Uppgörelsen med skammen över den egna kulturen och negativa självbilder - om kön och etnicitet i samisk och tornedalsk litteratur.

Alla artiklar Show options

Sammanfattning

Till artikeln

På 1970-talet började Nordkalottens enda ursprungsfolk, samerna och andra minoriteter som de svenska tornedalingarna att organisera sig. Det första skönlitterära verket skrivet på samiska av en samisk kvinna utkom 1971. Därefter har det följt en rad kvinnliga författare, vilkas verk ofta tematiserar motsättningarna mellan majoritets- och minoritetskulturen.

I verken kombineras ofta gamla samiska myter och muntliga traderingar med undersökningar av en särskild, samisk kvinnoidentitet.

De tongivande kvinnliga författarna är bland andra Rauni Magga Lukkari, Synnøve Persen, Maren Uthaug och Rosa Liksom.

 

Bilder (6)

  • Dollet I. Katarina Pirak Sikku, 2006.
  • Bázahus – Kvarlämna. Inga-Wiktoria Påve, 2015.
  • Vindnos ock guldhornen. Inga-Wiktoria Påve, 2015.
  • Minnen från vårkvällen. Från serien Girjjat eallin – Ett mångskiftande liv. Inga-Wiktoria Påve, 2015.
  • When. Från serien Magnolia makes us forget. Mia Linnea Jørgensen, 2013.
  • Amanda in Sweden 2003. Lina Scheynius, 2003.

Teman (1)

Tid Land Nyckelord (22)

Uppgörelsen med skammen över den egna kulturen och negativa självbilder - om kön och etnicitet i samisk och tornedalsk litteratur.

Av:  Anne Heith

På 1970-talet blev det ett uppsving för anti- och postkoloniala strömningar i de nordiska länderna. Nordkalottens enda urfolk, samerna, och minoriteter som de svenska tornedalingarna började organisera sig. En modern samisk och tornedalsk litteratur växte fram. Den mångsidige författaren Nils-Aslak Valkeapää (1943–2001), vars samiska namn är Áillohaš, var aktiv inom den internationella urfolksrörelsen. År 1991 fick han Nordiska rådets litteraturpris för den banbrytande dikt- och bildboken Solen, min far (1990). Originalet, Beaivi áhčážan, 1988, publicerades på nordsamiska. Solen, min far är ett led i den kulturella mobiliseringen som syftar till att stärka en samisk kulturell identitet och väcka nytt liv i det nordsamiska språket. Boken innehåller fotografier från olika muséers och vetenskapliga institutioners samlingar, bland annat rasbiologiska samlingar som syftade till att visa skillnader mellan samerna och den nordiska rastypen. Valkeapää kallade boken ett samiskt familjealbum. Texten skildrar naturens växlingar med födelse och död som också människan är en del av: "[…] så växer jag ur denna jord/ till jorden/ jag/ och sådana som jag". 

Samiska kvinnor organiserar sig 

Dollet I. Katarina Pirak Sikku, 2006.
Dollet I. Katarina Pirak Sikku, 2006.

Tongivande författare framhävde på 1970-talet språkets roll för att skapa en kulturell identitet. Både Valkeapääs och tornedalske Bengt Pohjanens verk har en antikolonial udd. Deras verk, liksom forskning och kulturproduktion som vänder sig till den egna samiska, respektive tornedalska, gruppen, syftar till avkolonisering av tankar och känslor som resulterat i negativa självbilder och skam över den egna kulturen. En förutsättning för framväxten av modern litteratur på samiska och meänkieli är att det finns förlag med samisk, respektive tornedalsk profil. 

Det har stor betydelse för framväxten av en nutida samisk litteratur att samiska kvinnor började skriva om kvinnors liv och erfarenheter. I denna nya, samiska litteratur kan man se spår av 1960- och 70-talets kvinnorörelse. Kirsti Paltto (f. 1947) från Ohcejohka, Utsjoki, Finland, är en av de författare som gick på språkkurs på 1970-talet för att lära sig skriva på samiska. Hennes novellsamling Soagŋu (Friarfärd) från 1971 är den första boken av en samisk kvinna som publicerats på nordsamiska. Viktiga teman i Palttos produktion är brytningen mellan det samiska samhället och det finländska storsamhället, och övergången från ett traditionellt till ett modernt samhälle. Paltto, liksom Valkeapää, tog starka intryck av urfolksrörelsen och antikoloniala strömningar. Ett återkommande tema i hennes författarskap är hur koloniseringen av Sápmi lett till marginalisering av samerna. Paltto var den första kvinnliga ledaren för den samiska författarföreningen Sámi Girjecálliid Searvi (SGS) som grundades 1979. Föreningen, som har medlemmar i Norge, Sverige och Finland, arbetar för att främja samiskspråkig litteratur och skapa ekonomiska förutsättningar för författare att skriva på samiska. Skriftserien Cállagat (Skrifter) kom att fungera som en plantskola för blivande författare till in på 1980-talet. 

