Grevinnan på Tyresö slott

Alla artiklar Show options

Sammanfattning

Till artikeln

Den svenska grevinnan Maria Gustava Gyllenstierna karaktäriserades på 1700-talet som "en Fru af stort snille och stor börd, som i wår tid hedrat sitt Fädernesland och sitt Kön". Hon räknades till tidens vittra kvinnor, finns med i en samtida förteckning över Lärda Swenska Fruentimmer och omnämns så i adelskalendern.

Hon var gift med riksrådet Carl Bonde i hans andra äktenskap, födde honom fem barn och följde honom på resor till bl.a. Finland och England. Han dog 1699. I nära 40 år var Maria Gustava Gyllenstierna änka, och under de åren tycks hennes skrivande verksamhet ha ägt rum på Tyresö slott utanför Stockholm. Många av hennes översättningar är gjorda från franska och tyska.

Bilder (2)

  • Petrus Hieronymi Glandius stambok, början av 1600-talet, Universitetsbiblioteket, Lunds universitet
  • Antependium från Hvittis kyrka, broderat av Birgitta Anunsdotter i Nådendals Kloster, ca 1500, Finlands Nationalmuseum

Artikeln handlar om (3)

Tid Land Nyckelord (11)

Grevinnan på Tyresö slott

I Lärda Tidningar den 15 november 1764 står att läsa: "Min Herre! Man beklagar sig ofta hos oss öfwer brist på snille, på nit och kärlek för wetenskaper, konster och nyttiga inrättningar; men ingen talar om orsaken härtill: ingen märker huru ringa upmuntran ibland oss finnes: huru sällan någon belönes för det goda han kunnat uträtta: ja, huru wanligt är, at det icke ens nämnes, utan til en ewig glömska öfwerantwardas."

Lars Salvius (1706-1773) var boktryckare, förläggare och bokhandlare, debattör i ekonomiska ämnen och språkfrågor, medlem av Vetenskapsakademien. Gav från 1745 fram till sin död ut Lärda Tidningar med syfte att för en bred allmänhet presentera inte bara det egna tryckeriets alster utan även vetenskaplig litteratur och Vetenskapsakademiens tal och artiklar.

Orden avser Maria Gustava Gyllenstiernas (1672-1737) litterära verksamhet. Hon karaktäriseras här som "en Fru af stort snille och stor börd, som i wår tid hedrat sitt Fädernesland och sitt Kön".

Vem var då denna grevinna Gyllenstierna? Hon räknades till tidens vittra kvinnor, finns med i en samtida förteckning över Lärda Swenska Fruentimmer och omnämns så i adelskalendern. Hon var gift med riksrådet Carl Bonde i hans andra äktenskap, födde honom fem barn och följde honom på resor till bl.a. Finland och England. Han dog 1699. I nära 40 år var Maria Gustava Gyllenstierna änka, och under de åren tycks hennes skrivande verksamhet ha ägt rum på Tyresö slott utanför Stockholm.

I Stockholms Magazin för april 1780 återges upplysningar om 23 lärda kvinnor från von Stiernmans opublicerade Gynceceum Sveciæ Litteratum eller Afhandling om Lärda Swenska Fruentimmer.

Översättningsarbete

Många av hennes översättningar är gjorda från franska och tyska. Josephus, en judisk historieskrivare från vår tideräknings första århundrade, skrev judarnas historia, och detta stora verk översatte hon från en fransk 1600-talsutgåva. Hon uppmärksammas för detta arbete i en hyllningsdikt från 1713 av Sophia Elisabeth Brenner, som skriver:

Det länder alt wårt kiön, Min Nådigste Grefwinna
Til mercklig prydnad och til heder, jemte Ehr,
At man Josephum klädd i Swenska kläder seer
Af en så Högförnäm och Dygdfullkommen Qwinna.

Det länder hela vårt kön, min
nådigaste grevinna,
till påtaglig prydnad och er till
heder,
att man ser Josephus klädd i
svenska kläder
av en så högförnäm och dygd-
fullkomlig kvinna.

