Print artikeln

Inspirationen heter Gud

Skriven av: Anne Nilsson Brügge |

I hemmen har psalmboken många gånger varit den enda lyriksamlingen, eller rentav den enda boken. Den har erbjudit trygghet på sängkanten inte bara åt barn och sjuka. Psalmerna “Tryggare kan ingen vara” och “Blott en dag, ett ögonblick i sänder” tillhör det svenska folkets brukslyrik.

Maria Röhl: Porträtt av Lina Sandell, 1861. Kungliga biblioteket, KoB R.140:5, Stockholm

Carolina (Lina) Sandell-Bergs (1832–1903) diktning har haft en ojämförlig genomslagskraft. Under hennes verksamhetstid utmanades allvarligt det prästerliga patriarkatet inom psalm- och sångdiktning med Johan Olof Wallin i spetsen. Efter Lina Sandell finns bara två psalmdiktare av stor betydelse, vår tids Anders Frostenson och Britt G. Hallqvist. I de fria samfundens psalmböcker kom Lina Sandell att dominera totalt från och med den första upplagan av Pilgrimsharpan (1861). Hon deltog själv i redigeringen av denna samling och 50 av de 225 sångerna var hennes egna. Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen utgav Pilgrimsharpan, som trycktes i många upplagor och 1889 fick namnet Sionstoner.

Med sina rötter i bondesamhället använde Lina Sandell ett vardagsnära, lättillgängligt språk. Det har gjort henne mycket älskad men också gett henne hånfulla motståndare både i hennes samtid och senare. Som den mest kända av väckelserörelsens poeter har Lina Sandell orättvist fått stå som representant för en banal religiös diktning och en lättköpt tro, som väjer för djupare livsfrågor.

Visst finns där söta inslag! En vaggande harmoni lockar i “En stilla stund med Jesus, O vad den jämnar allt” (Sionstoner, 383). Men även i en sådan psalm talar hon om otro, om oro över jordiska små bestyr och om känslan, när man går ifrån ett möte sårad och missförstådd. I hennes dikter kan man alltid hitta ett ängsligt sökande efter mening och en halvt hemlig tvekan. Långvarig sjuklighet ända sedan barndomen bidrog till att tankarna på döden hela tiden fanns närvarande. Längtan efter helhet och tillit är genomgående starkare hos Lina Sandell än förmågan att tro. Kanske är det just hennes tvivel och hennes förtrogenhet med lidandet som har gjort henne så folkkär?

“Men hvar gång Herren så där upprycker en plantering, i hvars skugga vi lägrat oss, är det liksom utsikten vidgade sig med detsamma. Vi stå där så ensamma på fria fältet utan dessa synliga stöd att hänga oss vid; men det osynliga hemmet har med detsamma blifvit så mycket verkligare …
Ju lättare rustning desto friare vandrar man”, skriver Lina Sandell i sin dagbok i oktober 1860 efter moderns död.

För psalmboksredaktörerna har hennes texter om längtan bort från livet och om tvivel varit stötande, och många av psalmerna har därför omarbetats eller förkastats. Ett sent exempel är psalmen som börjar med frågan “Är det sant att Jesus är min broder”, som 1986 tappade en vers när den valdes in i Den svenska psalmboken. Det som censurerades var följande rader: “Fast jag aldrig tror det som jag ville, Är dock saken alltid lika sann.” Efter ändringen placerades denna ångestfyllda psalm under rubriken “Förtröstan, trygghet”!

Rädslan för det banala leder också till ett avståndstagande från alla starka uttryckssätt. Svenska Akademiens ordlista förklarar att banal betyder alldaglig, sliten och platt. Hur mycket tål vi att läsa om människors otyglade känslor av glädje, kärlek eller sorg? 1800-talsmänniskan tålde mer än vi gör idag. För 1969 års psalmkommitté, som lade sitt första förslag till en ekumenisk psalmbok i Sverige 1981, var detta för mycket:

O lär mig då älska, ja, älska dig så,
Att ingenting mera kan skilja oss två.
Du är ock för evigt densamme som nu,
Och ingen, nej ingen, mig älskat som du.