År 1976 publicerades den första samiska barnboken, Marry A. Sombys (f. 1953) Ámmul ja alit oarbmælle, (Ammul og den blå kusinen, 1977). Marry A. Somby som är från Deatnu, Tana, i Norge, har skrivit barn- och vuxenböcker samt dramatik. Under flera år bodde hon bland urinvånare i USA, vilket återspeglas i diktsamlingen Krigeren, elskeren og klovnen = Mu apache ráhkesvuohta (1994) och romanen Bajándávgi, (Åskbågen), från 2004. Somby var en av initiativtagarna då Samisk författarförening grundades 1979.

Sökandet efter samiska rötter

Identitetssökande och motsättningar mellan det samiska samhället och majoritetssamhället är teman som återkommer i samisk litteratur. Svenskspråkiga Ann Helen Laestadius (f. 1971) slog igenom med sina böcker om flickan Agnes som bor i Stockholm med sin svenska pappa och mamma, som till en början döljer sitt samiska ursprung. Agnes blir alltmer intresserad av sina samiska rötter och hon börjar aktivt utforska sin samiska identitet. I den första boken, SMS från Soppero (2007), blir Agnes kär i samen Henrik som börjar sms:a till henne på samiska. För att hålla den spirande romansen vid liv blir Agnes tvungen att lära sig samiska. Hon reser till Soppero i norra Sverige för att träffa pojkvännen och sin egen samiska familj. Relationen får utstå en hel del prövningar, inte minst på grund av Henriks mamma som anser att riktiga samer ska syssla med rennäring och bo i Sápmi. 

Blandad etnisk bakgrund är temat även i Maren Uthaugs (f. 1972) debutroman Og sådan blev det (2014). Huvudpersonen Risten har en samisk mor och en norsk far. Hennes far blir förälskad i danska Grethe och tar med sig dottern från Nordnorge till Sønderjylland då han och Grethe bestämt sig för att flytta ihop. Risten blir Kirsten och med tiden faller det samiska språket i glömska. Inte förrän i vuxen ålder återvänder Risten/Kirsten till Nordnorge. Mörka familjehemligheter avslöjas och mötet med den samiska modern blir inte alls som Risten tänkt sig. Med sin kusin Mona Solbakk (f. 1971) har Maren Uthaug även gjort en serie tecknade satirböcker som i humorns form gestaltar förhållandet mellan samisk och norsk kultur, liksom fördomar och konflikter inom den samiska gruppen. Det er gøy å være same (2010) och uppföljarna Same shit (2011) och Mens vi venter på solen (2012) är utgivna på norska och samiska. 

Bázahus – Kvarlämna. Inga-Wiktoria Påve, 2015.
Bázahus – Kvarlämna. Från serien Girjjat eallin – Ett mångskiftande liv. Inga-Wiktoria Påve, 2015. 

Skam över sitt samiska ursprung är ett tema som behandlas i samisk litteratur, till exempel i svenska Annica Wennströms (f. 1966) populärroman Lappskatteland. En familjesaga (2007). Handlingen sträcker sig från 1800-talet då nybyggare koloniserade Sápmi fram till nutid. I det förflutna blir en ung kvinna utsatt för ett sexuellt övergrepp av en nybyggare. Hon lämnar Sápmi med barnet som blivit till på grund av våldtäkten. Denna förhistoria blir bakgrund till en ung kvinnas nystande i sin samiska familjebakgrund.  