En förklaring till att Maria Gustava Gyllenstierna översatte just detta verk kan vara intresset i den lärda världen i Uppsala inte bara för hebreiska och orientaliska språk utan även för judisk tro och rabbinsk lärdom. Årtiondena kring sekelskiftet 1700 var höjdpunkten för dessa studier, som ofta stimulerades av utrikes studieresor och kontakter med rabbinska lärde och med judiskt fromhetsliv. Denna nya värld beskrevs i resedagböcker och forskningsresenärerna gav sina erfarenheter vidare. Kanske var det så nyfikenheten hade väckts hos Maria Gustava Gyllenstierna, intresset för judarnas historia och viljan att översätta ett känt verk även till svenska. Fru Brenner pekar i sin hyllningsdikt just på denna översättning som en nationell uppgift:

Man läs i många språk Josephi lärda Skriffter,
Men den, som intet språk, än blott sin Swenska kan,
Har härtils stått sig slätt, och warit brydd, om han
Haft lust at weta grund, om Juda Folcks bedriffter.

Petrus Hieronymi Glandius stambok, början av 1600-talet, Universitetsbiblioteket, Lunds universitet

Tysklands lärosäten som viktiga studieorter för blivande präster bidrog till Sveriges nära litterära kontakter med reformationens huvudland. I en stambok, vars ägare Petrus Hieronymi Glandius studerade i Wittenberg 1603-04 innan han blev präst och lärare i hemlandet, finns denna teckning av en präst i predikstol.

Petrus Hieronymi Glandius stambok, början av 1600-talet, Universitetsbiblioteket, Lunds universitet

I Lärda Tidningar står att "ingen kan lätt föreställa sig, at detta widlyftiga werk warit minsta delen af den förnäma Auctorens arbeten". Maria Gustava Gyllenstierna var en flitig översättare. Hon översatte t.ex. Dorothe Engelbretsdatters Taare-Offer samt Gottlieb Creutzbergs 80 passionsbetraktelser Siähla-roo i Jesu såår, båda 1727, den senare endast i handskrift. Med sitt översättningsarbete inlemmar sig Maria Gustava Gyllenstierna i en svensk litterär tradition. Under 1600-talet var det nämligen vanligt att adelskvinnor översatte, sammanställde eller själva skrev andaktsböcker. Den myckna andaktslitteratur som översattes kom framför allt från tyskan eller via tyskan. Den tänkta läsekretsen var här ofta de adelskvinnor som inte kunde främmande språk så bra att de obehindrat kunde läsa andaktslitteraturen på originalspråk. Många språkkunniga adelsdamer översatte andaktsböcker för "den, som intet språk, än blott sin Swenska kan" för att citera fru Brenner. Catharina Gyllengrips översättning från år 1670 av Gyllene Skatkista, karakteriserad som den sentimentala passionsfromhetens främsta alster på svenska, är ett exempel. Andra andaktsböcker är resultatet av samlarmöda och avskrivningsverksamhet, vilket innebär att samma text kan återfinnas i flera andaktsböcker. Maria Euphrosyne De la Gardie, gift med en farbror till Aurora Königsmarcks kusiner, sammanställde i en tid då familjen var hårt drabbad av reduktionen en omfångsrik andaktsbok där fromhetslivets inflytelserika författare var representerade. Många handskrivna andaktsböcker har naturligtvis försvunnit, men en del har bevarats som släktklenoder. Hos sentida ättlingar till Märta Berendes fanns i slutet av 1800-talet den bok kvar som hon under 1600-talets senare hälft fyllt med betraktelser, böner och en levnadsbeskrivning. De böner som Märta Berendes inte skrivit själv har hon skrivit av. Under en bön står att den är hämtad ur svärmodern Ebba Oxenstiernas bok. En annan bön är undertecknad AMP, tolkat som Anna Maria Posse, Märta Berendes svägerska. Inom denna tradition av fromma och skrivande adelskvinnor vidarebefordrar alltså grevinnan Gyllenstierna till trycket översättningar av uppbygglig litteratur.

