Lusten till ett annat liv

När Oddvør Johansens (född 1941) roman Lívsins summar (Livets sommar, 1985) utkom 1982 uppfattades den som en frisk fläkt, en färöisk romanförnyelse.

Historien berättas av en tioårig flicka med det litterära namnet Nora och utspelar sig i en fattig hantverkarfamilj i Tórshavn i början av 1950-talet. Familjen har en obändig lust att utvecklas. Fadern spelar horn i en dansorkester och är möbelsnickare, modern målar akvareller på lediga stunder. Själv önskar sig Nora ett piano.

När romanen slutar har moderns akvareller upptäckts av en konstkännare och en utställning arrangeras. Fadern har fått en stor order och ett mycket fördelaktigt lån, så att han kan bygga verkstad och på allvar utveckla sin konstnärliga begåvning i arbetet. Och Nora har fått ett gammalt piano. Det går alltså bra för hantverkarfamiljen därför att det finns utrymme för var och en att odla sina intressen och följa sin lust bredvid vardagens plikter.

Annorlunda förhåller det sig i Noras kamrats familj, där fadern är läkare och moderns, Alvilda, dröm om att bli skådespelare inte är förenlig med läkarskråets normer och föreställningar om det perfekta familjelivet. Hon är därför tvungen att skiljas, väljer den skamliga lusten före den äktenskapliga plikten och lämnar landet för att utveckla sin konstnärlighet. Själva avresan försiggår i största tysthet. Hon åker ensam taxi till båten två timmar före avgång och lägger sig i kojen tills båten har kommit långt ut till havs. Då stiger hon upp och går upp på däck, där hon fäller en tår i solnedgången, medan en mässpojke går förbi och rycker på axlarna åt henne. Men som avskedsgåva av Noras mor har hon fått en teckning som heter “Skvaller” och som föreställer kvinnor som sticker ihop huvudena. Bilden av kvinnogemenskapen och den fördomsfulla titeln är en humoristisk kvinnosolidarisk kommentar som stöder det val som läkarfrun har tvingats göra.

I Noras familj befordrar moderskapet konsten. När Noras mor ligger med värkar, och dramatiken under förlossningen når sin höjdpunkt, slår Lívsins summar över i en prosalyrisk beskrivning av kosmiska dimensioner: frostklara stjärnor sjunger, och månen önskar det nya barnet välkommet medan den nickar som en klok gammal gumma åt läsaren: “Åh ja, åh ja – detta är livet, ni födande kvinnor på jorden”.

Tavlorna som hänger på familjens väggar är akvareller och tuschteckningar av barnen i olika situationer. Moderskapet levererar konstnärliga moitiv, och den lyriska prosan gör moderskapet allmänt och ställer det i centrum i kosmos.

Oddvør Johansens andra roman, Ein mamma er ein mamma, 1993, uppmärksammar moderskapet på ett annat sätt. Den berättar om kärlek, otrohet och kvinnlig strävan i två berättelser: den ena kvinnan har svårt för att få barn och den andra får dem alltför lätt. Liksom båda romanerna bygger flera av novellerna i samlingen Bella Katrina, 1989, på författarens egna upplevelser. Bella Katrina är författarens alter ego som berättar om livet i olika hem i Tórshavn förr och nu, mest om kvinnoerfarenheter, mycket ofta sedda i ett humoristiskt ljus.

Utveckling till självständighet

“Kata, ein seinkaður monologur” (Kata, en försenad monolog, BRÁ nr. 5, 1984) är en dikt om en kvinna som ville skaffa sig en utbildning, men som inte kunde göra det därför att hon tvingades resa hem för att ta hand om sin far och sina systrar när modern dog. Dikten, som är skriven av Ebba Hentze (född 1931) är uppbyggd kring en yngre kvinnas minnen, och dikten uppmanar henne att resa bort.