Kvinnliga lyriker

Framväxten av en nutida samisk skriftkultur är kopplad till genomslag för nya genrer, användning av nutida medier och utforskningar av nya teman som inte behandlats i den traditionella muntliga kulturen. Det innebär inte att det inte finns spår av den äldre muntliga traditionen i nutida texter. Nils- Aslak Valkeapää, t.ex., använde den samiska jojktraditionen aktivt i sitt författarskap och det är en tydlig tendens att kvinnliga författare förhåller sig till samisk traditionell kultur. Kvinnors traditionella hantverk är ett tema hos till exempel lyrikern Inga Ravna Eira. I en dikt skriver hon om samiska kvinnor och kopplingar mellan kunskapen att sy traditionella näbbskor och en samisk kvinnlig identitet. Dock varierar synen på traditionellt kvinnligt hantverk. Medan en del kvinnliga författare ser det som en positiv aktivitet som stärker den samiska identiteten och banden till kulturen ser andra det som del av ett förtryckande mönster.     

Rauni Magga Lukkari (f. 1943) räknas som den mest framstående samiska författaren idag. Redan i den första diktsamlingen, Jieŋat vulget (Isen går), från 1980 märks ett tydligt kvinnoperspektiv. År 1987 blev hennes diktsamling Losses beaivegirji, (no. Mørk dagbok, 1987), från 1986 nominerad till Nordiska rådets litteraturpris. Lukkaris dikter har tonsatts och spelats in av den kända samiska sångartisten Mari Boyne på cd-skivan Idjagieđas = In the Hand of the Night.  Lukkari är framförallt lyriker, men hon har även skrivit i andra genrer. Monologen En lykkens mann =Lihkkošalmmái, är det första dramatiska verket på samiska och norska av en samisk författare som satts upp på en norsk teater. Den sattes upp på Nationalteatret och Det norske teatret 2007. Temat är den förtryckande moderligheten. Monologen kretsar kring relationen mellan en man och hans mor i Tanadalen. Genom hela sitt författarskap har Lukkari utforskat teman relaterade till kvinnors erfarenheter, såsom kvinnlig identitet, moderskap, kärlek och sexualitet. Moderskapets sammansatthet är temat för diktsamlingen Árbeeadni som gavs ut på samiska 1997. Tolkningen till norska är gjord av Laila Stien: "Det hardeste/ som råket mine barn/ var jeg/ og det mjukeste". År 1999 publicerade förlaget Davvi Girji AS den trespråkiga volymen, The Time of the Lustful Mother = Árbeeadni = Morslodd, som innehåller de samiska originaldikterna samt tolkningar till norska och engelska. Liksom Magga Lukkari intresserar sig lyrikern Inga Ravna Eira (f. 1948) för temat kvinnlig subjektivitet. I "Samiske kvinner" tas frågan om vad som definierar en samisk kvinna upp. Dikten aktualiserar frågan om vem som har rätten att definiera: "Anne sier hun er flyttsamejente/ men hun går jo på skole/ og kan ikke en gang sy skaller". 

Blandningen av genrer och konstformer som uppträder hos flera av de kvinnliga författarna återfinns även hos Synnøve Persen (f. 1950) född och bosatt i Bevkop i Porsanger, Norge; hon är både bildkonstnär och författare. På 1970- och 80-talet deltog hon i kampen för samers rättigheter genom att vara med i hungerstrejken till stöd för Alta-konflikten. Den samiska protesten som uppmärksammades stort i media ägde rum utanför Stortinget i Oslo 1979. Diktsamlingen Alit lottit girdilit (1981) är hennes debut som samiskspråkig författare. Laila Stien står för tolkningen till norska, Blå fugler flyr (1983). Dikternas lyriska jag är en förälskad kvinna vars känslor speglas i den nordnorska naturen med årstidsväxlingar, fjäll och vidder. Eld dansar i ögon för att senare dö och övergå till glöd: "ilden dør/ røyken gir glød/ i øynene/ blå fugler flyr". Persen nominerades till Nordiska rådets litteraturpris 1992 med samlingen Vindløs sti (Biekkakeahtes bálggis) och 2008 med Av skogens sus spirer nytt (Meahci šuvas bohciidit ságat, 2005). 