Långvarigt sökande efter Märta Berendes bönbok gav slutligen resultat under hösten 1990. Med hjälp av adelskalender och telefonkatalog gick det att spåra bönboken i den släkt som enligt uppgift ägde den gamla handskrivna boken för hundra år sedan.

Sonetter över Jesu liv, lidande och död

När Maria Gustava Gyllenstiernas produktion omnämns i Lärda Tidningar avses säkerligen även det som i dag endast föreligger i handskrifter. Dessa alster är av intresse eftersom de också vittnar om hennes litterära ambitioner och om hennes uppenbara strävan efter att sälla sig till kretsen av lärda kvinnor. Om Menniskiornas fahl och uprättelse, Betrachtade Widh Wårs Herres och frälsares, Jesu Christij, Heliga Mandoms anammelse, födelse, hel: lefwerne, pino, och död, samt upståndelse och Himblafärdh är den långa titeln på ett omfattande verk i fyra delar, varav de tre första finns bevarade i lika många häften, skrivna med Maria Gustava Gyllenstiernas egen vackra handstil. Den fjärde delen har möjligen förkommit, eller blev kanske aldrig färdig. På försättsbladet till första delen står årtalet 1730, och i tredje delen är med drottning Ulrika Eleonoras handstil nedpräntat att boken överlämnats från Tyresö 1734, några få år före författarens död.

Med verkets ungefär femhundra sonetter skriver författarinnan in sig i en europeisk litterär tradition. Att i bunden, strofisk form skildra Jesu liv och framför allt hans lidande och död är ett led i passionsfromhetens renässans i såväl katolskt som protestantiskt fromhetsliv under 1600- och 1700-talen. Bibelepiken ansågs vara den kristna världens svar på de klassiska och hedniska episka verken, och därmed en hög och ärofull genre. När grevinnan Gyllenstierna skriver en hyllningsdikt till Johan Paulinus Lillienstedt, där hon prisar honom för hans 30 år tidigare "uplagda" dikter, är det just en föregångare i diktgenren hon hyllar.

Ett tidigt och ett sent exempel på tysk passionsdikt: 1629 trycktes den av M. Schneider författade Die Histori des Leidens vnd Sterbens vnsers einìgen Erlösers (Berättelsen om vår ende förlossares lidande och död) och 1760 Der leidende Jesus, oder die Geschichte des Leidens und Sterbens unsers Herrn Jesu Christi (Den lidande Jesus, eller historien om vår Herre Jesus Kristus lidande och död) av Phil. Ernst Kern. I Danmark trycktes Elias E. Naurs långa och lärda passionsdikt Golgotha paa Parnasso 1689.

Ungefär samtidigt som Maria Gustava Gyllenstierna arbetar på sina sonetter över Jesu liv och död utkommer i tryck två långa dikter om passionshistorien, skrivna av Sophia Elisabeth Brenner och Jacob Frese. Förutom ämnesvalet tycks de tre författarna ha gemensamt, att de inspirerats av Haquin Spegels predikosamling över Jesu lidande och död.

Haquin Spegel (1645-1714) var ärkebiskop och en av Sveriges främsta psalmdiktare. Han blev 1671 hovpredikant hos Hedvig Eleonora och höll då predikningar med lidandeshistorien som tema, vilka trycktes 1723 och 1727.

