Den mörka historien hos Sofi Oksanen

Alla artiklar Show options

Sammanfattning

Till artikeln

Sofi Oksanen är en litterär sensation. Född 1977 i Finland, med en finsk far och en estnisk mor. Hon skriver på finska, men kallar sig finsk-estnisk författare. Hon är uttalad feminist och har i den offentliga debatten uttalat sig emot mäns våld mot kvinnor och Putinväldet i Ryssland. Hon är internationellt känd, översatt till ett fyrtiotal sproåk och har tilldelats en lång rad priser, ofta som den yngsta författaren någonsin (Finlandiapriset och Nordiska rådets litteraturpris 2008, Svenska Akademiens nordiska pris 2013). 

 

Bilder (6)

  • © Trine Søndergaard, Now That You Are Mine #5, 1997–2000  Courtesy of Martin Asb
  • Sofie Oksanen. Foto: Robin Skjoldborg
  • © Trine Søndergaard, Now That You Are Mine #14, 1997–2000  Courtesy of Martin As
  • Sofia Runarsdotter, Sanna's Sleeping in Moscow, 2005
  • Pi Bartholdy, In the Grass, 2012
  • Astrid Kruse Jensen, Untitled #02, från serien Imaginary Realities, 2002

Artikeln handlar om (1)

Teman (1)

Tid Land Nyckelord (14)

Den mörka historien hos Sofi Oksanen

Sofie Oksanen. Foto: Robin Skjoldborg
Sofie Oksanen. Foto: Robin Skjoldborg

”Och ändå var jag samtidigt så stolt över mina baltiska rötter. Mjukt och ömt, smärtsamt och bittert, som var de mitt ofullgånget födda barn.” (”Stalins kossor”)

Sofi Oksanen är en litterär sensation. Född 1977 i Finland, med en finsk far och en estnisk mor, skriver hon på finska men kallar sig finsk-estnisk författare. Hon är uttalad feminist och har gått ut offentligt mot kvinnomisshandel och Putinväldet i Ryssland. Hon är internationellt berömd, översatt till ett fyrtiotal språk och rikt prisbelönad, ofta som den yngsta författaren någonsin (Finlandiapriset och Nordiska rådets litteraturpris 2008, Svenska Akademiens nordiska pris 2013).

Hennes stora ämne är Estlands blodiga 1900-talshistoria från mellankrigstidens frihetstid till åren som tyskt generalkommissariat, sovjetrepublik och fri republik efter murens fall. Sofi Oksanen har vidgat definitionen av Norden och lyft in Estland i världslitteraturen genom romanerna Stalinin lehmät (2003; Stalins kossor, 2007), Puhdistus (2008; Utrensning, 2010) och Kun kyyhkyset katosivat (2013; När duvorna försvann, 2013).   

Oksanen har skapat en romanhybrid som är en blandning av historisk och postkolonial roman, en historiografisk metafiktion med stråk av dokumenterande vittneslitteratur. Hennes litterära metod möjliggör sammanflätande av dubbla förtrycksystem: sexismen och sovjetimperialismen. I Utrensning och När duvorna försvann utnyttjas i spänningsskapande syfte inslag av thriller och pusseldeckare. Genom växlingen av tids- och handlingsplan fångas den förvirring som kännetecknar individer som lever mitt i ett kaotiskt skeende och fruktar för sina liv. Effekten förstärks av att Oksanen ofta använder sig av olika berättargestalter i samma roman, men avstår från att beskriva deras utseende, gestalt eller psykologi. Istället utnyttjas skickligt olika typer av inre monolog. Estniska fraser kan förekomma, som för att understryka den lokala, särskilda kontextens betydelse. Sammantaget får läsaren en upplevelse av att befinna sig där det händer, men vad som händer måste läsaren själv tolka genom att foga samman fragment av handlingen. 

Växelbruket mellan epokerna ger också en hissnande känsla av hur beroende människor är av ideologiska regimer, kontrollsystem, maktordningar och produktionssätt. En rad högaktuella ämnen som kolonialisering, kvinnoförtryck, krig, migration, trafficking, totalitära ideologier, illegalitet, patriotism och nationalism med mera kan inreflekteras under läsningen. Detta är inte historiska eller postkoloniala romaner i vedertagen mening. Vi har lika mycket att göra med en uppdaterad version av den stora men i litteraturhistorien förbisedda genren kvinnoroman. I Stalins kossor och Utrensning bärs berättelsen demonstrativt upp av tre respektive två generationers kvinnoöden. 