"Döttrarna"

Författare födda på 1960-talet och framåt har karakteriserats som "döttrarna" av den samiska litteraturforskaren Vuokko Hirvonen. Utmärkande för dem är att tidigare generationers kamp för rättigheter på utbildningsområdet lett till möjligheter att lära sig samiska under skolgången. Det innebär inte att alla författare kan samiska, eller skriver på samiska, men språkrevitaliseringen har haft effekt såtillvida att det finns författare som publiceras på samiska. Inger Mari Aikio-Arianaick (f. 1961) från Polmak i Utsjoki på finska sidan av Tanaälven tillhör denna generation. Hon är journalist, auktoriserad översättare mellan nordsamiska och finska, dokumentärfilmare och författare. Hon skriver framförallt lyrik, men har även skrivit barnböcker och texter till barnvisor. Diktsamlingen Máilmmis dása (2002;  no. Fra verden og hit, 2004) nominerades till Nordiska rådets litteraturpris 2004. Dikterna skildrar samliv, graviditet, födelse och barnets första år med ett enkelt språk som stundtals är underhållande och träffande, men framförallt precist:  

akkurat da
jeg satte stempelet i panna mi
"mestermor"
sluttet han å suge
og mesteren gik fra vettet 

Vindnos ock guldhornen. Inga-Wiktoria Påve, 2015.
Vindnos ock guldhornen. Från serien Girjjat eallin – Ett mångskiftande liv. Inga-Wiktoria Påve, 2015. 

Under senare år har Sara Margrethe Oskal (f. 1970) slagit igenom. Hon utbildades till skådespelare vid Teaterhögskolan i Helsingfors och disputerade 2010 vid Konsthögskolan i Oslo med det konstnärliga utvecklingsarbetet Skealbma ut i verden – samisk gjøglertradisjon i fortellinger og joik, og moderne sceneuttrykk. 2009 hade den prisbelönta soloföreställningen The Whole Caboodle - Full Pakke - Guksin Guollemuorran urpremiär på Riddu Riđđu-festivalen. Diktsamlingen Savkkuhan sávrri sániid publicerades 2012 på nordsamiska. Två år senare kom den norska översättningen, Utrettelige ord, ut. I samlingen gestaltas känslor av förlust och motsättningar mellan samer och majoritetssamhället: "ætters/ fortellinger/ visner/ når lover leses", men även hur traditioner lever kvar i människors medvetande och sinnen: "stadig vil jeg/ samle flokken/ hisse hunden/ selv om jeg er/ uten". Samma teman behandlas i Sollaug Sárgons (f. 1965) diktsamling Savvon bálgáid luottastit (2010; no. Gå opp gjengrodd sti, 2013), som beskriver landet vid Ishavet i norr som "naturfolks endeløse landskap". I detta landskap talar spåren efter förfäderna till diktjaget: "offersteinen hvisker/ gammestokkene vinker/ ildstedene tar til å rope" och gudinnorna Máttaráhkká, Sáráhkká, Juksáhkká och Uksáhkká beskyddar livet: "Sáráhkká verner om blomsten/ åpner knopper/ trøster jentebarn". 

En intressant lyrisk debut är Rawdna Carita Eiras ruohta muzetbeallji ruohta = løp svartøre løp (2011), som speglar författarens erfarenheter av rennäringen. Dikternas lyriska jag är en ung flicka som i bokens inledande prolog märker renen Svartøre på traditionellt vis genom att skära ett märke i örat på djuret. Därefter släpps renen fri med uppmaningen "løp svartøre løp". Eira är också verksam som dramatiker. Hon är numera knuten till den samiska teatern Beaivváš Sámi Nášunálateáhter i Kautokeino. År 2011 hade hennes första teaterpjäs Guohcanuori šuvva = Sangen fra Rotsundet premiär. Hon har även skrivit sångtexter åt den kända samiska artisten Mari Boine. 

Samma nordsamiska livsvärld som skildras i løp svartøre løp frammanas i den svenska samen, Anna Stina Svakkos (f. 1967) debutsamling Virvelvind (1991): "Lassot viner/ kalven fastnar./ Lillkniven, den vassa./ Skär bitar ur/ kalvöron". Svakko, som är från Porjus i norra Sverige, skriver på svenska men använder samiska ord som markörer för kulturell identitet och tillhörighet. Ett centralt tema är den unga generationens sökande efter traditioner som kan stärka den samiska identiteten. För Svakko fyller det traditionella hantverket som kvinnor utfört en positiv roll i bejakandet av en samisk, kvinnlig identitet, medan Rauni Magga Lukkari som tillhör en äldre generation skildrar förtryckande aspekter av traditionella genusstrukturer som inneburit att det varit kvinnans roll att bereda skinn och sy skor och kläder. 

