Musans emigration

“Du kan nu i alla fall trösta dig med att jag hellre är där jag är än hemma, och att det är bäst för mig och för dem jag håller av. Här borta kan jag gå ut ur världen utan ståhej om den inte passar mig längre. Hemma hade jag varit ett evigt memento mori att se och höra. Ensam hade jag varit och känt mig, trots all er godhet och kärlek … Det var i alla fall hopplöst för mig att vänta mig någon annan lott där hemma än den som exempelvis tanterna hade, så anspråkslös är jag inte. Jag vill hellre försöka vinna en högre vinst.”

Året är 1903, platsen Nya Zeeland, orden Ingeborg Stuckenbergs (1866–1904) skrivna till systern Agnes Schwartz i Köpenhamn. En kort lägesbeskrivning efter ett hastigt uppbrott. Den kvinnliga musan hade inte bara lämnat man, barn, familj och konstnärsvänner. Hon hade emigrerat.

Denna avslutning på ett äktenskap var omöjlig att förutse när Ingeborg Pamperin lämnade Vilhelm och Charlotte Kleins Tegneskole for Kvinder och av familjen sändes till en ettårig hushållsskola för att därefter, år 1887, tjugoett år gammal, vandra in i en ung, radikal och fattig konstnärsmiljö som författaren Viggo Stuckenbergs hustru. Hennes välbärgade grosshandlarfar hade skaffat en ståndsmässig bostad i ett av de nyuppförda husen vid Köpenhamns sjöar, resten skulle klaras med Stuckenbergs inkomst som lärare på Slomanns skola.

Det stuckenbergska hemmet blev, med sin ständigt vacklande ekonomi, en samlingsplats för unga radikala målare, författare och kritiker. Ingeborg Stuckenberg blev dess kompromisslösa, kritiska och praktiska centrum.

“Hon var förstående som en syster, omsorgsfull som en mor. Hon var vår kamrat som skrev noveller som vi, och läste högt för oss ur En jägares dagbok (Turgenjev) som alltid låg uppslagen på hennes sybord. Hon var en ung kvinna som lekte med oss – gjorde oss olyckliga med en kylig min och lyckliga med ett förtroligt ord, en hand på ens arm eller ett av sina lysande leenden. Hon var väninnan som vi var du med, och som man kunde tala med om allt – hon var musan som man skrev vers till för att få kyssa hennes kind. Hon var marketenterskan i vår lilla framstegsarmé – hon var valkyrian som gick främst i kampen och hon var prästinnan vid den heliga elden i våra själar.”

Det vilar en löftesrik helhet över författaren och vännen, Johannes Jørgensens, beskrivning av Ingeborg Stuckenbergs position som centralnerv i det stuckenbergska hemmet. Ett sammanhängande utflöde av moderliga och erotiska, intellektuella och kreativa, praktiska, uppfostrande och entusiasmerande talanger. Men det moment som skulle kunna ge detta sammanhängande kvinnliga utflöde en makt som motsvarade aktningen saknas: personlig myndighet och lika rätt. Det är detta lilla moments högexplosiva kraft som sätter sin prägel på litteratur, människor och konstnärsmiljöer kring sekelskiftet i Norden. Med frihet och rätten till självständighet förvandlas musan potentiellt till kamrat, till kompanjon, till konkurrent, och verkningarna av detta vandrar omformande in i kärlekslivets psykologi, i äktenskapets organisering, i sexualitetens betydelse.

Där genombrottets kvinnor vandrade in i kroppens irrgångar för att möta driften och erotikens dubbelblick, går sekelskiftets kvinnor på många sätt förbi genombrottet tillbaka till en romantisk – ibland religiös – idealism. I en reformerande, propagandistisk form vänds denna utåt och blir till kritik av de förhållanden som gör det kvinnliga begäret hemlöst och fredlöst. Radikala konstnärsmiljöer, dubbelmoraliska präster, ett dekadent borgerskap, utsvävande män och – inte minst – kvinnorna själva träffas av de nya åskviggarna.

Ingeborg Stuckenbergs öde är inte representativt för dessa rörelser. Snarare får det betraktas som den nollpunkt varifrån den nya kritiken blir nödvändig och begriplig. Våren 1903 lämnade hon allt bakom sig, reste till Bremen och gick ombord på ett emigrantfartyg med kurs mot Nya Zeeland. Året därpå, den tolfte augusti 1904, begick hon självmord, trettioåtta år gammal.

Som passion är historien om hennes och Viggo Stuckenbergs äktenskap välkänd i Danmark. Den gav fortlöpande material till Viggo Stuckenbergs författarskap. Delar av det skrevs faktiskt av Ingeborg Stuckenberg, men gavs ut i hans namn. Den skapade figurer hos Sophus Claussen, hos Johannes Jørgensen, hos Agnes Henningsens senare äkta man, Simon Koch, och den ingår som en väsentlig del av Gyrithe Lemches minnesfiktion Tempeltjenere, 1926–1928. Tolkningarna växlar, men i sina grunddrag handlar historien om en passions storhet och fall. Om det unga konstnärsparet, bohemidealisterna, som skulle förverkliga frihetens och sanningens moral och låta sitt äktenskap bestå “så länge den känsla varade som band dem samman och, enligt bådas åsikt, ensam berättigade man och kvinna till samliv”. Känslorna höll, men de former som de utvecklades under blev smärtsamma och motsägelsefulla. Sanningen blev relativ, öppenheten tung att bära efter hand som barnen kom till, nya förälskelser inträffade, och en allt sämre ekonomi skapade strid och bitterhet. De kunde inte leva som de ville, och inte heller låta bli. Så har historien uppfattats. En uppfattning som gör båda parterna rättvisa, som väl förklarar uppbrottets, men inte emigrationens nödvändighet.