Kvinnoromanen 

© Trine Søndergaard, Now That You Are Mine #5, 1997–2000  Courtesy of Martin Asb
© Trine Søndergaard, Now That You Are Mine #5, 1997–2000. Courtesy of Martin Asbæk Gallery, Copenhagen & Bruce Silverstein Gallery, New York

Vad kännetecknar kvinnoromanen? Det är en litteraturform som alltid står på kvinnornas sida, skildrar kvinnokönets vara i världen som avgörande, tar kvinnors lidande på största allvar istället för att banalisera det, tvättar bort offerstämpeln från kvinnan och gör henne till aktör i historien och i sitt öde, ”degraderar” mannen till människa istället för norm, kritiserar mäns kvinnoförtryckande och kvinnoföraktande beteende, och, viktigt, ger kvinnokroppen ett tal där förträngda, socialt tabuiserade sexuella erfarenheter får sina uttryck. Av Marguerite Duras, citerad i Stalins kossor kan Oksanen ha lärt sig den skenbart intresselösa blicken på sina gestalter, av Doris Lessing hur ideologier avsätter sina spår i kvinnors kroppar och livsprojekt, av Christa Wolf den starka berättarröstens sakliga patos. En tematisk föregångare i estnisk litteratur är Vivi Luikk. Den sjunde fredsvåren (1990) gjorde det under Sovjettiden mest förbjudna och skildrade genom en liten flickas ögon den brutala kollektiveringen av jordbruket under slutet av 1940- och början av 1950-talen, då motståndsrörelsens ”skogsbröder” likviderades och hoppet om ett fritt Estland grusades.

Utrensning, Oksanens hittills mest prisade roman, varvar krigs- och efterkrigstid 1939-1951 med tiden kring murens fall 1991-1992. Huvudpersoner i respektive epok är kommunistänkan, ”röda mormor” Aliide Trüu, och hennes unga släkting, den tvångsprostituerade Zara Pekk från Vladivostok. Platsen är, som ofta hos Oksanen, en by i västra Estland. Läser man romanen med Zara som huvudperson får man en thriller om trafficking, rysk maffia och brutalt utnyttjande av kvinnors kroppar på bordeller i Berlin och Tallinn. Med Aliide som huvudperson får man en antik tragedi, komplett med en spyfluga som hemsöker berättelsen och likt en hämndgudinna installerar sig i samma ögonblick som Aliide möter Zara. Flickan har på flykt undan sina hallickar kollapsat som ett bylte på hennes gårdsplan. Zara visar sig vara dotterdotter till Aliides syster Ingel, som deporterats till Sibirien 1949 efter att blivit angiven av Aliide.  Sammanlästa blir Zaras och Aliides historier en gastkramande plott med strukturella likheter mellan kvinnoförtrycket och kolonialiseringens inverkan på individernas självuppfattning.

Zara är svårt traumatiserad efter att ha blivit sexuellt utnyttjad i sexindustrin. Och  Aliide med sina eviga dubbla underbyxor efter sovjetmilisens gruppvåldtäkt (”förhör”) i kommunalhusets källare är det perfekta subjektet för en berättelse om det mörkaste kapitlet i Estlands moderna historia då landet med början 1944 tvångsomvandlades till Estniska socialistiska rådsrepubliken, Estonskaja SSR. Genom sina avtryck i kroppens minne framstår kvinnoförtrycket som konstant, oavsett regim, epok och nation. När Aliide inser att samma stövlar, kukar och förakt för människovärdet som fanns under Sovjettiden fortsätter att trampa, våldta, slå och döda kvinnor, får hon nog. Med den kallblodighet som livet som anpassling lärt henne, tar hon hämnd på förtryckarna, för att rädda Zara, men också för att ta hål på sin skam. ”Det är bara att komma, kom allihop. Maffians drängpojkar, soldater, röda och vita, ryssar, tyskar eller ester, kom vem som helst, hon skulle nog klara sig. Hon hade alltid klarat sig.” 