Så lyder tredje versen av psalmen “Jag älskar dig, Jesus, jag vet du är min”. Lina Sandell översatte den här psalmen sista året av sitt liv, och på nästan varje rad vänder hon sig direkt till Jesus med ordet du eller dig. Spänningen i psalmen ligger i jämförelsen mellan jordisk och himmelsk kärlek. För den som iakttar framstår kanske kärleksjollret som obehärskat och tjatigt – om det inte vore för rytmens stränghet.

Ordens anpassning till rytmens regler är å andra sidan ett sensuellt drag. Platt är sannerligen inte denna “banala” psalm, snarare alltför kurvig. Den citerade tredje versen är psalmens rytmiska och sensuella höjdpunkt men censurerades redan då första psalmboksförslaget sammanställdes. I slutbetänkandet 1985 var hela psalmen struken.

Lina Sandells bönbok I Herrens Hand. Odaterad. C.A.V. Lundholms Forlag, Stockholm

Särskilt stötande för den goda smaken har Lina Sandells bilder av Guds moderlighet varit. Censuren av hennes psalmer är en central del av svensk psalmhistoria och religionshistoria, och den bevisar hur viktigt det har varit ända fram till idag att befästa den manliga gudsbilden. År 1972 följde Sionstoners utgivare statskyrkans exempel och ändrade orden “Hugsvalande såsom en moder” till “Hugsvalande i deras hjärtan”, en rad i psalmen “Tillkomme ditt rike”. Den förbjudna liknelsen hade Lina Sandell hämtat från profeten Jesaja.

Moder är ett ord som varit föremål för regelrätt utrensning. Utan att rimmet förstördes kunde moder lätt bytas ut mot broder – ett ofarligare ord. Kycklingmoder fick bli fadershjärta och modersvingen blev fadershanden. När bildspråket i en psalm var alltför genomgående, ströks hela psalmverser eller så stoppades psalmen, när det var dags för nyutgåva.

Både i Gamla och i Nya Testamentet omtalas den gudomliga kärleken och omsorgen som moderlig. Där finns också den allra första bilden av hönan som skyddar sina kycklingar. Redan ärkebiskop Anselm av Canterbury kallade Jesus för moder i en bön från 1000-talet, så det var långt ifrån en herrnhutisk irrlära, vilket motståndarna trodde längre fram. Den danske diktaren och prästen N.F.S. Grundtvig har också använt bilden i en psalm som Lina Sandell översatte. Ännu utförligare kunde norskan Dorothe Engelbretsdatter på 1600-talet skildra hönans ansträngningar för att samla ihop sina små. Med en egen skara på nio barn visste hon vad omsorg innebar.

När kvinnorna betonade gudomens traditionellt kvinnliga egenskaper, var det inte för att ersätta den maskuline guden med en feminin utan för att fördjupa det abstrakta begreppet gud. De kallade “honom” fortfarande Fader. Men genom att tillföras moderlighet fick Gud ett mildare ansikte och var inte längre Gamla testamentets fruktansvärde härskare som krävde att fäder skulle offra sina söners liv.

Med väckelserörelsens tröstande budskap om nåd och försoning skapades en Jesus som förlorade sin vrede och upproriskhet. Han är inte mannen som driver ut månglarna ur templet. I stället står han stilla med händerna utsträckta till välsignelse och skydd som Bertel Thorvaldsens Kristusstaty från 1821, senare kopierad i massupplagor av gips eller porslin för kyrkor och hem. Genom att tämja gudsbilden och ändå behålla dess maskulina genus berättade de skrivande kvinnorna också om hur de ville att män skulle vara. Lina Sandell var inte mammas flicka utan pappas. Som vuxen hade hon en manlig skyddsängel, häradshövding Th. Odencrants. Han var den “väninna” som fick dela hennes oro och tvekan inför Oscar Bergs frieri, när hon kände det som om valet stod mellan Jesus och Oscar. När bröllopet väl var över, skrev hon till Odencrants att Oscar ordnade allt så trevligt inomhus för henne “med riktigt moderlig omsorg” (hennes kursivering). Det ser ut som om idealmänniskan för Lina Sandell var en moderlig man, medan en moderlig kvinna skulle innebära alldeles för mycket av det goda.

