Från vision till version

Alla artiklar Show options

Sammanfattning

Till artikeln

Postmoderna berättare

Bilder (2)

  • Kleivan, Nina (f 1960) (no/da): Postmodernistisk billede, 1992. Olja på duk
  • Bergman, Margaretha (no): Ting, 1994. Färgfoto

Artikeln handlar om (9)

Teman (1)

Tid Land Nyckelord (23)

Från vision till version

Under 1980- och 1990-talet har Karin Moe (född 1945) genom sina experiment med språket skapat ett rum, där kvinnors kroppskänsla och sexualitet kan artikuleras. Tanken på arbetet med språket som ett kvinnopolitiskt projekt baserar Karin Moe på den franska psykoanalytikern och filosofen Luce Irigarays radikala skillnadstänkande. Kvinnors egenart är för Irigaray utesluten från kulturens yttringsformer och från språket. Språket är medskapare av en social omvärld, men samtidigt är språket bärare av fantasi och minne. Karin Moe försöker utveckla ett lustfyllt språk som samtidigt kan framstå som en ansvarig praktik, något som kan utgöra en skillnad för kvinnor.

Redan i debutboken Kjønnskrift, 1981, klargör hon att den politiska kvinnokampen är en språklig kamp: "Skulle gärna ha skapat en kanonbra benämning på manslemmen / ha återberättat den brunvioletta verkligheten / Givit ett sprittande intryck av denna skrevprydnad, som har lagt himmel och jord för sina kulor ...".

Karin Moes författarskap utvecklas från ett politiskt och språkligt tydliggörande av kvinnors vardagserfarenheter och identitets- och skrivprojekt till ett alltmer avantgardistiskt projekt med tyngdpunkt på estetiska och filosofiska problem knutna till att skriva som kvinna. Tonen förändras i riktning mot det humoristiska, karnevalistiska och satiriska.

Kjønnskrift lägger sig i kvinnokampen genom att tematisera själva skrivandet av kvinnolitteratur. Författaren tänker sig att det måste vara möjligt "att skriva utifrån min könsspecifika kvinnosituation på ett konkret, materiellt sätt, alltså fattande om pennan med slidmusklerna ..." Boken spelar ut sitt skrivprojekt och leker med det, beskriver sina kvinnokroppar och sina vardagsliv, bär fram dem demonstrativt – omväxlande i prosastycken och i form av lyrik.

Kleivan, Nina (f 1960) (no/da): Postmodernistisk billede, 1992. Olja på duk

Kleivan, Nina (f 1960) (no/da): Postmodernistisk billede, 1992. Olja på duk. Utställd på Grønningen 1992

I Kjønnskrifts politiska projekt finner vi början på 1980- och 1990-talets experimentella kvinnoidentitetsprojekt. Texten uppvisar en påfallande genre- och stilblandning. Den politiskt-estetiska strategin hämtar Karin Moe från centraleuropeiska avantgardeformer. Särskilt den franske litteraturteoretikern Roland Barthes har spelat en roll för den estetiska utformningen av hennes författarskap och för användningen av den experimentella texten som avantgardistisk kampstrategi. I alla Karin Moes texter utgör könsaspekten själva grundvalen för experimentet och den avantgardistiska provokationen. Den estetiska provokationen skall väcka läsaren och göra kön till ett ansvar med stora politiska konsekvenser.

Även om debutboken Kjønnskrift innehåller oerhört mycket av det som senare har blivit både formella och tematiska huvuddrag i Karin Moes författarskap, var den emellertid tydligare politiskt artikulerad än de senare böckerna. I 39 Fyk. Louise Labé den yngres ustyrtelige vandringer & andre speculum, 1983, används den fantastiska litteraturens omvändningseffekt. Förhållandet mellan könen är där föremål för en mer lekfull och humoristisk behandling. Personerna kläs ut, en man menstruerar. Man berättar osanna historier. Vardagsdetaljerna är borta till förmån för en ostyrig frigörande och högst postmodern möjlighet att vända upp och ner på allting. Kvinnokönet är tydligt det mest offensiva. Politiken har blivit en skrattets politik. Texterna leder tanken till den postmoderna finska författaren Rosa Liksoms bok från 1989, Tyhjän tien paratiisit (Paradis ultra light, 1992).