Estlands historia

Både Aliide och Zara begår mord på män. Brotten är systemimmanenta och en konsekvens av att ständigt vara fel kön på fel plats vid fel tidpunkt. Som det lilla olycksdrabbade landet Estland, styrt av danskar, tyskar, svenskar och ryssar tills det äntligen blev fritt och blomstrande ett par årtionden mellan 1918 och 1939. Vid andra världskrigets början bestod befolkningen av 1.134 000 personer, varav en miljon var av estnisk nationalitet. Kriget, med sovjetisk ockupation augusti 1940, nazitysk ockupation juni 1942 och motståndskamp kostade en god fjärdedel av den estniska befolkningen livet. Totalt 70 000 flydde. I juni 1941 skickades 10 000 ester till ryska arbetsläger, i oktober 1944 75 000. När Östfronten föll samman i september 1944 tog sig 30 000 ester över Östersjön till Sverige. Av de kvarvarande deporterades över 100 000 i boskapsvagnar till Sibirien. För att  ersätta deporterade och döda förflyttades ryssar och ukrainare till Estland. Under tvångsinlemmandet av Estland i Sovjetimperiet 1944-1991, deporterades i mars 1949 30 000 ”motståndare till tvångskollektiviseringen av jordbruket”, mest kvinnor och barn eftersom de arbetsföra männen antingen stupat eller gömde sig i skogarna. 

I Utrensning är en av dessa ”skogsbröder” Ingels man Hans Pekk, desertör från tyska armén för att i finsk regi kämpa för ett fritt Estland. Hans röst kommer till oss i form av en hemlig dagbok som Zara finner i lönnrummet hos Aliide, utan att ana att det är hennes morfar som skrivit den. Romanen inleds med hans första anteckning från maj 1949. Härav framgår att Hans som så många andra ester är anhängare av Churchill och tror på vad Atlantdeklarationen stipulerade: återinförandet av självständighet efter kriget då inga territoriella förändringar skulle genomföras mot folkets vilja. Men den 22 september 1944 hissades sovjetflaggan på Långe Hermann, försvarstornet på den medeltida borgen på Domberget i Tallinn. Fem dagars självständighet sedan tyskarna gett sig av, var förbi. Den estniska flaggan kunde vaja fritt från tornet först 21 augusti 1991.

Kroppen som säte för minnet

© Trine Søndergaard, Now That You Are Mine #14, 1997–2000  Courtesy of Martin As
© Trine Søndergaard, Now That You Are Mine #14, 1997–2000. Courtesy of Martin Asbæk Gallery, Copenhagen & Bruce Silverstein Gallery, New York

Oksanens romankonst är sålunda även en historielektion och en moralitet med räckvidd in i vår tid. Förgångna oförrätter sätter sina spår i kommande generationer, de blir oläkta ärr som varar sig om man inte gör upp med det förflutna. Det är ingen slump att Zara med sin halvestniska bakgrund blir ett traffickingoffer i den ryska maffiakapitalism som avlöser sovjetdiktaturen. Redan i debutromanen Stalins kossor skapar bortträngning av det ”skamliga” estniska arvet bulimi-anorexi hos den unga finskan Anna. Hennes svältprogram jämförs med lägerfångens tidsuppfattning i Sibirien: ”Dygnen är förvandlade till brödransoner om 300 gram och helgdagarna till en slev soppa.” Annas kropp blir bärare av moderns rädsla för social utstötning i Finland där estniskor ses som rysshoror. ”Jag har spytt ut varje möjlighet du har matat i mig”, säger hon till sin mamma. Först sedan hon erkänt sin kärlek till det estniska som ett ”hem” hon ”ville svälta sig till”, blir hon ”lätt, också utan att kräkas”. Kroppen blommar ut, som våren: ”videkvistar reser sig ur mina fotspår och björksaven droppar ur knävecken.”

I feministisk litteratur är kvinnokroppen påfallande ofta ett säte för minnet, historien och de subjektiva erfarenheterna, och som en konsekvens av patriarkala strukturer även ett slagfält för mäns våldsbenägenhet. Oksanen ansluter sig till en kvinnolitterär linje från Sapfo och framåt som finner kroppsliga uttryck för själsliga predikament. I Stalins kossor genom en närmast medicinsk terminologi för att diagnosticera Annas alltmer panikartade kroppsliga förfall. De sexuella övergrepp som drabbar Aliide och Zara beskrivs utan pornografiska splattereffekter, vilket ökar deras verkan. När Zara svimmar efter en våldsam kund med ”en ring försedd med vassa piggar runt sin kuk och ytterligare något mer, Zara mindes inte vad”, överförs smärtan till läsaren. Vid gruppvåldtäkten på Allide är det flykten in i alienationen där den egna, våldförda kroppen ses utifrån som drabbar: ”Hon var en fluga och hon gick tvärs över en kvinnas bara bröst, kvinnan befann sig mitt i rummet med en påse över huvudet, och hon gick över en färsk skada, blodet hade samlats under huden på kvinnans bröst, tvärs över blånaderna löpte en strimma, flugan gick längs strimman och blodutgjutningarna i de svullna bröstvårtorna såg ut som kontinenter. När kvinnans nakna hud nuddade stenarna i golvet rörde hon sig inte längre.” Det är efter denna behandling Aliide låter sig värvas av Sovjetmakten som angivare under kodnamnet ”Agent Kärbes” (fluga).