Gamla samiska myter används flitigt som stoff i den moderna litteraturen. Irene Larsen (f. 1964), norsk lyriker med sjösamisk bakgrund, utgår i sin tredje diktsamling, Sortsolsafari (2013) från en samisk myt om en björnhanne som gör en flicka gravid. Flickan föder en son med en människohand och en björnram. Miljön är modern och urban. I den första delen är sonen inlagd på en sluten, psykiatrisk avdelning medan fadern, björnen, jagar får och ren i det fria. Stoffet är placerat i en nutida, vardaglig ram där rovdjursförvaltningen anordnar jakt på björnar som hotar tamboskap. Larsen debuterade med diktsamlingen Anemonpust (2005) som hon fick Blixpriset för. 

Sökande efter samisk historia. Palimpsest, fragment och undertexter

Minnen från vårkvällen. Fra serien Girjjat eallin – Ett mångskiftande liv. Inga-Wiktoria Påve, 2015.
Minnen från vårkvällen. Från serien Girjjat eallin – Ett mångskiftande liv. Inga-Wiktoria Påve, 2015. 

Aagot Vinterbo-Hohrs (f. 1936) uppmärksammade debutbok Palimpsest (1987), är en samling lyriska prosatexter. Ordet "palimpsest" kommer sig av att författaren intresserar sig för samiska kvinnors livsberättelser som finns under ytan och som dolts av majoritetens och männens historier. Romanen belönades med Tarjei Vesaas debutantpris. Både Palimpsest och Hanne Ørstaviks (f. 1969) roman Presten (2004; Prästen, 2004) handlar om sökandet efter en samisk historia som dolts under den officiella historieskrivningen som marginaliserat och osynliggjort samerna. Huvudpersonen i Prästen är Liv som flyttar till Finnmarken för att tillträda en tjänst som präst i Kautokeino. Liv intresserar sig för upproret 1852 då samer som inspirerats av den folkliga laestadianska väckelsen gjorde uppror mot statskyrkan, länsmannen och handelsmannen. De texter Liv studerar är nedtecknade av prästen och biskopen som var inblandade i Kautokeinoupproret. Hon söker efter en undertext som kan ge en bild av samernas historia, men inser att det finns ett avstånd mellan henne själv och historien liksom hennes medmänniskor: "Hvor meget jeg end havde læst prøvet, anstrengt mig.  Jeg kom ikke ind".

Den tornedalsfinska litteraturen

Liksom andra etniska och språkliga minoriteter i Sverige har tornedalingarna utsatts för diskriminering och assimileringspolitik. Detta är ett tema som fick uppmärksamhet i samband med Mikael Niemis roman Populärmusik från Vittula (2000) som blev en stor framgång både i Sverige och internationellt. Romanens handling kretsar kring en pojkes uppväxt i Tornedalen på den svenska sidan av gränsen. Försvenskningen och socialiseringen av barnen beskrivs som att de fick lära sig att de var kulturellt underlägsna jämfört med majoritetsbefolkningen: "Det var en uppväxt av brist. Inte en materiell sådan, där hade vi så vi klarade oss, utan en identitetsmässig. Vi var inga. Våra föräldrar var inga. Våra förfäder hade betytt noll och intet för den svenska historien". Samma tema tas upp i den internationellt framgångsrika familjefilmen Elina – som om jag inte fanns från 2003. Filmen bygger på barnboken Som om jag inte fanns (1978) av Kerstin Johansson i Backe. I centrum för handlingen står den tornedalska flickan Elina som kommer på kollisionskurs med sin lärare från Sydsverige. I skolan förväntas barnen tala svenska, vilket inte är lätt då de har tornedalsfinska som hemspråk. Skolans socialisering beskrivs som en form av koloniserande maktutövning som berövar barnen kulturell identitet och självkänsla. Detta är teman som är centrala även i Bengt Pohjanens verksamhet som författare, debattör och förläggare. 

When. Fra serien Magnolia makes us forget. Mia Linnea Jørgensen, 2013.
When. Från serien Magnolia makes us forget. Mia Linnea Jørgensen, 2013. 