I Mordatter. Opp(dikt) fra datterskapet från 1985 är det i synnerhet relationer mellan kvinnor som är föremål för språklig bearbetning. Eftersom förhållandet mellan kvinnor inte är aktualiserat i språket är det språkligt viktigt att bearbeta relationer mellan kvinnor, t ex genom texternas rubriker: VILLE (IKKJE) VERA (DATTER) Ville (inte) vara (dotter). Mordatter tematiserar kvinnors ambivalenta begär efter gemenskapen med modern. Kanske är den starka ambivalensen inför modern orsaken till att mormodern spelar en så positiv roll som själva den fantasimässiga utgångspunkten – hon kunde djurspråket – för resan bort från modern, "avlärningen" av modern och språkresan tillbaka till en kvinnogemenskap och en kvinnlig identitet. Bokens identitetsprojekt avslutas med följande citat: "Du är strukturerad nu, min flicka. Du är själv älskarinna över dina beslut".

I Sjanger (Genre), 1986, skriver Karin Moe inte bara sitt eget litterära program, hon skriver också sin egen samtidslitteraturhistoria. Boken är sammansatt av artiklar och recensioner, många av dem egna recensioner av nyare kvinnliga författare. Verket är ett intressant kulturhistoriskt dokument, och därtill kommer att Karin Moe i essän "Utopiar i og omkring romanlitteraturen på 70-talet" utvecklade sina tankar om kvinnors medvetandeformer. Hon finner en sådan kvinnlig medvetandeform i den litterära figur som uttrycker närhet, nämligen metonymin. Hennes tankar om det utopiska hos ett integrerande och närhetsskapande bildspråk blir väsentliga för sättet att arbeta med språket i hela författarskapet, men kanske särskilt i de två böcker som utgör författarskapets absoluta höjdpunkt, nämligen Blove 1. bok, 1990, och Blove 2. bok, 1993.

I båda böckerna visar Karin Moe hur vi genom våra kroppar skapar oss en omvärld. Genom våra kroppsvätskor och vårt språk är vi i kontakt med och blir en del av en omvärld. Som individer blandas våra identiteter och förskjuts. En viktig sida av Blove 1. bok är att det ingås en pakt mellan bokens avsändare och primärt de kvinnliga läsarna. Denna kvinnopakt skapas genom textliga metonymier. Det handlar med andra ord om att skapa en kvinnogemenskap baserad på närhet och inte på identifikation med kvinnliga rollmodeller.

Utöver att tematisera och demonstrera vad en kvinnogemenskap kan vara, är Blove 1. bok en satir över patriarkatet. Patriarkatets kännetecken är å ena sidan åtskillnaden mellan kropp och själ och tron på objektivism och universalisering och å andra sidan en påfallande brist på sammanhang i argumentation och rationalitet. Textens kritik riktar sig mot att mäns försvar för logisk nödvändighet egentligen är baserad på den enkla logiken att så fort som möjligt få tillfredsställa sina lustar: "Aldrig hade han parat sig så ändamålsenligt, i betraktande av de lokala förhållandena och världen". I Blove 1. bok används satiren och paradoxen som motmakt. Kvinnogemenskapen uppmanar till revolutionärt skratt.

I Blove 2. bok möter vi romanens kvinnliga huvudperson, Rosa K, på ett slags flykt på de norska landsvägarna. Hennes berättelser påbörjas, avbryts, infiltreras av andra kvinnors berättelser – språk rinner ut ur kropparna, som den kroppsfunktion det är. Varför skall vi tillskriva språket större förmåga än urinen att tala? frågas det i texten. Det karnevalistiska uppbrottet i alla hierarkier och fastslagna motsättningar, synvinkeln nerifrån, tyngdpunkten på de enkla fysiologiska reaktionerna, allt är bekant från centrala traditioner i den europeiska romanen. Romanen är ju i sig ett slags amöbisk form som i sin kropp inkorporerar allt nytt i tiden. Allt – från de mest abstrakta betraktelser till kroppsöppningarnas mekaniska sammandragningar – är närvarande i denna roman och tvingar läsaren att ifrågasätta hela sin kulturella grundval.

I Blove 2. bok är satiren över patriarkatet mindre väsentlig än en fokusering på den njutande, flytande och rörliga kvinnokroppen. Det är fråga om språklig sinnlighet och glupskhet: "Åh, härligt att vara sååå storrr som mor och storebror!"