Sofia Runarsdotter, Sanna's Sleeping in Moscow, 2005
Sofia Runarsdotter, Sanna's Sleeping in Moscow, 2005

På ett övergripande plan blir romanerna också viktiga inlägg i den feministiska debatten. Sofi Oksanen har i en essä om tyst narratologi i Liian lyhyt hame (2001; För kort kjol – en berättelse från köket - en diktsvit), kritiserat hur våld mot kvinnor inte språksätts offentligt, och därför förtigs. Som när Zaras ”blodfyllda, färska blåmärken” får svetten att slå ut på Aliides överläpp. ”Blåmärken ska döljas och förtigas. Så hade man alltid gjort.” 

Systerskap mellan generationer

Boten för det onda som män gör med kvinnor i alla tider är solidaritet. Romanen lanserar en kvinnlig genealogi, beskrivet som ett fysiskt påtagligt ”systerskap” över generationsgränserna. Det kan inte uppstå mellan Aliide och hennes sovjetiskt uppfostrade dotter Talvi eftersom sovjetideologin förbjudit henne att ”berätta någonting om det hon själv hade vuxit upp med, eller hennes mamma, mormor och mormors mor”. Dessutom kan Talvi inte, till skillnad från Zara, skilja mellan daggkåpa och groblad eller flugsvamp och skäggriska. Men viktigast är Aliides och Zaras liknande erfarenheter av sexuell tortyr, något deras kroppar minns för alltid. När Aliide hör Zara tala 1992, väcks minnet från 1949: ”Det ljud som en människa släpper ifrån sig när hennes huvud tryckts tillräckligt många gånger under vatten var förvånansvärt likt. I flickans röst fanns samma speciella ton.” 

”Systerskapet” kräver en gemensam historia av förtryck och frigörelse, tycks Oksanen mena, som vore hon en kvarleva från 1970-talets kvinnorörelse, besatt av att ta reda på hur kvinnor tänkt och levt före henne. Avgörande när Aliide bestämmer sig för att rädda Zara och ge Ingel och Linda chansen att återvända till Estland, är hur bekanta Zaras ryska hallickar tycks henne, när de spårat upp flickan. Aliide känner genast: ”lukten av KGB-officer genom pepparroten. Den vällde emot henne som en unken källare och luften som trängde in var bitter. Aliide började andas genom munnen. Hon kände till den här sortens män. Män med den hållningen, som visste hur man straffar en kvinna, och som hade kommit för att hämta en straffskyldig kvinna.” 

Det förbjudna modersmålet

Pi Bartholdy, In the Grass, 2012
Pi Bartholdy, In the Grass, 2012

Att Aliide och Zara i Utrensning finner varandra bortom alla svek har även med ett av Oksanens starkaste teman att göra: det förbjudna modersmålet med sin smak av förlorat hemland, moderskärlek och bortträngning. Någonting i Zaras ålderdomliga exilestniska får Aliide att halka tillbaka i sin skamliga familjehistoria: ”Men det fanns en skiftning i flickans estniska, något äldre, gulnat och malätet. På något konstigt sätt kunde man känna lukten av död.” På så vis förebådas även Aliides mord på sin svåger Hans Pekk, som hon begravt under golvet i sin stuga efter att han avvisat hennes kärlek. 