Den pusselbit som fattas, innan dess nödvändighet står klar, lägger Ingeborg Stuckenberg själv i sina brev från Nya Zeeland till systern Agnes i Köpenhamn: “Du kan tänka på mig som en soldat i kriget; jag har det inte bra, tyvärr långt ifrån – men jag slåss dock för något och hoppas vinna något. Människor måste ha en framtid att blicka ut mot.”

Att vara musa och marketenterska för ett kompani lyriska eldsjälar är en upphöjelse och ett slitgöra. Men när musans kraft och visioner alltid måste förmedlas genom andra, som medierar hennes frihetstro och tillämpar hennes sanningskrav, blir upphöjelsen destruktiv och slitgörat urholkande för identiteten. För Ingeborg Stuckenberg framstod Johannes Jørgensens, Helge Rodes och Viggo Stuckenbergs trolöshet mot det moderna genombrottet som ett förräderi mot allt de trott på och kämpat för. Hon hade inspirerat, kritiserat, tonsatt vännernas dikter och skrivit delar av mannens författarskap. Ändå kunde hon inte själv uttala sig mot deras svek. Inte musa, inte prästinna, inte valkyria för andra ville hon vara, utan soldat för sig själv.

Det såg hon ingen möjlighet till i sekelskiftets Danmark. Gifta kvinnor var fortfarande inte myndiga, hade ingen rätt till barnen i skilsmässosituationer och kunde med skilsmässan som skamfläck se fram emot att kallas slinka och få “en lott som tanternas”. Outbildad som hon var kunde hon få leva i nåder hos föräldrarna eller – som Thit Jensen beskriver det i romanerna Martyrium, 1905, och Ørkenvandring, 1907 – dra sig fram som privat spellärarinna eller hushållerska. “Hade jag stannat hemma kunde du med rätta ha degraderat mig till en stackare”, skriver hon till systern Agnes.

I Nya Zeeland sökte hon en plats där hon i lugn och ro kunde skapa sig en plattform för sitt liv, varifrån hon skulle kunna återvända fri och självständig. Brodern Aage Pamperin hade rest dit flera år tidigare. “Aage har skrivit hem i alltför ljusa färger”, konstaterar hon när hon själv kommer fram, “jag antar för att trösta Mor och därför att han ju har tänkt att till honom skulle aldrig någon komma på besök som kunde se hur det egentligen stod till.” Valet av Nya Zeeland berodde på hans beskrivningar, men säkert också på de lyckliga myter om landet som florerade i dåtidens Europa.

Om Ingeborg Stuckenbergs Korte Breve fra en lang Reise, skrivna under resan och efter ankomsten till Nya Zeeland, hade nått fram till publicering som avsikten var, hade många kunnat bespara sig resan. Syftet med denna stramt komponerade och exakt iakttagande reseskildring är just att varna de naiva och förhindra den katastrof som hon själv fick se i vitögat.

“Landet med de blå bergen och den blå himlen – landet som flyter av mjölk och honung: där marken är billig och arbetet betalas bra! Sådana är tankarna som besjälar den olycklige som skrapar ihop sina sista pengar och sitt sista svaga hopp för att satsa en sista gång på livet och lyckan … Ja – bergen är blå och himlen är det, men solen lyser över tusen stumma svikna hopp. Hemlösa och som främlingar dör de som inte var starka nog för det fruktansvärda arbete som här fordras för att existera … Alla de som föreställer sig Nya Zeeland som det förlovade landet borde se sinnessjukhusen och läsa dödslistorna i tidningarna här. Man skyler över det så mycket som möjligt, och självmorden skylls på sinnessjukdom; men många är de brev som de som tog livet av sig lämnar efter sig, vilka bevisar att det inte var sinnessjukdom utan sorger och besvikelser, vedermödor och elände som drev dem till det.”

Ingeborg Stuckenbergs egna brev är sådana bevis. Men reseskildringen visar samtidigt att med henne gick en konstnärligt komponerande och socialt engagerad stilist förlorad. Med en smärtfylld, kompromisslös blick hudflänger hon i resebreven sin egen naivitet.

Positionen som främling, fattig och som kvinna ger en ny syn på hemlandet och punkterar sekelskiftets många hyllningar till det primitiva emigrantlivets kulturella välsignelser:

“Civilisationen är en av de saker som man inte förstår att uppskatta till fullo förrän man är utesluten från den. Du skriver om bomullsklänningar och en farm. Gud bevare dig för att någonsin få se det. Det kan låta mycket vackert att man vill göra det trivsamt för männen när de kommer hem. Om det inte var för haken att männen för det mesta kommer in så dödströtta att de knappt äter, än mindre talar eller ser om duken är ren och bordet prydligt. De nickar rart till en och sjunker utmattade ner på stolen och ser med ögon så trötta, så hopplösa rakt fram att hjärtat krymper i ens bröst och amsagorna om det primitiva livet blir struntprat … Det är i den civiliserade världen chanserna finns för den som kan och vill något, i myllrets och stridens mitt.”

Med de orden sammanfattar Ingeborg Stuckenberg sitt emigrationstestamente.