Ibland får beskrivningarna en karaktär av vad man med Roland Barthes skulle kunna kalla ortografisk orgasm: ett slags förlust av jaget som skapar kris i förhållande till språket. Men som alltid är vällusten en utmaning av makten. Blove-böckerna är en sammanhängande avantgardistisk provokation, bl a av erotisk art.

Det finns en utopisk tanke i Karin Moes författarskap, en helhetsvision, där traditionella motsättningar upplöses och oväntade kontakter och allianser skapar nya livsmöjligheter för en nybadad och skrattlysten nation: "Njutningen som exploderade mellan låren och skrattet var detsamma, det var att spärra ut sig, rasa ut ur materien, till ingen nytta! Om hon någon gång skulle skriva något om det, måste det bli med tecken som långbenta myggor, tecken som hoppade rakt ut ur munnen, grundat på själva uttalet, ljuden, och som inte har olika tecken för samma ljud, utan ett tecken för allt. Allt!"

Kyka/1984. Kriminell roman for ei stemma og kor/kai har som den första av Karin Moes texter ett handlingsförlopp. Texten är både en dubbel kriminalberättelse och en historia om en ganska kärv liten flickas reflexion över – och insikt i – småstadens könsarrangemang. Boken kan påminna om en blandning av Pippi Långstrump och Cora Sandels Kranes konditori. Vänder man boken upp och ner hittar man en annan berättelse, Niklas Eggers aborterte skrifter, en blandning av sorgsenhet och komik i ett slags underjordisk berättelse om den "lille" mannens ensamma liderlighet och begränsade möjligheter: "Jag kommer på mig själv med att arbeta mer med orgasmerna nu när jag är arbetslös. Det är den nya sysselsättningspolitiken".

Drude von der Fehr

Mitt liv, fiktioner

Eva Jensen (född 1955) debuterade 1984 med Dikt og tekstar, en humoristisk lek med manliga auktoriteten. I texten "Only you" är det den före detta Gyldendaldirektören och litterära kändisen Brikt Jensen som av jagberättaren bjuds in på likör och flört. Senare bjuds Roland Barthes på middag hos kvinnan Ursula Glæpp: "Han hälsar Detta är ett tecken säger han och skrattar Hon pekar under förrätten på paprikans våta fläck och säger Detta är ett tecken De skrattar hjärtligt båda två".

Boken Teori nok for eit kort liv, 1987, med undertiteln "roman-roman" insisterar på att texten inte är en illusion om verkligheten utan skrift: "Jag skriver att du först har havet och bukten." Kvinnan Valborg introduceras på följande sätt: "Det är jag som är Valborg. / Jag kan konsten att leda en cykel trotsigt. / Nu är jag trettiotre, snart blir jag trettiofyra och trettiofem; / ser du mig? // Jag kan komma smygande när jag vill. / Nu smyger jag mig in här". Denna text skickar en hälsning tillbaka till Eldrid Lundens diktsamling Mammy, blue, 1977, där det heter: "Jag är Anna, jag är tjugoåtta / år, jag är synlig ...". Skillnaden mellan de två sätten att etablera ett kvinnligt subjekt ligger just i metaperspektivet. Det för in distans i texten och framhäver att det handlar om att skriva fram ett subjekt och en historia. Vision har blivit version.

I Ingen smertebutikk lenger. Ein skeiv ballade, 1991, säger jagberättaren om sig själv: "Jag vill bli en av de första poeterna med konstgjort ben, belyst stående med två olika fötter i olja till anklarna, medan jag fortfarande formulerar mig", och poeten heter ironiskt nog Heidrun (namnet på ett oljefält i Nordsjön). I denna bok tycks projektet vara en uppgörelse med lidandet och den patetiska litteraturen, för det finns en påfallande kontrast mellan det smärtsamma liv som bokens personer lever och berättarens sätt att skriva om det. På ett behandlingshem vid namn Tram-Tram-Tra-Tram-Tram möter vi Heidrun med det konstgjorda benet, hennes man David som inte har något struphuvud och flera andra personer med fysiska defekter. Heidrun har t ex några kvinnliga kroppserfarenheter som hon inte beklagar utan tvärtom närmast jublar över: "Efter fyra kejsarsnitt har jag bara ett ärr!" Men jublet får en ironisk belysning och den postmoderna leken med ord och språk, de många citaten och fragmenten balanserar också här mellan ytlig glädje och rädsla för tomheten bakom: "Jag tog dig kärleksfullt in i min blick, korsade smärtgränsen för närhet. Du gjorde mig glad! / Jag har sörjt, jag finns".