Men det finns andra genrebundna likheter som återfinns även hos senare företrädare i passionsdiktningen i svensk litterär tradition. Meditation blandas med predikotraditionens utläggningar, tolkningar och förklaringar och med återberättande av händelseförloppet. En skildring av Golgota-händelserna, sedda av ett vittne på platsen ingår också. Liksom övriga författare i genren rör sig Gyllenstierna hemvant i bibelspråk och bibeltolkningstradition, men till skillnad från exempelvis fru Brenner och Jacob Frese intresserar hon sig inte i första hand för ämnets uppbyggliga och didaktiska aspekt utan mer för att kommentera bibelberättelserna. Hon redovisar i fotnoter sin läsning av samtida litteratur och uppvisar sålunda den bokliga bildning som en from högreståndskvinna kunde ha. Med hänvisning till Talanders resebeskrivning Curieuse und Historische Reisen durch Europa (1698), berättar hon att änkans son i Nain hette Matteus och med tiden blev biskop i Trier. Erland Dryselius Kort och enfaldig kyrchio-historia öfwer Nya Testamentet (1708), bidrar med upplysningen att Lazarus predikat Guds ord i Marseille och där lidit martyrdöden. Även den populäre engelske uppbyggelsepredikanten Jeremy Taylor citeras vid flera tillfällen, men det är även då framför allt bevarat traditionsstoff som förmedlas. Att nattvarden instiftades den andra april och att långfredagen det året inföll den tredje april noteras också av den kunskapsförmedlande grevinnan. Sonettsamlingens ämnesval engagerade uppenbarligen Maria Gustava Gyllenstierna, och engagemanget framgår även av en donation av åtta målningar med motiv ur Jesu liv till Tyresö kyrka 1722. Möjligen skänkte hon även tavlan "Smärtomannen" till samma kyrka.

Att hon liksom sin diktande medsyster Sophia Elisabeth Brenner ger sig in i en så anspråksfull genre i den litterära traditionen tyder på en medvetenhet hos henne om sig själv som författare. Ytterligare ett exempel på denna självmedvetenhet ger Maria Gustava Gyllenstierna då hon 1730 hyllade den nyligen bortgångna fru Brenner, "Wår dyra Skalde Fru", som det heter i sonetten. Eljest hade grevinnan inte anledning att med tillfällesdiktning uppvakta andra än dem som stod ovanför henne på den sociala rangskalan. Vad hon framhäver i denna gravdikt är just fru Brenners dikt om Jesu lidande och död:

Ty billigt Henne ges, hwad högt Hon want på Jorden,
Odödligt Heders Nambn, för dygd-förd wandel skär,
För sann Gudsfruchtan med Passion betrachtad här,
SOPHIA BRENNER ty, och säll i Himblen worden.

Maria Gustava Gyllenstiernas "andeliga och werldsliga Poesier"

Ytterligare ett handskriftsmaterial finns bevarat, det mesta skrivet mellan 1710 och 1720. Det innehåller "andeliga och werldsliga Poesier" och är "skrifwit med des egen hand". Som en förklaring står på försättsbladet med annan handstil att det "är samma grefwinna, som öfwersatt Josephi Judiska Historia på swenska". I dikter med uttryck såsom "Mein Gått Ge Singt" ([jag har] sjungit till min Gud), "I kärlek, tro och hopp Iagh Min Gudz Godhet Spör" (i kärlek, tro och hopp förmärker jag Guds godhet) döljer Maria Gustava Gyllenstierna sina initialer, vilket tyder på att det är i den andliga diktningen hon kände sig höra hemma.

Antependium från Hvittis kyrka, broderat av Birgitta Anunsdotter i Nådendals Kloster, ca 1500, Finlands Nationalmuseum

Denna altarduk från Nådendals kloster föreställer ett möte mellan jungfru Maria och hennes släkting Elisabeth, som beskrivs i Lukasevangeliets första kapitel. I enlighet med många medeltida framställningar av bebådelsen håller Maria i sin ena hand en bok, som innehåller de gammaltestamentliga utsagorna om den väntade Messias. I den andra handen bär hon korset som en påminnelse om hans offerdöd. Den vita liljan symboliserar renhet.

