen svamp, vi snubler og reiser oss
enda en gang
Det feminina skapelseuniversumet karaktäriseras av bilder av vatten, slem, upplösning, sumpmarker och födelse, och dikten tematiserar skapelsen (av språk och levande varelser) som en långvarig och ständigt upprepad process, där sammansmältning av autonoma individer (två bokstäver, två kroppar) ingår. Denna akt blir därmed också ett gränsland mellan att vara eller icke vara, i det att att jaget måste “uppgå” i en annan för att befruktningen skall kunna äga rum.
I diktsamlingarna sinobersol snø, 1993, och ingensteds overalt, 1994, är motiven mer vardagliga och mytstoffet nedtonat: här handlar det mer om att skapa ett metafysiskt rum i det dagliga livet. Men till och med alldeles konkreta motiv och bilder får i Anne Bøes kontext en aura av religiöst-existentiellt innehåll. T ex är dikten “(tvättsvit)” på en nivå en vardaglig tvättscen och på en annan en reningsprocess: “i de mörkaste bad, hör vi sjunger vi / tvätta mig”.
Bilder som förtätade tankar
Hanne Bramness (född 1959) skriver i dialog med modernismens stora poeter: Charles Baudelaire, Rainer Maria Rilke, Edith Södergran, Inger Christensen. I hennes två första diktsamlingar, Korrespondanse, 1983, och I sin tid, 1986, får läsaren hjälp av en “notapparat” – dock inte av T. S. Eliots format – för att placera alla referenserna: öppna och dolda citat från världslitteraturen. De två böckerna synliggör på detta sätt den litterära tradition som Bramness drar nytta av och framhäver citatmosaiken som författarens textsyn. Collagetekniken går för övrigt tillbaka till 1960-talet i norsk lyrik, men är en av de former som återupptas i 1980-talets metatextuella trend.
I Hanne Bramness’ diktsamlingar “korresponderar” texter med varandra. På detta vis upplöses gränser mellan tidsepoker och geografi, och ett slags samtidighet uppnås. Hennes egen röst blir en dialog med och en reflexion över citat. Gränsen är ett huvudmotiv hos Hanne Bramness: gränser mellan länder och människor, mellan tidsåldrar och mentaliteter, mellan konstarter och existensformer. Det handlar också om att överskrida gränserna och låta springor och öppningar tala.
bevidsthedens nordgrænse findes
jeg har tenkt meg en tanke
en fugl som letter
jeg har tenkt meg et lys
bak lyset
jag har tenkt meg
det rene kunnskapens sted
tenkt spunnet tilbake
stanset ved det bankende
hjertet
bevissthetens grense.
(Hanne Bramness: Korrespondanse, 1983.
Citatet är från Inger Christensens alfabet).
I den tredje diktsamlingen, Nattens kontinent, 1992, har Hanne Bramness lagt citattekniken bakom sig. Här litar hon på sitt eget språks styrka och låter dikterna peka, inte mot andra dikter, utan mot något “annat”. Första delen av samlingen heter “Nattens kontinent” och är en diktcykel där huvudmotivet natten kommer att betyda sömnlöshet, blindhet, glömska, evigt mörker, men också ingången till insikt i något som vakenheten inte innehåller. Centralt i nattens processer står nämligen barnet och födelsen, att mista något av sig själv och att ge. Dikterna tematiserar behovet att ta vara på minnen och flyktiga erfarenheter, och textens röst kan tydligare än förr identifieras som kvinnlig.
Hvor har jag vært?
barnet har vært igjennom
meg, jag var ute
fanget inn av klokken på
fødestuen
det første, nakne blikket
så jeg det?
fanget i en drøm, overgitt
stjernen
i åndedrettet
en gang for lenge siden
skjer fødselen.
(Hanne Bramness: Nattens kontinent, 1992).
En höjdpunkt tills vidare i Hanne Bramness’ produktion är dikten “Hvilken dag hvilken / natt som helst” som förenar flera av författarskapets ledmotiv och kan demonstrera 1990-talets form av opatetisk och textorienterad symbolism:
Når som helst nå vil det stige fra
vind, fra mellemrommet mellom slag
og tone, det vokser gjennom jords-
monnet, høster utbrente stjerner i
skjødet, og det sirkler om nattens
akse, frosset til kjøtt i skyggene
av en drøm, drømmen om samtidighet
Det kommer fra sangen, overgangene
overgivelsen og sprenger pupillens
sammenføyninger. Fra søvnen kommer
det, fra steinens gjennomsiktighet
Hvilken dag hvilken natt som helst
nå, tangerer glemselen ditt første
åndedrag.