Bergman, Margaretha (no): Ting, 1994. Färgfoto

Bergman, Margaretha (no): Ting, 1994. Färgfoto

Cindy Haug (född 1956) skriver i förordet till sin debutroman Se deg ikke tilbake mot Europa og bli til stein ... O, Eurydike, 1982: "Jag vill inte skriva en Realistisk roman. Jag tror inte på den! Det egentliga, det reella, handlingsförloppet finns bara i brottstyckena". Ett program som hon håller sig till i romanen som är en kärlekshistoria skriven i en fragmentarisk och icke kronologisk diskurs. De två ungdomarna (Beatrice och Ruben) kämpar för att finna sin identitet och roll i denna verklighet. De är rotlösa och konturlösa och hittar inga trygga hållpunkter någonstans ("Jag ropar GUD! Men ingen svarar"). Det enda säkra tycks vara att vätska strömmar ut ur och in i kroppen, men om det är säd eller rödvin går på ett ut!

Cindy Haug har sedan debuten givit ut en rad diktsamlingar i en tidstypisk blandning av hög och låg stil, kitsch och konst. Ingenting är för högtidligt eller för heligt för att man inte skall kunna sätta in det i alldeles nya sammanhang. Titeln faen Heller flirer fagert är t ex ett respektlöst sammelsurium av svordomar och fosterlandspsalmer. På baksidan av Mitt liv, fiksjoner poserar författaren i "Madonna-look" och på framsidan i brudklänning. Här stiger man alltså in i och ut ur roller, iför sig en mask och en kostym för varje tillfälle. Här skiftar också språket impulsivt: det varierar från norskt bokmål över dialekt till sociolektiska variationer och engelsk och amerikansk jargong.

I denna värld är fiktionerna lika påträngande och konstituerande som den så kallade yttre verkligheten, och värdehierarkierna är nedbrutna till en horisontell rad av likställda fenomen. Människornas mörka sidor vänds ut, sexualitet och skit framstår sida vid sida, och livet är bara yta. Hos Cindy Haug blir den postmoderna leken frenetisk. Författaren har frihet att välja och vraka i kulturens förråd av hackat och målet, men orden förmår inte hålla tomheten och tristessen på avstånd.

Förtingligad sexualitet och beröring som efterlämnar tomhet är en typisk situation hos Cindy Haug: "Jeg er kvinnen som sitter på en pidestall i et lite landsens kapell / Alt er hvitt uten mine sorte blomstrede strømper Du kommer inn ber / meg spre bena Jeg folder meg ut for deg lar kønnet komme / til syne Øynene dine försvinner i meg Jeg er et sugende øye / Du sier takk og forsvinner" (Gaupehjerte)

Lisbet Hiide (född 1956) debuterade 1985 med Alices særegne opplevelse av natt. Här har värdehierarkin brutits ner på själva meningsnivån. Hennes kortprosatexter – ofta korta och ofullständiga – präglas av hela meningar som reflekterar en fragmentarisk, flimrande värld. Det sexualiserade storstadslivet med svartsjuka, rivalitet och våld i sitt kölvatten skildras här på ett kyligt, distanserat och refererande sätt. Det andfådda och ritualiserade språket understryker flyktigheten och monotonin i de existensformer som skrivs fram.

Lisbet Hiides tema är de mänskliga drifterna, drömmarna och fiktionerna. I "Adam drømmer om løvinnen s, etter nitide studier i Kronborg Zoo gjenfinner han henne" i debutboken går hon tätt inpå mäns djupt hemliga önskan att begäras och älskas av en lejoninneaktig kvinna. Den yuppieaktiga affärsmannen i "Playmate of the year" maskerar sig med en rad moderiktiga symboler för att framstå med korrekt image, medan han bakom stängda kontorsdörrar onanerar till en porrtidning. Andra texter tematiserar mäns och kvinnors roller som varandras sexobjekt och deras alltomfattande strävan efter att kunna leva upp till rollen.