Antependium från Hvittis kyrka, broderat av Birgitta Anunsdotter i Nådendals Kloster, ca 1500, Finlands Nationalmuseum

Inte minst de dikter som visar hän mot passionsfromheten är viktiga. Sexton tättskrivna sidor upptas av en dikt "Om Christij pina och siu ordh" och små verser är diktade över Creutzbergs passionsandakter. Bland övrig andlig diktning om världen och dess fåfänglighet och om längtan till det himmelska hemmet - märks en översättning av en dikt med uppgiften "på tyska aff M: årå K mark" i marginalen. "Jerusalem O du helga Gudz Stadh" återfinns i tyskt original i Aurora Königsmarcks samling dikter, egna såväl som systerns och systrarna De la Gardies, Der Nordische Weihrauch, oder zusammengesuchte Andachten von schwedischen Frauenzimmern. Dikten tyder på att grevinnan Gyllenstierna haft tillgång till denna handskrivna diktbok, tillkommen i den fromma hovkretsen kring Ulrika Eleonora d.ä. ett antal år tidigare. Uppgiften kan väl också tyda på en andlig släktskap med den innerligare fromhet i hovkretsarna som förmodligen levde kvar sedan de dagar då systrarna Königsmarck och De la Gardie tillsammans med Märta Berendes utgjorde en from och spirituell vänkrets kring drottningen. Den omfattar också dottern Ulrika Eleonora d.y., den drottning, vars käraste lektyr sägs ha varit den danske teologen Johan Lassenius passionsandakter. Henne tillägnar Maria Gustava Gyllenstierna sina sonetter över Jesu liv, lidande och död.

Hans andra ordh, helt tröstligt
är
som omsårg stedz än för oss
bär
i thenna wärdzens usselhet
och wij thet på hans moder
seet
han henne tröstlöss eij lätt gåå
ej heller henne wärnlös stå.
Ther aff wij fattom ock thet
håpp
att han oss i wår wandrings
låpp
eij heller öffwergiffwa skall
i all wår nödh och mottgångs-
fall
ty han som mandom på sig tog
han worden är wår broder
godh.
(ur Maria Gustava Gyllenstiernas dikt om Jesu ord på korset)

Bland dikterna i denna omfångsrika handskrivna bok finns även en och annan med sångkaraktär, där någon gång det språkbruk, som med förkärlek användes i den pietistiska sången, känns igen. "Drag skönsta Jesu migh till tigh", heter det i en av hennes nedtecknade psalmer, med ett i denna tradition gärna använt verb. Man finner här även den självklara gudsförtröstan som läsningen av tidens uppbyggliga betraktelser förmedlade. Grevinnan Gyllenstierna har från tyska översatt en psalm med upplysningen "går som, rätt hiärtlig iag längtar". Den första strofen lyder:

Jagh will tig eij förlåtta (lämna), om tu på tröstar mig,
eij häller tig förgätta ty uthwalt har iag tig
til barnet mitt dett Kära, iag är tin trogna Gudh
eij må tu tig förfära, för någon nödh ell' trugh (förtryck).

Men Maria Gustava Gyllenstiernas omfångsrika diktning innehåller också "werldsliga Poesier". Liksom Sophia Elisabeth Brenner tar hon i sin diktning del i hovets intensiva firande av bemärkelsedagar. Det är fråga om en tillfällesdiktning som främst riktas till personer i kungafamiljen på namnsdagar, vid hemkomst från resor, till Ulrika Eleonora d.y. på hennes bröllopsdag den 25 mars 1715 osv. Ett par sonetter, skrivna den 25 och den 28 februari 1715, innehåller klagan över ofärdsåren med missväxt och nöd. Nöden ses som näpst av "wahnartigt barn" med sorg för hemmavarande och fängelse för dem i fjärran land. En bön tillfogas "att tu wählsignar then, lijk Job tu nästan slagit". Det var inte så sällan kvinnorna som intresserade sig för att nedteckna släktens historia och dess medlemmars ärofulla bragder. Grevinnan Gyllenstierna skriver t.ex. en lång dikt över faderns "sköldemärke och wappen som i Törsiö körkia upsatt är", och hon versifierar sina tankar vid förfädernas gravar.