Förhållandet till Danmark är känsligt hos många färingar. I den äldre litteraturen beskrivs inte själva vistelsen i Danmark. Detta råder Oddvør Johansen och Marianna Debes Dahl (född 1947) bot på genom positiva beskrivningar av utbytet av vistelser i Danmark. Stora delar av handlingen i den första färöiska feministiska romanen, Faldalín (ett balladuttryck för kvinna), 1988, av Marianna Debes Dahl utspelar sig i Köpenhamn. Romanen följer Mjøll från det att hon som liten mister sina föräldrar – modern dör och fadern skickar henne på internatskola så att han skall kunna sköta sin karriär. Mjøll försöker under hela sin ungdom läka såren efter förlusten. Hon söker efter en gemenskap där hon hör hemma, men när hon har gift sig och fått barn har det nära samhörighetsförhållande som hon längtar efter blivit ett mörkt och djupt hål. Mannen är genomfört osympatisk och representerar de “manslagar” som Mjøll bestämmer sig för att bekämpa. Vid romanens slut är MjøII stark och ensam med en liten son, och hon är redo att ta itu med sitt livs projekt.

Faldalín är också en generationsskildring. Den beskriver de färingar som fick sin utbildning i Danmark på 1960- och 1970-talet och som följde den tidens generella vänstervridning bland nordiska intellektuella. De ville revolutionera det färöiska samhället när de återvände hem, men när det kom till kritan visade det sig att de höga politiska målen och aktivismen hade varit tidsfördriv för männen. För kvinnorna hade politiken emellertid varit allvar, och medan männen går på Lions och Rotary och dränker sitt dåliga samvete i whisky, går Mjøll på politiska möten och deltar i kulturpolitiska arrangemang.

Det kända trygga – det okända otrygga

Titelnovellen i Frostrósan og aðrar søgur (Frostrosen och andra historier), 1987, som gavs ut för skolbruk efter kvinnoföreningens novelltävling 1986, är skriven av Lydia Didriksen (född 1957). Den handlar om en ung kvinna som står med ryggen mot ett hamnmagasin och betraktar dyningen som slår över vågbrytaren, som framställs som ett jättelikt hajgap. Hon klamrar sig fast vid magasinets dörrhandtag och önskar att vinden skall blåsa henne in i huset, samtidigt som hon har lust att kasta sig i hajgapet. Som i en dröm befinner hon sig plötsligt på en spökgudstjänst i en kyrka tillsammans med svartklädda kvinnor som liksom hon själv är döda. Framför altaret står kistan med den döde som prästen säger är ett barn “som har hittat hem”. Stormen och gudstjänsten är bilder av huvudpersonens konflikt mellan rädslan för att stå på egna ben och lusten att kasta sig ut i livet.

I novellsamlingen Gráglómur (Grå ögon), 1992, beskriver hon kvinnor i olika stadier av deras utveckling: den lilla flickans första upplevelse av att vara en självständig människa, den första menstruationen, rädslan för att bli en vuxen kvinna, mötet med mannen och sammansmältningen av det kvinnliga och det manliga.

Dagny Joensen (född 1944) debuterade 1981 med Gerandislagnur (Vardagsöden), tre samtidshistoriska radiopjäser som beskriver kvinnor i tre olika samhällsklasser: arbetarkvinnan, hennes svärdotter som är kontorist och hennes väninna som har gift in sig i överklassen. Det centrala är deras förhållande till den äkta mannen, och pjäserna visar hur kvinnorna inser att deras äktenskap förstör mer än de gagnar. Men de använder insikten på olika sätt. Arbetarkvinnan stannar kvar i äktenskapet, men börjar ställa krav på mannen. Kontoristen vill skiljas eftersom hon kan klara sig själv, medan överklasskvinnan förtränger vetskapen och underordnar sig mannen ännu mer.

I prosastycket “Byrgingin” (Fördämningen), Varðin, 1981, beskriver Dagny Joensen en kvinna som försöker ta sig över ett högt hinder, därför att hon hör röster som ber henne komma. När hon slutligen kommer över på andra sidan finns det bara tomhet där. Stycket rör sig kring samma axel av tvivel och osäkerhet som Lydia Didriksens “Frostrósan”: rädslan för att lämna den kända och trygga världen och lusten att ge sig i kast med ett annat liv.