I Utrensning ingår kvinnokropp och modersmål en särskild pakt. Nyckelordet med vilket Zara dyrkar upp sin mormors apati över exilen i Vladivostok är ”Emasüda”, modershjärtat. Det är också namnet på en känd tonsatt dikt skriven av den estniska nationalpoeten Lydia Koidula (1843-1886). Oksanen låter den lilla Zara födas som individ genom att uttala ordet som är hennes i Sovjet förbjudna morsarv.  ”Mormor såg på henne, hon såg rakt på henne för första gången, och Zara kände hur mormors blick trängde ur hennes ögon rakt in i henne, in i munnen och i halsen, hon kände hur halsen snördes samman och hur mormors blick rann ner genom halsen mot hjärtat, och det stramade kring hjärtat och blicken rann vidare mot magen och det vände sig i magen och den fortsatte ner i benen som började skaka och från benen till fotsulorna, det stack i dem och det blev hett och mormor log. I det leendet föddes deras första gemensamma lek, som grodde ord för ord och började blomma disigt och gulnande så som döda språk blommar, raspa ljuvt som nålen på en grammofon och låta som ljuden låter under vatten. Tyst och viskande växte ett nytt språk upp mellan dem. Det var deras gemensamma hemlighet, deras gemensamma lek.” Estniskan blir det söta språket eftersom Zara belönas med en karamell när hon säger rätt.

Somatiskt och materialistiskt språk

Oksanens somatiskt drivna skrift gör fysiska reaktioner som skräcksvettning, ofrivilliga skakningar, magsmärtor, migrän, panikångest, röstens skärrade undertoner eller kroppsligt välbefinnande som ovan, symboliskt betydelsebärande. I det marxist-leninistiska slavsamhället härskar ”den rädda människans sura stank”. När Aliide för att skydda sig ska förföra partiorganisatören Martin anlägger hon ”blicken hos en nyfödd kalv”. Endast i ett jämlikt erotiskt möte mellan patrioterna Roland och Juudit i När duvorna försvann kan kvinnans ”nacke vara mjuk som i fredens tid”. Och så vidare.

En särskild funktion har det estniska köket i Oksanens romaner. Hennes litterära språk är materialistiskt, genomsyrat av kärlek till kvinnoarbetets alla aspekter i bondesamhället: konservera svamp och grönsaker, koka tvål, blanda ringblomssalva, knåda deg på surdegsrot, mjölka, skörda, örtkunskapen. Men också antitesen i planhushållningens iskalla bristsamhälle: förruttnelse, fylla, svett, äckliga spyflugor, det skämda köttet och maskarna man spolar av korvarna innan de säljs över disk, det blaskiga spannmålskaffet. Mat tillredd utan kärlek ger hos Oksanen automatiskt dålig matsmältning. Metaforerna är påfallande ofta hämtade från självhushållets dagar. ”Luften vällde över huden som nymjölkad mjölk”, ”skrattet porlar så det kunnat fylla en hink till brädden”, besvikelsen är ”som mögel längst inne i löken”, dagarna går ”likt svampar på tork på en plåt”, av sorg skakas man ”som ett tobaksblad på tork i en trådände och det hettade som om hjärtat varit inpackat i svettningskärlet”. 

Det är när Anna i Stalins kossor börjar längta efter surkålssoppa och surgrädde som vi anar att hon kommer att besegra sin ”Herre” anorexin. Edgar Parts i När duvorna försvann, vars hustru avskyr honom, får aldrig lagad mat. Dystert blickar han varje kväll in i det tomma kylskåpet och noterar flaskorna med surnad mjölk. Till sin ensamma middag vid arbetsbordet doppar han en skiva bröd i stelnat flott, suger på en kall grisfot eller öppnar en konserv med spickesill. Om vi inte visste det förut inser vi att Edgar är en ond, av författaren på förhand dömd man. 

Sanning kontra propaganda

Intressant nog är Edgar bärare av det för Oksanen så viktiga språkliga temat, och därför romanens centrala person. När duvorna försvann avviker från Oksanens tidigare böcker genom att berätta om två män och två kvinnor. Romanen pendlar mellan 1940- och 1960-tal, och kontrasterar därigenom naziockupationen med den sovjetiska diktaturens tid. Edgars kusin Roland Simson är hans absoluta motsats, en motståndsman som skriver kodade minnesanteckningar i syfte att dokumentera de ryska övergreppen i Estland inför framtidens domstol. För Edgar är patrioten Roland ”ett namn, som när han uttalade det fick tungan att kännas som om den var full av blåsor”. Edgar Parts är nämligen kollaboratör, karriärist och massmördare, först i tyskarnas tjänst, sedan i ryssarnas. Han finner av en slump Rolands vaxdukshäfte på arkivet 1965, när han av partiet utsetts att skriva en propagandaroman om de ”hitleristiska” illdåden. Edgar förundras över att Roland, som ”levt i dödsskuggans dal utan hopp om att återvända till ett normalt liv” kunde tro att ”någon en dag skulle lyssna till hans röst?” När duvorna försvann är en metaroman om hur litteratur kan användas både till att uppenbara och att ljuga, i enlighet med censurens krav i diktaturer. Roland, reflekterar Edgar, var besatt av ”en vanföreställning om att den slutgiltiga sanningen alltid kommer fram”. Det är troligtvis också Sofi Oksanens etos som författare. 