"Som modern författare måste man på ett eller annat sätt förhålla sig till vår medieorienterade verklighet ... Det är omöjligt att låtsas som om ingenting har hänt. Skall man skriva texter om den moderna verkligheten måste man brutalt införliva och transformera klichéerna, förytligandet, de ständiga referenserna, iscensättningen och overkligheten och skriva sin egen version/vision".
(Lisbet Hiide och Nikolaj Frobenius, Vinduet, 4/1988)

Merethe Lindstrøm (född 1963) skisserar sina situationsnoveller i en lidelsefri och beskrivande stil. Här är närhet och värme mellan personerna ofta en bristvara. Svømme under vann, 1994, heter hennes senaste novellsamling, den femte efter debuten 1983 med Sexorcisten og andre fortellinger. Rotlösa individer, oförlösta relationer och stilla vansinne är motiv som Merethe Lindstrøm har odlat i noveller i en cool, men intensiv ton.

Genom foto- eller videomotivet understryker hon ofta avståndet mellan människor. De tar bilder av varandra, men bilderna bidrar bara till att understryka ensamheten eller till att skapa obehagliga minnen. Som det står i titelnovellen "Svømme under vann": "Bilderna får mig att svettas, jag har en känsla av att plaska omkring, som i en dröm, kläderna klibbar mot hudytan". Denna novells jagperson har en bror som begår självmord, och texten är formad som en tillbakablick på deras barndom. I ljuset av det skedda tycks ingenting längre vara verkligt för berättaren. Det distanserade kameraögat blir en metafor för hans sätt att uppleva, tills han bara börjar gråta, ur stånd att sluta igen.

I novellen "Svidd" försöker Jakob att genom en kikare etablera ett förhållande till grannflickan. Medan han studerar henne råkar han krossa en blomkruka och spilla jord på mattan. Därefter krossar han av misstag en vas, för att sedan med avsikt slå sönder akvariet. Han filmar fiskarna på golvet tills de slutar röra sig, slår upp ett tält i rummet och ställer in den transportabla TV:n där. Han bjuder in flickan och hon betraktar en kort stund hans rum och går igen. Sedan slår han sönder TV:n också. Han lägger sin fars papper i en hög på golvet och tänder eld på dem – det luktar bränt länge: sinnessjukdom och meningslösa handlingar, ja, men kanske också symptom på den obalans mellan människor, mellan människa och natur, mellan autentiskt och inautentiskt liv, som ett kyligt samhälle producerar.

"Tragedier" handlar om en alldeles normlös form av sexualitet. Sex för att fylla tomrummet, sex för att dämpa smärtan, sex för att förhindra ledan, sex för att finnas till: jagpersonen talar om sig själv som "Prinsessan av det stora, vidsträckta tomrummet". En av hennes många partners heter Patrick. Han säljer underground-tidningar och har alltid trycksvärta på fingrarna, och på detta sätt "stigmatiserar" han alla de kvinnor han är tillsammans med.

Merethe Lindstrøms värld är full av människor som inte kan komma loss från den "krok" de har fastnat på – antingen det är sex, voyeurism, filminspelning, inre smärta, tomhet eller normlöshet. Lindstrøm går nära de extrema och driver deras historier till sin yttersta konsekvens.

Kvinnlighet, sexualitet och kreativitet

Ingri Lønnebotn (född 1946) inledde sitt författarskap med två diktsamlingar och en realistisk roman. I diktsamlingarna befinner hon sig i en minimalistisk lyriktradition och arbetar med ett förtätat och knappt formspråk. Dikterna kretsar kring teman som erfarenhet, tid, natur och människa och balanserar fint mellan det språkligt givna och "något annat". Med de två följande böckerna tar Lønnebotn steget över i en postmodern diskurs, i det att hon komponerar romanerna enligt ett komplext mönster, där olika tidsskikt och en rad motiv vävs samman enligt andra principer än kronologins och där metareflexionen kommer in som ett nytt perspektiv. I Hatets tidsfrist, 1991, är nazismen ett huvudtema, en viktig problemställning i romanen är förhållandet mellan minne och glömska, tid och förlåtelse. Alene, mot himmelen, 1992, använder Leonardo da Vinci och hans arbete med Mona Lisa som utgångspunkt för en reflexion kring konst, kreativitet och destruktion.

Alene, mot himmelen består av historiska glimtar, drömmar, barndomsglimtar, brottstycken av andra texter. Principen bakom placeringen av dessa textelement är i hög grad metonymisk, det vill säga att associationer till närbesläktade fenomen driver fram texten i mycket högre grad än handling. Romanen innehåller en rad motiv: tid och förgänglighet, drömmen om att flyga (ett av Leonardos huvudprojekt), konst och fullkomlighet, destruktion, maskering (var t ex Mona Lisa ett självporträtt?), Madonna, kroppen (hår, hand, öga, mun), föräldrarelationer (far/dotter, far/son).