Jag kommer svag ock bräcklig,
Min kraft är otillräcklig!
Hvad är jag utom dig?
Jag kan ej hjertat böja
Jag kan ej själen höja
Om Du ej bor hos mig.
(Opubl. manus, Lina Sandell, 16 år.)

Lina Sandells bönbok I Herrens Hand. Odaterad. C.A.V. Lundholms Forlag, Stockholm

Redaktörer och utgivare fick Lina Sandell att själv ändra sina psalmer och censuren fortsatte efter hennes död. Den populära psalmen “Blott en dag, ett ögonblick i sänder” kallade 1980-talets psalmbokskommitté “en sång om förtröstan på Guds fadersomsorg”, och ändå visste de att fadersbilden överhuvudtaget inte fanns med i originalversionen 1866. Men 1872 byttes Herren ut mot Fader och modershjärta ändrades till fadershjärta. Ironiskt nog skedde detta samma år som Lina Sandells tyske ungdomsidol F.W. Krummachers “Guds moderliga hjerta och enkans oljokruka” trycktes på svenska, en predikan där Gud kallades “hon”. Det fanns alltså fortfarande upprorsmakare.

Medan gudsbildens maskulinitet utmanades eller försvarades pågick en okontroversiell feminisering av änglarna. Änglar var länge manliga i Bibeln och inom den kristna konsten. De var straffare med svärd, allvarliga sändebud eller mäktiga vägvisare. Med barocken kommer kvinnliga änglar in i konsten. På 1800-talets populära oljetryck är skyddsänglarna ofta kvinnliga. De håller sina vakande händer över barnen som Guds utsända mödrar. Så upprätthålls gränserna mellan könen genom att milda och omhändertagande figurer, sändebud från Gud Fader, framställs som kvinnor.

Om 1800-talets kvinnor inte kunde bli präster och inte heller utan konflikter ägna sig åt intellektuellt arbete, så var psalmdiktningen det närmaste predikstolen de kunde komma. Lina Sandell kallade sig “en god skrifvares penna”, ett uttryck som förenar anspråkslöshet med hög självuppskattning. Det var faktiskt ett problem för henne att förena sin naturliga stolthet med en lämplig anspråkslöshet. Dagböckerna från hennes tonårstid vittnar om en fruktansvärd kamp för att erövra kvinnlig undergivenhet och ödmjukhet.

“Hvarföre äro stora snillen, utmärkta författare, vanligtvis så fria i sina åsigter och grundsatser? Någon verklig nytta har man visserligen icke af en sådan bok, och ändå läsa den med nöje! är detta rätt!?!”, undrar den 16-åriga Lina Sandell i sin dagbok efter läsning av Goethes Wilhelm Meisters läroår, vars kapitel “En skön själs bekännelse” bygger på en herrnhutisk kvinnas berättelse om sitt uppror mot fadersmakten.


Den position hon slutligen uppnådde som heltidsanställd vid Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen i Stockholm, med uppgift att skriva poesi och prosa, översätta och redigera tidskrifter för barn och vuxna, gav hennes förkunnelse ett större rum än den någonsin hade kunnat få genom en prästtjänst. Fortfarande dominerar hon de fria samfundens psalmböcker. I Sionstoner (1972) har Lina Sandell 76 sånger av 700 och i Den svenska psalmboken (1986) finns 13 av hennes originaltexter och en översättning. Debutboken Andeliga vårblommor (1853) utgavs helt anonymt. Några år senare gav en tidskriftsredaktör henne signaturen L.S. Men initialerna, som skulle vara en skärm att gömma sig bakom, blev en flagga. När hennes Samlade sånger började utges på 1880-talet skedde det också under den välkända signaturen.

Bland Bibelns gestalter sökte de kristna författarinnorna förebilder för att kunna upprätta en kvinnlig tradition. Tillsammans med Charlotte af Tibell skrev Lina Sandell boken Bibelns qvinnor, och Betty Ehrenborg-Posse valde 1882 som förebilder Bibelns Debora, Mirjam och evangelisten Philippis fyra döttrar. Dessa vittra och poetiska kvinnor, menade hon, hade Guds bemyndigande att få dikta andliga sånger, även om en och annan kunde tycka att uppgiften endast hörde till prästämbetet.