Här finns anledning att dröja vid Oksanens mansbild. Roland är antihjälten som under största delen av boken framtonar som en sann patriot och god människa, för att i slutet ändå visa sig vara av samma skrot och korn som de flesta av författarskapets alkoholiserade och otrogna mansgestalter. Avgörande för uppskattningen av en man är nämligen, helt i enlighet med kvinnoromanens krav, hur han förhåller sig till kvinnorna i sin omgivning. Viss sympati kan Oksanen ha för män som går att använda för att dölja kvinnans anorexi, som tre ointressanta pojkvänner i Stalins kossor. Eller för att komma över jagets lesbiska kärlek, som Joonatan i den lilla romanen Baby Jane (2005; Baby Jane, 2008), för övrigt den enda i Oksanens produktion där det estniska motivet inte finns med. Den utspelar sig i Helsingfors gay-värld 1995-2002 och är ett lesbiskt triangeldrama med dödlig utgång. Också här finns en skarp kritik av heterosexuella mäns obegripliga och löjliga lustar. Jagberättaren, som är ”femme” driver tillsammans med sin älskade, ”stans coolaste flata”, butchen Piki, postorderfirman ”Susannas dagfjäril” som säljer begagnade trosor, strumpbyxor, tamponger. (”Vi träffade rätt i spermaådern…”) Passionen mattas av när det uppdagas att Piki lider av panikångest och därför har gjort sig beroende av sina gamla flickvän Bossa för sin överlevnad. När Piki tar sitt liv arrangerar Bossa så att  det är jaget som åker fast för mord och vi inser att hela berättelsen är skriven från hennes fängelsecell. Det är ingen insmickrande bild av lesbisk kärlek, med undantag för de erotiska skildringarna, men den är icke-fördömande, till skillnad från hur smygbögen Edgar i När duvorna försvann framställs. Men det beror på att han är en svekfull man. Edgar, som gift sig med Juudit för att hemlighålla sin homosexualitet och som en konsekvens gör sin hustru mycket olycklig, döms av Oksanen lika hårt för det som för sina krigsbrott och sitt medlöperi. Möjligen är det värsta den usla och skamliga propagandatext han frambringar (obarmhärtigt citerad i romanen). Oksanen kompenserar med ömhet Juudit för hennes kärlekslösa äktenskap genom att först låta henne uppleva en helt trovärdig kärlekshistoria med SS-Hauptsturmführer Hellmuth Herz (hjärta!) och sedan med Roland. En flicka föds, Evelin, som i romanens slutparti råkar illa ut efter att ha deltagit i en illegal studentdemonstration. Edgar avgår till synes med segern när han blir en firad kommunistförfattare. Sista ordet i romanen går dock till Rolands fästmö Rosalie, när Edgar minns hur han ströp henne 1942, sedan hon hotat att avslöja hans homosexualitet. 

Moderlig genealogi

Med ingenjörsstudenten Evelin i När duvorna försvann är Sofi Oksanen tillbaka där hon började: Stalins kossor handlar inte bara om Anna, utan också om hennes mormor Sofia - och mor: diplomingenjören Katariina, som på 1970-talet förälskar sig i och gifter sig med en finsk byggnadsarbetare i Tallinn. Eftersom Katariina inte får arbetstillstånd i Finland måste hon försörja sig och dottern på att sälja finska kläder i Estland. Anna växer upp med resorna till moderns släkt och för henne är sovjettiden lika med hemkänsla. ”Detta är Annas egen värld. Annas värld är den värld där hennes mamma är lycklig.” Anna lär sig tidigt att ogilla sin far och hans finska släkts förakt för det estniska, förutom att han gör hennes mamma olycklig genom att vara otrogen med diverse ”Tatjanor” på sina arbetsresor i Ryssland.