Titeln Alene, mot himmelen, hänvisar till det sköna: den sköna längtan efter det fullkomliga, den sköna drömmen om att flyga. Efter läsningen förstår läsaren att drömmen krossades, den unge mannen flög i några sekunder, sedan dog han. Titeln får då en dubbel betydelse: "Ensam, mot himlen" betyder samtidigt "ensam, mot avgrunden; ensam, mot döden". Orden har en skugga. Livet bär dödens skugga med sig. Men eftersom titelns uttryckssida är den sköna, kan vi tolka den som ett insisterande på längtan, trots att vi inser att den i sig bär sin motpol.

Alene, mot himmelen handlar inte bara om Leonardos kreativitet utan i hög grad också om den kvinnliga jagpersonens litterära verksamhet. I detta perspektiv kan Leonardo ses som hennes konstnärliga förebild, som å ena sidan idealiseras, men å andra sidan också knyts till destruktion och död. Mona Lisa är konstnärens objekt och som kvinna en identifikationsfigur för jagberättaren. Men Mona Lisa "offrar" sin identitet för konstens skull. Hennes identitet är underordnad uppgiften som konstnärens modell. Den unge man som konstnären skickar i döden för experimentets skull är en parallell till Mona Lisa, bara i ett mer överdrivet utförande. Den kvinnliga jagpersonen tycks vara uppspänd mellan identifikation med den manlige konstnären och hans kvinnliga modell. Det blir med andra ord en ny version av den gamla kvinnliga rädslan för kreativitet – en modern kvinnas ambivalens i förhållande till priset för att förverkliga sig som konstnär.

Ingri Lønnebotns roman Knekk meg litt kjærlighet, 1989, är en berättelse om två flickors uppväxt i Bergen under 1950- och 1960-talet, om sexuellt utnyttjande av barn och om att uppleva sexualiteten som det enda sättet att fylla tillvarons tomhet. Romanen är skriven på ett realistiskt språk med tonvikt på återskapandet av det bergensiska gatuspråket och tidens atmosfär. På 1980-talet blev incest på allvar ett tema i norsk litteratur, och denna bok är ett av bidragen.

Också Sissel Lie (född 1942) går tillbaka i historien och iscensätter fiktiva möten mellan en historisk och en modern kvinna. I romanen Løvens hjerte, 1988, placeras den kvinnliga berättaren både i en nutidssituation, där hon kämpar för att få ordning på sitt kärleksliv och samtidigt skriva en roman, och i en historisk situation, där hon möter den franska 1500-talsförfattaren Louise Labé. Vad de två kvinnorna har gemensamt är försöket att finna en identitet i förhållande till att leva ett aktivt sexuellt liv och i förhållande till att vara intellektuellt kreativ. Begär, njutning och svartsjuka är huvudmotiv i båda berättelserna.

Om novellerna i Sissel Lies debutbok Tigersmil, 1986, skrev en recensent: "Gemensamt är att mötet mellan kvinna och man beskrivs motsättningsfyllt och ambivalent. De historiska kvinnorna har sin romantiska kod, medan den moderna kvinnan har ett avslöjat patriarkaliskt system att handla och älska inom. Att kärleken har blivit strid är ett dilemma som flera av novellerna kretsar kring; hur mäkta med kärleken och erotiken i förhållanden baserade på makt och vanmakt och härskartekniker?"
(Britt Andersen i Kritikkjournalen, 1986/87)