Om inte den unga Carolina Sandell hade varit så sjuklig, hade hon säkert tvingats följa sin mor i spåren som praktiskt arbetande prästfru på något prästboställe i Småland med kor och höns, pigor och drängar. I stället fick hon en ovanlig undervisning i språk, naturkunskap och geografi av sin far. Storebror Johan försökte med alla medel, men förgäves, att undslippa prästkallet; Carolina däremot ville läsa.

Catharina Elisabeth (Betty) Ehrenborg-Posse (1818–1880) hade en helt annan bakgrund än Lina Sandell. Fadern var landshövding i Skaraborgs län och dog när Betty bara var fem år. Modern Anna Fredrica Ehrenborg (1794–1873) lärde sina barn att aldrig låta någon dag gå utan att öka sina kunskaper. Själv debuterade hon som änka 1837 med en liten bönbok och skrev sedan små skrifter för husmödrar och tjocka böcker med berättelser (under signaturen Onämnd), barnböcker, en reseskildring från Europa och debattböcker som bland annat försvarade svedenborgianismen. Dottern Betty debuterade fyra år efter sin mor med ungdomsdikter i samlingen Små foglar från Kinnekulle.

När en äldre bror skulle studera i Uppsala följde systrarna och modern med och de kom att umgås flitigt med Malla Silfverstolpe och familjerna Knös, Geijer och Atterbom. Betty studerade filosofi i smyg nattetid, gick på föreläsningar hos Geijer och Atterbom och försåg sina bekanta med referat.

Före 1873 fick kvinnor inte studera vid universitet i Sverige. Först 1925 kunde kvinnor söka professorstjänst.

Josabeth Sjöberg (1812–1882), Bostaden på St. Paulsgatan 28, 1839–41, Stockholms Stadsmuseum

Sin första lön fick hon som guvernant och den gick till moderns syskola för fattiga barn. Så småningom blev undervisandet en livsgärning även för henne. Trots 1842 års skolstadga hade ännu på 1850-talet den allmänna folkskolan inte vunnit säkert fäste. I en frivillig söndagsskola hade därför Betty Ehrenborg-Posse utöver religionsundervisningen även lektioner i allmänna ämnen. Efter genomgånget lärarinneseminarium i England ägnade hon sig åt att utbilda lärare. Det mesta av hennes litterära produktion är just pedagogisk prosa och poesi. Det goda humöret från Uppsalakretsarnas diktartävlingar och charader kombineras i hennes samlingsutgåvor med en intellektuell bitskhet. Betty Ehrenborg-Posse var kritisk mot lekmannapredikanterna och skrev i brev ironiskt om allvarliga ynglingar, som träffades för att läsa Carl Olof Rosenius och sjunga Oscar Ahnfelts sånger.

Carl Olof Rosenius predikade en mild, förlåtande kristendom och gav ut tidskriften Pietisten. Han var Lina Sandells andlige ledare och vän, medan Betty Ehrenborg-Posse fann hans lära bristfällig. Kompositören Oscar Ahnfelt gav ut 12 populära häften med Andeliga sånger vilka bland annat innehöll melodier till en rad av Lina Sandells texter.

Som vuxen är hon sällan lika modig och personlig i sin diktning som i den melodramatiska debutsamlingen med dess rolldikter som “Sjelfmördarens dödssång” och “Den wansinniga om våren”. Den senare dikten handlar om en änka som plågas av syner och tänker på masken som “gläds i hufvudskålens ben”. I hennes eget barndomshem var den döde fadern ett förbjudet samtalsämne. För breven och dagböckerna reserverade hon de starkaste uttrycken för självkritik och troskamp. En tidigare dragning till katolicismen hade hon svårt att förlåta sig själv och inför giftermålet var hon rädd att vålla olycka genom sin “opålitlighet”.