Pohjanen har bland annat skrivit en tornedalsk litteraturhistoria tillsammans med Kirsti Johansson. År 2007 publicerades det första bandet Den tornedalsfinska litteraturen. Från Kexi till Liksom och två år senare det andra, Den tornedalsfinska litteraturen. Från Kalkkimaa till Hilja Byström. Författarnas syfte är att synliggöra en specifik tornedalsk litterär tradition som skiljer sig från etablerade svenska litteraturhistorier. Valet av ordet "tornedalsfinsk" i titlarna är betydelsefullt i och med att det markerar att litteraturen hör hemma i ett finsk-ugriskt kulturlandskap. I officiella sammanhang används numera termen "tornedaling" i stället för "tornedalsfinne" och språket kallas "meänkieli" (ordagrant "vårt språk") i stället för "tornedalsfinska". 

I nutiden är det inte självklart att alla tornedalingar kan meänkieli, vilket förklarar varför böckerna publicerats på svenska. Det finns utdrag ur litterära texter på meänkieli och finska, men uppenbart är att författarna inte räknar med att alla läsare kan dessa språk. 

Den kvinnliga författare som rönt störst framgång och blivit känd på det litterära fältet i Norden är Rosa Liksom (f. 1958), pseudonym för Anni Ylävaara. Hon är född i Ylitornio (Övertorneå) på finska sidan av gränsen. Vanligtvis räknas hon som en finsk författare och konstnär. Hon skriver på meänkieli, standardfinska och helsingforsslang och hennes böcker utspelas såväl i glesbygd som i urbana miljöer. År 2013 fick hon utmärkelsen Pro Finlandia-medaljen och samma år blev hennes roman Hytti nro 6, (2011; Kupé nr 6, 2012) nominerad som Finlands kandidat till Nordiska rådets litteraturpris. Till skillnad från merparten av författarna som tas upp i Den tornedalsfinska litteraturen. Från Kexi till Liksom skriver Liksom en förhållandevis experimentell prosa. 

Annika Korpi, född 1972 i Stockholm, tillhör en yngre generation. Hon har familjeband till Tornedalen på faderns sida. Hennes experimentella debutroman Hevonen Häst (2003) handlar om flickan Eila Palo som växer upp i en dysfunktionell familj med en frånvarande far och mamma på psykiatrisk klinik. Eila lämnar för en tid storstaden och den splittrade familjen för att besöka farmodern i Tornedalen. Tornedalen med starka kvinnor, snälla män och intressanta laestadianer är i allt en positiv motpol till den miljö Eila är van vid. Romanens titel syftar på en välkänd barnramsa som använts av tornedalska barn då de skulle lära sig svenska. Medan en äldre realist som Ester Cullblom skildrar Tornedalen från ett kritiskt, feministiskt perspektiv, gestaltar Annika Korpi bygden ur flickan Eilas ögon som en trygg och spännande miljö i stark kontrast till den storstadsmiljö hon vuxit upp i. 

Nya Perspektiv

År 2008 publicerades den omdiskuterade kortromanen Ihpil. Láhppon mánáid bestejeaddji på samiska. Texten skrevs och publicerades först i form av en blogg hösten 2007. Sommaren 2008 kom den ut i bokform och marknadsfördes som ett verk av en ung, lesbisk, samisk kvinna som hittats drunknad i hamnen i Tromsö. Ihpil, som betyder "spöke", är pseudonymen för den döda bloggaren som presenteras som bokens författare. En norsk översättning med titeln "Ihpil. De fortapte barns frelser" publicerades i april 2010. Texten som påstås vara en autentisk blogg föregås av några rader från "Redaktøren": "17. Desember 2007 ble en 19 år gammel samisk kvinne funnet druknet i Tromsø havn. Kvinnen hade akkurat fullført første semester som student ved Universitetet i Tromsø, og i løpet av semesteret hade hun skrevet en blogg hvor hun forteller om livet sitt. I bloggen kaller hun seg Ihpil." Avslutningsvis nämns att det är föräldrarnas önskan att bloggen publiceras i bokform. 

Amanda in Sweden 2003. Lina Scheynius, 2003.
Amanda in Sweden 2003. Lina Scheynius, 2003. 

Samma år, 2010, avslöjades det att boken i själva verket inte var en ung kvinnas dagbok, utan ett verk av författaren Sigbjørn Skåden. I en intervju från 2011 förklarar Skåden att han både ville skriva samisk litteratur i en modern, nutida form, samt utforska temat homosexualitet i det samiska samhället.