Sissel Lie skriver djärvt om begär och njutning. Inspirerad av den franska feministiska filosofen Hélène Cixous uppfattar hon det omedvetna som ett "smyckeskrin" – en outtömlig källa till skrivande och vällust. Den kreativa och den sexuella potentialen har ett nära samband och det gäller att frigöra båda delarna. Därför tematiseras sexualitet och skrivande ständigt i hennes texter. I romanen Granateple, 1990, är det förhållandet mellan tre väninnor – eller tre ansikten, men bara en kvinna? – som är utgångspunkten för en tematisering av erotiska relationer, intimitet och identitet, bildkonst och skrivprocess. Också här finns ett komplicerat textligt spel, där jagberättaren än är inne i, än utanför handlingen, än en modern kvinna och än ett mytiskt fjälligt monster, och där handlingsförloppet i hög grad har ersatts av samtal och reflexioner. Målningen Förställningen av Lorenzo Lippi är ett huvudmotiv som pekar mot temat mask/identitet/kön. Kvinnan på målningen (som återges på bokens omslag) har tagit av sig sin mask och räcker fram granatäpplet – i texten tolkat som en sexuell symbol. Reflexionerna handlar sedan om de lager av förställning, uppfostrans maskeringar och mytologins förvanskningar, som döljer lusten och som måste skrivas fram igen för att bli synliga. "Nu är orden mina, ni skall le när jag vill det, och jag skall inte ta efter någon!" skriver berättaren triumferande, och senare: "Min är njutningen, återerövrad, mångfaldigt återuppstånden med gyllene vingar, blankt ormskinn, som geparden genom gräset med fågelskrik från skogen. Min styrka är röd och gul". En huvudfråga i romanen är den moderna kvinnans dilemma: kan man ha en kvinnlig identitet utan att älska, och kan man älska utan att ge sig själv? När patriarkatet är demonterat är man ändå tvungen att ha ett förhållande till en man, men hur? Granateple slutar med att kvinnan öppnar sig för mannen som ses som "en röd häst, sidenhäst, smeksam och okänd", ett tema som utvecklas vidare i romanen Reise gjennom brent sukker, 1992.

Sissel Lie gav 1988 ut fackboken Sjelen har intet kjønn. Kvinner og kjærligheten i franske romaner på 1600-tallet og 1700-tallet. Där skriver hon: "Kärleken har sedan 1600-talet definierats som paradoxal. Frågan är om inte definitionen av kärleken i dag inte bara är paradoxal, utan består av så många motstridiga element att den hindrar kvinnan från att etablera tillfredsställande förhållanden till sina partners lika mycket, som den ger kvinnors liv en riktning".

Ensamhet och vanlighet

Liv Nysted (född 1949) har valt andra hjältinnor än de intellektuella och medvetna. I hennes böcker är huvudpersonen oftast den frustrerade genomsnittskvinnan. Hon debuterade i bokform 1985 med en samling kortprosatexter, Alltid disse bildene på nippet til å bli synlige. Denna bok är socialt förankrad i en välututbildad och frigjord miljö, men med en ironisk distans: "... deras samliv demonstrerades i samlivsmontrar, ställdes ut på samlivsmässor, analyserades på samlivsseminarier, såldes som souvenir på samlivsfestivaler, kopierades i samlivsterapi, gavs ut i bokform, diskuterades i damtidningarna ..."

I Samle på i morgon vente til i går, 1988, är huvudpersonen en relativt resursstark kvinna som närmar sig övergångsåldern. Under ytan lurar tristessen, precis som i romanen Som om noe noengang tar slutt, 1990, som handlar om det typiska mötet mellan en vanlig kvinna och en vanlig man på en restaurang någonstans i Norge: två ensamma själar som längtar efter lite värme och kontakt. Det går helt enligt ritningarna, de vinner högsta vinsten. Hans Hansen och Sussanne Nilsen. Mot alla odds blir de ett par. De finner varandra, inte i den stora lyckan, men i glädjen över att vara i varandras närhet i vardagen. Det verkar som om berättaren själv inte riktigt tror på berättelsen och därigenom uppstår textens egentliga spänning – mellan berättaren och det berättade – i form av en subtil ironi, som vänder sig mot berättaren och samtidigt pekar i riktning mot den typ av metafiktion som är mer intresserad av text än av verklighet.

Balladen om Ewi Halvorsen, 1991, är en melankolisk historia om Ewi, expedit, medelålders och skild. Hon svärmar för chefen som inger henne falska förhoppningar, samtidigt som han planerar att rationalisera bort henne. Hon tröstar sin före detta man när han grälar med sin nya hustru. På hennes fyrtioårsdag ger kollegerna henne en "bli en ny kvinna"-upplevelse i en damtidning: en tvetydig gest, eftersom de både unnar henne gåvan och får anledning att ha roligt åt henne. På denna resa till Oslo får hon emellertid – berusad av den nya självsäkerheten – en sexuell upplevelse som, antingen den leder till ett varaktigt förhållande eller ej, ger henne nytt livsmod. Ändå lämnar berättelsen Ewi vid en punkt där hon i sin ensamhet funderar över om hon behöver två av de nya tabletter som hon har köpt, och där ritualerna återigen omringar hennes nyförvärvade säkerhet: "Hamamelis, kamomill, citronmeliss, valeriana, doftviol och hjärtansfröjd ..."