Den stränghet varmed hon kritiserade sig själv märks i hennes psalmer mer än löften om nåd och förlåtelse. Hennes bearbetning av “När juldagsmorgon glimmar” är välkänd, och än i dag förekommer det att skolbarn sjunger den sången vid julens skolavslutning. De sjunger om glädjen i att Gud ville komma till jorden och födas i ett stall:

Nu ej i synd jag spille
Min barndomsdagar mer!

Två gånger orsakade Bettys engagerade relationer till män kris i familjen. Först 38-årig kunde hon gifta sig med en man vars karaktär och karriär modern accepterade och då var Betty själv tveksam. Precis som modern blev emellertid Betty Ehrenborg-Posse änka medan barnen var små. Ofta vänder hon sig till Gud i Jesusbarnets gestalt. Då kan hon använda hela sin moderliga sensualitet.

“O, kom i min famn! i mitt bröst sänk dig ner,
Låt mig älska och åskåda dig!”
utbrister den ensamma trebarnsmamman i “Barnet Jesus” i Andeliga Sånger för Barn och Ungdom (1871).

Hon fortsätter med att kalla Jesusbarnet “min Konung, mitt Lamm”; hon smyger sig intill honom och ber: “Med din Anda tänd lif uti mig!” I de två sista stroferna är symbiosen fullbordad. Berättaren intar barnets plats, och den vuxna kvinnan finner vila i Jesu famn:

Du är idel kärlek, Du är idel tröst,
O, Du barn, sjelfwa godhetens brunn!
En springande källa går fram ur ditt bröst,
Som för ewigt hugswalar min mun.

War min, War min egen, war kostlig och kär,
War min himmel, min endaste fröjd!
Ditt sällskap förkorte den stund, jag går här,
I din famn är jag salig och nöjd.

Källans vatten är en enkel bild för vad människan behöver. I psalmen “Morgon mellan fjällen” sjunger bäckens vatten att Gud är god. I äldre psalmer är det livgivande flödet från Jesus av ett mycket brutalare och kroppsligare slag. Flödet och källvattnet är blodet från Jesu sår. Genom hans offerdöd skulle alla kristna räddas och få förlåtelse för sina synder. “Klippa du som brast för mig” och “Här en källa rinner” har Betty Ehrenborg-Posse översatt från engelska, och när dessa psalmer åter bearbetas på 1900-talet mildras blodsymboliken. Klippan som brast var Jesus kropp. Betty Ehrenborg-Posse skriver om:

… blodet, hwilket går
Från din stungna sidas sår,
Twage i sin himlasaft
Mig från syndens skuld och kraft!

I 1937 års psalmbok har det konkreta i psalmen blivit abstrakt. Nu kommer blodet från hjärtat, Jesus kallas Guds lamm vilket gör bilden mindre dramatisk och det förekommer inte längre någon “tvättning i himlasaft”.

Källan i “Här en källa rinner” är Immanuels (alltså Jesu) blod som vi skall tvätta bort våra syndfläckar med. Författarinnan låter blod rimma på god. I bearbetningen 1920 nämns inte alls blodet, rimordet på god är källans friska flod. Nu tvagas inte längre människans fläckar. I stället släcker vattnet den andliga törsten. Det blir frid och stilla ro i hjärtat.

Fuktigheten i Betty Ehrenborg-Posses psalmer skiljer sig markant från sensualiteten i den barnlösa Lina Sandells diktning. Som vuxen skriver hon, oroad av sin egen synd och ondska: “Men o Jesu, min Blodsbrudgumme, jag kastar mig med hela min tyngd på dig.”

Även Charlotte af Tibell (1820–1901) diktar om hur hon kastar sig djupt i Jesu öppna famn när hon har det svårt. Hans blod ger henne kraft som ett glädjens vin och hon “Lustvandrar i Ordet med vännen god”.

“Herren vill ännu hålla mig i ugnen. O, han ser nog, huru mycket slagg det är, som ännu behöfver bortbrännas. Han ser nog, huru jag ännu icke är vorden till intet. O, att dock köttet efter så många dödsstötar ändå verkligen blefve dödt”, heter det i Lina Sandells dagbok den 1 augusti 1860.