Detta tema är centralt även för projektet "Queering Sápmi" som synliggör  samiska homo-, bi-, trans- och queerpersoners liv och erfarenheter i berättelser, porträtt och iscensättningar. Projektet har resulterat både i en utställning och en omfattande, rikt illustrerad bok med titeln Queering Sápmi – samiska berättelser bortanför normen, som publicerades 2013. Initiativtagare till projektet är Elfrida Bergman och Sara Lindquist, som båda är från Nordsverige. I förordet skriver de: "ingen kan längre påstå att samiska HBTQ-personer inte finns, att HBTQ bara är en modefråga för politiskt korrekta eller att det handlar om ett fåtal "sexuellt avvikande personer"". Eller som den unga Sarakka säger i boken: "De flesta samiska gudar är kvinnor. Maderakka är mor till Sarakka. Uksakka och Juksakka. De står för olika saker. Sarakka står för födslen av barnen, livet och fruktbarheten. Elden och livsgnistan. Hon är erotikens gudinna – det är något at leva upp till det! Det är kanske därför jag är som jag är och ser på världen som jag gör. För mig finns det inte läggningar. Kön är oviktigt. Men det är oerhört viktigt för mig att ifrågasätta vad vi tror är "normalt" och att öppna upp för all sorts kärlek". Eller som den lite äldre Katarina säger i boken: "Jag är inte "queer" som man brukar mena med det ordet. Men jag har alltid ifrågasatt normer om det samiska, kön och sexualitet. Och så är jag arg!" Berättelserna kretsar omkring vad det vill säga att vara same, eller som Paulina säger: "Vi behöver inte visa upp våra sår för svenskarna eller norrmännen eller ryssarna, men vi måste börja prata om våra sår mellan oss själva". 

Queering Sápmi-projektet pekar mot en utveckling bland samerna, men det utmanar också icke-samer. I en intervju i Feministiskt Perspektiv säger Sara Lindquist: "Den allmänna uppfattningen hos storsvensken är att en same är en heterosexuell, medelålders man som jojkar och har renar. Det är en extremt skev bild av hur verkligheten ser ut".

Queer-perspektivet synliggör skeva och opassande historier. Projektet är ett exempel på hur nya bilder och föreställningar om etnicitet, språk och kultur skapas bland samiska berättare och författare. Bilder, berättelser, traditionella och nya genrer har en förlösande kraft. 