I Liv Nysteds senaste bok, Ensomheten har syv huder, 1992, ligger desperationen alldeles under ytan och ensamhetskänslan uttrycks mer explicit än någonsin förr.

På kanten

Vigdis Hjorth (född 1959) har utvecklat en stil som kombinerar det naivt-humoristiska med det desperat-allvarliga. Hon skildrar moderna kvinnor på jakt efter identitet och autenticitet, kvinnor som lever i spänningsfältet mellan den medvetandegjorda säkerheten och det fria fallet utan säkerhetsnät. I Drama med Hilde, 1987, möter läsaren Hilde Bøe, dramalärare. Hon är gift med Lars och har en dotter. De lever ett skenbart normalt liv under "ordnade förhållanden", men under den blankputsade ytan är det sjögång. "Slut ögonen och visa känslor", säger hon till sina elever. Själv har hon skaffat sig dramautbildningen för att "få ett mer personligt förhållande till verkligheten". Teater- och maskmetaforiken är en bild av Hildes liv och försök att finna sig själv bakom masken. Hildes historia slutar med att hon kör slut på bensinen i bilen, hittar en telefonkiosk, där hon blir sittande utan pengar att ringa hem för. Men just där, utanför tid och rum, och när gränserna mellan henne och verkligheten försvinner på allvar, hittar hon tillbaka till sig själv, till sin kropp: "Hon satt i telefonkiosken och grät, hon snyftade, hon släppte fram ljuden, de kom, det kom snyftningar, men det kom värme också, det kom varma tårar, och hon kände att hon hade blod i kroppen, och det var ett varmt blod, och då det inte kom fler ljud, då där inte fanns mer gråt, satt hon i telefonkiosken och kände på den värmen. Och så, varm, reste hon sig upp och gick ut, gick tillbaka längs vägen, i skymningen, förbi urmakaren som hade stängt, mörkt, längs vägen tillbaka till bilen, för att ta reda på vad det var som var fel".

Med romanen Fransk åpning, 1992, utmanade Vigdis Hjorth sin publik och utvidgade gränserna för sitt skrivande. Boken marknadsfördes med tonvikten på det erotiska. Men romanen inbjuder snarare till att förstå sexualiteten som en rörelse mot ett gränstillstånd, en punkt där konflikten egentligen handlar om frihet och ofrihet, om att närma sig gränsen till det omöjliga: "När allt är tillåtet, vad gör han då?" Romanens kod är inte heller realistisk, den inbjuder inte till trovärdighet eller identifikation. Därför verkar dess personer kalla och okänsliga, de är snarare typer, klichéer som är sammansatta av de element som dagens medieindustri producerar. Detta är ingen kärleksroman utan en kritisk roman om den perverterade kärlek, den känslotomma erotik som våra sinnen bombarderas med genom massmedierna.

I viss mån led mottagandet av Fransk åpning av sättet den marknadsfördes på. Det skapades uppenbart förväntningar på en bok som närmast skulle fungera som mjukporr för intelligentian. Professor Hans Skei skrev t ex i en mycket negativ recension: "... Fransk åpning (är) en fullständigt icke-erotisk text. Den skapar inte lust, förför inte, gläder inte ... 158 sidor fullständigt stängd fransk öppning". (Kritikkjournalen, 1992).

Titeln "fransk öppning" – som konkret refererar till ett par svarta trosor med öppning i skrevet, som Laura får av Henning – måste efter detta uppfattas som en form av svart humor. Där nya kommunikationsformer inte kan kompensera tomhet och meningslöshet och där nya "öppningar" är återvändsgränder, återstår bara det absurda skrattet.

Vigdis Hjorth har fått en stor norsk och internationell publik genom sina barnböcker, där hon företrädesvis skriver om barn under den period då kroppen utvecklas och de första förälskelserna och erotiska spänningarna uppstår. Hon visar där en säregen förmåga att beskriva känslor och upplevelser som barn i en viss ålder knappast kan ge ord åt, och som upplevs som spännande och lockande, men också som problematiska. För sina barnböcker – från debuten Pelle-Ragnar i den gule gården, 1983 – har Vigdis Hjorth mottagit en rad litterära priser.

Unni Langås