Kanske kan man här se en förklaring till grevinnan Gyllenstiernas översättarnit och författarskap. De manliga medlemmarna av släkten, hennes förfäder och hennes man, kunde slåss för sitt fädernesland på slagfältet eller vara med om att bygga upp den svenska stormakten genom att bekläda ärofulla ämbeten. Översättningsarbete och andlig diktning var för en kvinna under 1700-talet naturligtvis inte något varmed hon kunde meritera sig för högre tjänst i samhället, men hon kunde i stället ge sitt bidrag till landets ära genom att vara vitter, beläst och språkkunnig och genom att understödja det etablerade maktsystemet med hyllningsdiktning.

Profilerade sig Maria Gustava Gyllenstierna som kvinna i sitt författarskap? Att ge sig i kast med bibelepiken, en ansedd och högt skattad litterär genre, vittnar om oförskräckthet, och det är intressant att just två kvinnor i Sverige vid denna tid arbetar med detta ämne. Men bestämda regler råder och färdiga mönster finns, och därför är det inte alltid så lätt att bakom texten ana den skrivande författarens egna funderingar. I sonetterna över Jesu lidande och död finns dock ett avsnitt som är förstreckat, troligen framhävt av henne själv. Det handlar om Pilatus hustru, som i predikotraditionen ofta lyfts fram som kvinnligt identifikationsobjekt på grund av hennes självständiga handlande och hennes förmåga att lyssna till det rätta i stället för att som hennes man räddhågat väja för makten. Så skriver Maria Gustava Gyllenstierna:

Wähl anstår thet Ehn fru, att Hoon Sachtmodigt säger:
Sin mann när thet behöfs, Gudfruchtig tankar sin,
Hälst tå på Ehn ond' wägh, Hoon seer, han träder ihn,
Wijss' Qwinnors rådh har wicht, förnufftigt the omwäger;
From, waksam Hustrus rådh, Olyckor mång' afböijer.
Ehn mann som fruchtar Gudh, slik' dygdig qwinna får,
Hon af Gudälskand' nijt, sin mann thet bästa råår;
Säll är then mann, som Gudh, slik hustru from tilföijer.

Väl anstår det en fru att hon saktmodigt säger sina gudfruktiga tankar till sin man, när det behövs, i all synnerhet då hon ser att han beträder en ond väg, visar att kvinnors råd är av vikt, att de överväger förnuftigt; En from, vaksam hustrus råd förhindrar många olyckor. En man som fruktar Gud får en sådan hustru, Hon råder sin man till det bästa av gudsälskande nit. Säll är den man som Gud tilldelar sådan hustru.

Jacob Strengbom hette den präst som predikade vid grevinnan Maria Gustava Gyllenstiernas jordfästning. Till denna predikan är fogad en levnadsteckning, där hennes liv skildras och hennes goda sidor prisas. Han understryker att hon drog omsorg om fattiga och hjälpbehövande, och om det vittnar även Laurentius Brundelius i en hyllningsdikt vid hennes begravning. Hans mor, änka efter kyrkoherden i Tyresö Andreas Brundelius, blev föremål för denna omsorg i form av ett årligt underhåll under hela sin livstid på tre tunnor råg. Men, skriver Strengbom, "den tid som öfrig war", den använde hon till "nyttige Böckers läsande uti åtskillige språk, dem Hon fullkomligen giordt sig bekante" och fick därav ett så sunt och moget omdöme och hade gjort så goda framsteg att de "jämwäl hade kunnat hedra en Mansperson". På detta, säger Strengbom, är många prov "det Allmänna til nytta framgifne".

Maria Gustava Gyllenstierna lyckades kanske inte alltid göra rimmen flytande och versen ledig, men hon var uppenbarligen en språkkunnig och trägen bokläsare och fick med all rätt sin plats i samtiden bland dess lärda, skrivande kvinnor, så viktiga för ett land med stormaktsanspråk. "En af Sweriges Heders Fruer" skriver Olof von Dalin i sin gravdikt över grevinnan. Kanske var hon ändock något mer. I sin likpredikan över henne skriver Jacob Strengbom: "Bewiste altså med sitt exempel, at Mankönet intet allena är til del fallit, at med Bokwett kunna pryda sitt förstånd, och göra deraf ett förnuftigt bruk."