Skönlitteratur

  • Inger Mari Aikio-Arianaick: Máilmmis dása. DAT, 2001. På norska Fra verden og hit. DAT, 2004
  • Elfrida Bergman og Sara Lindquist: Queering Sápmi – samiska berättelser bortanför normen. Qub, 2013 
  • Rawdna Carita Eira: ruohta muzetbeallji ruohta / løp svartøre løp. Gyldendal, 2011
  • Kerstin Johansson: Som om jag inte fanns. AWE Geber, 1978
  • Annika Korpi: Hevonen Häst. Norstedt, 2003
  • Ann-Helén Laestadius: Sms från Soppero. En bok för alla, 2007
  • Irene Larsen: Anemonpust. Alta, 2005
  • Irene Larsen: Sortsolsafari. Margbok, 2013 
  • Rosa Liksom: Hytti nro 6. WSOY, 2011. På svenska Kupé nr 6. Wahlström & Widstrand, 2012
  • Rauni Magga Lukkari: Jieŋat vulget. Helsset, 1980. På norska Isen går. 
  • Rauni Magga Lukkari: Losses beaivegirji. Guovdageaidnu, 1986. På danska Mørk dagbog. Papyrus, 1993
  • Rauni Magga Lukkari: Árbeeadni / Morslodd / The Time of the Lustful Mother. Davvi Girji OS, 1999
  • Rauni Magga Lukkari: En lykkens mann / Lihkkošalmmái. Gollegiella, 2007
  • Mikael Niemi: Populärmusik från Vittula. Norstedt, 2000
  • Sara Margrethe Oskal: Savkkuhan sávrri sániid. Idut, 2012. På norska Utrettelige ord. Idut, 2014
  • Kirsti Paltto: Soagŋu. Pieksämäki, 1971. 
  • Synnøve Persen: Alit lottit girdilit. Kemi, 1981. På norska Blå fugler flyr. Tiden, 1983 
  • Synnøve Persen: Biekkakeahtes bálggis. Idut, 1992. På norska Vindløs sti. Idut, 1992 
  • Synnøve Persen: Meahci šuvas bohciidit ságat. Idut, 2005. På norska Av skogens sus spirer nytt. Idut, 2007 
  • Sollaug Sárgon: Savvon bálgáid luottastit. Idut, 2010. På norska Gå opp gjengrodd sti. Idut, 2013
  • Marry A. Somby: Ámmul ja alit oarbmælli. Tiden, 1976. På norska Ammul og den blå kusinen. Tiden, 1977 
  • Marry A. Somby: Krigeren, elskeren og klovnen / Mu apache ráhkesvuohta. Cappelen Damm, 1994 
  • Marry A. Somby: Bajándávgi (Tordenbuen). Gollegiella jietnagirjelágádus, 2004
  • Anna Stina Svakko: Virvelvind. Sámi Girjjit, 1991 
  • Sigbjørn Skåden: Ihpil. Láhppon mánáid bestejeaddji. Skániid girjie, 2008. På norska De fortapte barns frelser. Skániid girjie, 2010
  • Maren Uthaug: Og sådan blev det. Lindhardt og Ringhof, 2013
  • Maren Uthaug og Mona Solbakk: Det er gøy å være same. ČálliidLágádus, 2010 
  • Maren Uthaug og Mona Solbakk: Same shit. ČálliidLágádus, 2011 
  • Maren Uthaug og Mona Solbakk: Mens vi venter på solen. CálliidLágádus, 2012 
  • Nils-Aslak Valkeapää: Beaivi áhčážan. DAT, 1988. På svenska Solen, min far. DAT, 1990
  • Aagot Vinterbo-Hohr: Palimpsest. Davvi Media, 1987
  • Annica Wennström: Lappskatteland. En familjesaga. Wahlström & Widstrand, 2006
  • Hanne Ørstavik: Presten. Oktober, 2004. På svenska Prästen. Kabusa, 2004

Facklitteratur

  • Lill Tove Fredriksen: ”Sami Literature in Motion”. Sami Stories: Art and Identity of an Arctic People, Charis Gullickson, Sandra Lorentzen (red.). Orkana Akademisk, 2014
  • Harald Gaski (red.): In the Shadow of the Midnight Sun: Contemporary Sami Prose and Poetry. Davvi Girji, 1997
  • Harald Gaski: ”Song, Poetry, and Images in Writing: Sami Literature”. From Oral Poetry to Rap: Literatures of the Polar North, Karen Langgård & Kirsten Thisted (red.). Ilisimatusarfik/Forlaget Atuagkat, 2011
  • Anne Heith: ”Litteraturhistorieskrivning och det nationellas förändringar”. Tidskrift för litteraturvetenskap 2, 2008
  • Anne Heith: ”Nils Holgersson Never Saw Us: A Tornedalian Literary History” Cold Matters: Cultural Perceptions of Snow, Ice and Cold, Northern Studies Monographs No. 1, Heidi Hansson & Cathrine Norberg (red.). Umeå University & the Royal Skyttean Society, 2009 
  • Anne Heith: ”Contemporary Tornedalian Fictions by Ester Cullblom and Annika Korpi”. Nora. Nordic Journal of Feminist and Gender Research 17:2, 2009
  • Anne Heith: ”Halvsame, fusksame, storstadssame. Ann-Helén Laestadius böcker om Agnes”. Horisont 4, 2011
  • Anne Heith: ”Challenging and Negotiating National Borders: Sámi and Tornedalian AlterNative Literary History” Crossing Borders, Dissolving Boundaries, Hein Viljoen (red.). Rodopi, 2013 
  • Vuokko Hirvonen: Sámeeatnama jienat—sápmelaš nissona bálggis girječállin. DAT, 1998
  • Vuokko Hirvonen: Voices from Sápmi: Sámi Women’s Path to Authorship. DAT, 2008
  • Bengt Pohjanen og Kirsti Johansson: Den tornedalsfinska litteraturen. Från Kexi till Liksom. Barents Publisher, 2007
  • Bengt Pohjanen og Kirsti Johansson: Den tornedalsfinska litteraturen. Från Kalkkimaa till Hilja Byström, Barents Publisher, 2009
  • Karin Råghall: ”Lyfter fram minoritet i minoriteten”. 29.07.2011