Så kan hon uttrycka sig först efter en kamp för att erövra tron på Guds nåd. Det vi idag kallar tonårsproblem, då barnen skall ta plats bland de vuxna och måste välja sin egen grad av anpassning och uppror, yttrade sig för många 1800-talsflickor som en troskris. Som konfirmander lärde de sig reglerna och vid akten i kyrkan skulle de högt bekänna sin underkastelse inför församlingsborna och den Gud som ser allt. Dagböckerna berättar om stark ångest inför konfirmationen, vilket inte är att undra på, när deras konfirmationspräster, i likhet med Lina Sandells far Jonas kunde förmana dem på följande sätt: “Synda icke: du har Gud öfver dig: hans engel bredvid dig: den onda fienden bakom dig: tusende vittnen inom dig och den öpna afgrunden inunder dig.” Dagböckernas krisrapporter om syndamedvetandet, otillräckligt eller överdrivet (i båda fallen lika förkrossande), är en särskild genre som aldrig kom till offentligheten utom i sin tuktade poetiska form och då som enstaka psalmrader, omedelbart mildrade av förtröstans ord. Dagboksprosan däremot är kaotisk och otröstad. Det är texter fyllda av understrykningar, omtagningar, rättade slarvfel, utropsord och fråge- och utropstecken, ibland mångfaldigade till tydliga nödropstecken.

Jämför Lina Sandells psalm från 1880:
Herre, låt ingenting binda
de vinger,
Hvilka du en gång har gifvit
åt mig!

Axel Wallenberg, staty av Lina Sandell, sedan 1953 placerad vid prästgården i Fröderyd, okänd fotograf

Charlotte af Tibell började först efter sin omvändelse i trettioårsåldern publicera sig som poet. Blommor på vägen till Zion (1852) inleds med en programförklaring, dikten “Den fångne fågeln”. Fågeln är fastkedjad i hennes bröst och får inte sjunga, “det är så befaldt”. Fågeln vill sjunga om hjärtats frågor men måste glömma och gömma allt. Kanske får tonerna klinga först efter döden, bland saliga harpor vid lammets tron. Men det finns en möjlighet. Sista strofen säger att den späda stämman får höras på jorden om den prisar Gud:

“Hvar ton må öfverensstämma visst
Med Ordets predikan om Jesum Christ.”

Detta blir Charlotte af Tibells utväg. Hon predikar renlärigt, men i debutsamlingen trycker hon även sina äldre profana dikter. Den upproriska romantikern finner en lämplig kod för sina känslor, genom att åberopa släktskap med åskan. I dikten “Åskan” heter det:

Höj din profetiska stämma,
låt henne rulla i skyn,
Rista din varnande skrift,
klart uppå himmelens bryn.

För säkerhets skull framhåller hon på en annan sida linnean och kattfoten som obemärkta och förnöjda förebilder.

År 1867 ger hon ut en andra del av sina samlade dikter. Det har varit en orolig tid i Europa. Preussen har tagit Schlesvig och Holsten från Danmark och den svenska opinionen hade varit splittrad i frågan om militärt bistånd. Även Österrike besegrades av den preussiska armén och Frankrike var nästa mål. Då skriver Charlotte af Tibell om vikingatiden, om Frideborg som hon kallar den första kristna kvinnan i våra fäders land. Hon omvänds i dikten av Ansgar och vänder sig till sina bröder och fränder för att be dem komma till Herren och inte längre offra till stumma gudabilder: “Träd, kämpaskara, i Hans fridsförbund!”

Charlotte af Tibell utgav 1872, sin enda roman Esther och Castenza. Romanen är en romantisk berättelse om två moderlösa flickor och formulerar en social utopi om ett samhälle där män och kvinnor arbetar sida vid sida och där kärleken härskar. En stor del av romanen beskriver emellertid männens maktmissbruk och övermod. Kritiken framförs med humor, men budskapet är allvarligt. Männen måste ta sitt ansvar – eller kristnas.

Samlingen tillägnades prinsessan Eugenie, som höll regelbundna syföreningsmöten på slottet. Vad dessa kvinnor egentligen höll på med var samtal om trosfrågor, planering av välgörenhet och bibelstudier med någon inbjuden lärare. Även Lina Sandell kallades dit av prinsessan personligen.