Astrid Kruse Jensen, Untitled #02, från serien Imaginary Realities, 2002
Astrid Kruse Jensen, Untitled #02, från serien Imaginary Realities, 2002

Helt klart menar Sofi Oksanen att det är kvinnorna som bär upp den värld som män förstör. I Utrensning ställs allt till rätta när Aliides förnekade syster Ingel installeras i berättelsen genom Zaras längtan efter att få vara någon annan än den tvångsprostituerade ”Natasja” vars kroppsfunktioner tillhör hennes hallick. På plats i familjens gård i Estland lånar hon form och identitet av sin älskade mormor Ingel. Med andra ord är det den moderliga genealogin som återupprättar Zara och ger henne människovärdet tillbaka.

”Gräset som kittlade Zaras ben, var mormors beröring och vinden i äppelträden hennes viskning, och Zara kände det som om hon såg på Karlavagnen genom mormors ögon, och när hon åter vände blicken från himlen kändes det som om mormors unga kropp fanns inne i hennes egen och den befallde henne att gå tillbaka in, att leta efter den historia man aldrig hade berättat för henne.”

Dekolonisering som litterär strategi

Den historia som aldrig fått berättas är vad När duvorna försvann handlar om. Tyskarnas och ryssarnas illdåd under kriget, brutala arbetsläger för rovdrift på råvaror som brännskiffer för oljeproduktion, terror och deportationer. Men det viktigaste temat i romanen är sovjetdiktaturens destruktiva inverkan på esternas identitet. Den fångar Oksanen mästerligt genom författaren Edgars brottning med propagandaspråkets eufemismer, ett kodat språk som skapade en ”alternativ verklighet”. Det disproportionella förhållandet mellan personligt och officiellt minne tvingade människor att utveckla ”skiktade personligheter, dubbla identiteter” präglade av skuld och skam. 

Så beskriver Sofi Oksanen sin tanke bakom När duvorna försvann i Litteraturens kraft. Genom ”dekolonisering” ville hon visa hur maktordningar som opererar på olika nivåer genomsyrar och formar den kolonialiserade individens självbild. För att självförnekelsen ska kunna övervinnas krävs att skammen vänds i vrede. Därför vill Oksanen ge terrorn ett ansikte och visa att förövarna aldrig glöms. Att dialogen med det förflutna och traumabearbetningen är ett tema som i författarskapet särskilt bärs upp av kvinnogestalterna, förklarar den särartsfeministiska uppdelningen av världen efter kön. Också brotten mot kvinnorna måste få ett ansikte, ett namn, bortom propagandaspråkets passivumformer. Därför utpekar Sofi Oksanen nazismens, kommunismens likaväl som den ryska maffiakapitalismens hantlangare. Aldrig är dessa män så brutala som när det gäller kvinnor, aldrig kränks människovärdet lika grovt som vid sexuella övergrepp. Att Aliide, Zara, Ingel och hennes dotter Linda i Utrensning också är koloniserade, estniska subjekt i olika delar av Sovjetimperiet ingår. Aliide är det tydligaste exemplet på postkolonial hjältinna: trots sin anpassliga kommunism utåt, motstår hon genom sitt estniska kök i det privata sovjetideologins försök att utrota varje patriotisk känsla. Hon går också från internaliserad skam till öppen vrede när hon på slutet dödar Zaras hallickar. 

Det dubbla fokuset på diktaturens och sexismens verkan på de estniska subjekten är tydligt utsagt redan i romantitlarna, som skickligt fångar upp författarskapets dubbla agenda. Stalins kossor, i estnisk folkmun beteckningen för Sibiriens magra getter, är en passande dubbelexponering av den sovjetiska deportationens historia och den unga Annas anorexiproblematik. När duvorna försvann i sin tur, anspelar på att tyskarna ansåg duvor vara en delikatess, vilket esterna fann barbariskt, något i stil med att anrätta råttor. Titeln ger sålunda den koloniserades nedlåtande blick på kolonisatören, en början till motstånd som definierar esterna som det mer kultiverade folket. Utrensnings finska originaltitel är Puhdistus, vilket ordagrant betyder sanering, att tvätta rent. Titeln tematiserar en dubbeltydighet: å ena sidan den storskaliga etniska rensning som Sovjetmakten utförde i Estland, å andra sidan ett tvättande rent av våldtäktsskammen som Aliide genom överdriven tvagning ägnat sig åt i åratal. Så fogas den lilla människans livsöde samman med sin nations historia, vilket också Oksanens författarskap går ut på att visa.