Brevet - en genre för kvinnor

Alla artiklar Show options

Sammanfattning

Till artikeln

Brevgenren blev från och med madame de Sévigné en kvinnogenre. Inte i den bemärkelsen att det huvudsakligen är kvinnorna som skriver brev, utan för att kvinnorna i denna enda genre utgör förebilder för både kvinnor och män.

Från madame de Sévigné kommer man via otaliga brevsamlingar fram till Charlotta Dorothea Biehl och finner i henne Nordens svar, i förbluffande ren form, på Frankrikes madame de Sévigné. Den kvinnogenre som madame de Sévigné skapade förvaltade "jomfru Biehl" med säker stilkänsla.

Bilder (1)

  • Rousseau: <em>Madame de Sévigné</em>, 1666. 310,2, Den Kgl. Kobberstiksamling, Statens Museum for Kunst, Köpenhamn © SMK Foto

Teman (1)

Tid Land Nyckelord (10)

Brevet - en genre för kvinnor

Att skriva brev, som mottagaren vill läsa, är en konst. Man väljer inte att få ett brev, man får det bara, och ofta vid en oläglig tidpunkt. Brevskrivarens syfte med brevet är inte att berätta en viktig nyhet utan bara att tala om att han eller hon fortfarande lever och gärna snart skulle vilja ha brev eller ett besök - och för att man skall kunna upprepa detta budskap dag efter dag och kanske uppnå sitt syfte krävs en icke ringa skrivtalang. Vid mitten av 1700-talet var det högsta mode ute i Europa att odla en sådan talang. Män och kvinnor skrev brev, till varandra och om varandra, om vad som helst, ibland inte på längre avstånd än tvärs över gatan.

Det goda privatbrevet börjar genast, känns kort, växlar snabbt, upptager en helt, slutar tvärt. Språket är förtroligt och ger utrymme för känslor. Privatbrevet är den skrivna vänskapen. Vänskapen ger rätt till intimitet, inte bara mellan vänner, utan också när det gäller andra: vänner, fiender, makthavare. Mottagaren kan svara eller låta bli - det räcker att en skriver för att korrespondensen skall hållas igång. En viktig egenskap hos privatbrevet är oväsentligheterna. Ju oväsentligare, dvs. ju mindre information, som förlorar sin aktualitet eller bara rör de inblandade, desto bättre behåller det sitt läsvärde. Att skriva om ingenting är svårt. För att hålla adressatens intresse vid liv måste man skriva underhållande och bra. Gör man det riskerar man i gengäld att brevet blir uppläst, som underhållning. Det var just det som var meningen på 1700-talet. Därigenom går givetvis intimiteten och kontrollen över publiken förlorad. Det privata brevet blir offentligt. Det ger författaren - under föregivande av att han eller hon skriver privat - möjlighet att sprida sina synpunkter och sin stilart till en större krets, en möjlighet som en god brevskrivare naturligtvis utnyttjar så mycket som möjligt. Privatbrevet är alltså ett sätt för brevskrivaren att sprida såväl skvaller som sitt eget rykte.

Privatbrevet som halvoffentlig estetisk-litterär genre är inget nytt för 1700-talet. I Europa hade det skrivits privatbrev ända sedan antiken. Genren var högt utvecklad under romartiden, och dess främsta representanter ansågs under renässansen vara Cicero och Plinius, vilkas naturliga vardagsspråk efterliknades med skiftande resultat.

Från medeltiden och renässansen finns många prosabrevformulär och handböcker i konsten att skriva brev, skrifter med titlar som De epistolis conscribendis (Om avfattandet av brev) och liknande, som skulle lära folk den svåra konsten att skriva brev. Efter hand som latinet i allt mindre utsträckning användes i praktiskt bruk, miste det sin smidighet, och läsaren var tvungen att läsa med uppslaget lexikon. Cicero och Plinius vars modersmål var latin blev därför trots sin beundrade naturlighet och elegans närmast helt oanvändbara som förebilder.

Rousseau: <em>Madame de Sévigné</em>, 1666. 310,2, Den Kgl. Kobberstiksamling, Statens Museum for Kunst, Köpenhamn © SMK Foto

"Du vet, att jag alltid blir lite besatt av Böcker, som jag läser. De människor, jag talar med eller skriver till, har Intresse av, att det är goda Böcker, jag läser. Den, som jag vill tala om nu, är fortfarande Nicoles Essais de Morale... Om du inte har läst den, så gör det; och om du har läst den, så läs om den med förnyad Uppmärksamhet. " (Madame de Sévigné skriver oftast om det närliggande, känslor och tankar i vardagen.)

Rousseau: Madame de Sévigné, 1666. 310,2, Den Kgl. Kobberstiksamling, Statens Museum for Kunst, Köpenhamn © SMK Foto

Här kommer Frankrikes madame de Sévigné (1626-1696) in i bilden. Hon är Europas mest kända brevskrivare under nyare tid. Hon skrev inte endast charmanta brev - hon skrev bara brev. I motsats till andra berömda brevskrivare har hon inte samtidigt blivit berömd för något annat. Av hennes hand finns ca 1 200 brev bevarade. Efter att under hennes livstid ha cirkulerat i avskrifter bland vänner och andra intresserade utgavs de i talrika, ständigt kompletterade utgåvor under århundradena efter hennes död. Breven översattes till ett flertal språk, och kommande århundradens brevteori kom till stor del att bygga på dessa brev. Som den bildade salongsvärdinna hon var, rörde sig madame de Sévigné obehindrat inom språk och litteratur på italienska, latin och spanska. Tack vare sitt ständiga umgänge med personer som själva betecknade sig som "forntidens väktare" och liknande, hade hon tillägnat sig ett stort litterärt utländskt ordförråd. Hon hade tid att läsa och gjorde det. Och hon fick en anledning att skriva - och gjorde det. Anledningen var att hennes dotter gifte sig och flyttade till Sydfrankrike. Madame de Sévigné hade skrivit brev tidigare, men först 1669 uppmärksammades hennes skrivande offentligt och hon blev samtidigt själv medveten om sin talang. Hennes brev kopierades och lästes i Frankrikes litterära kretsar, och därigenom spreds hennes namn över hela Europa. Det var inte för att hon var den enda kvinnan i Frankrike som skrev brev, utan för att hon var den bästa. Runt omkring henne blomstrade det franska brevskrivandet med "madame de si" och "madame de så" och korrespondenserna sträckte sig också ut över landets gränser.

Europas mest beundrade brevskrivare, Madame de Sévigné (1626-1696), satte sig över sin adressats humör och skrivlust när hon hade något på hjärtat. I ett brev till sin kusin skriver hon t. ex. : "Om du svarar, skall du för den skull inte tro att jag någonsin kan hålla tyst, det mäktar jag inte. Det är omöjligt för mig. Jag kommer alltid att utgjuta mig i en strid ström av ord och i stället för att skriva två brev, som jag har lovat dig, kommer jag att skriva två tusen" (26 juli 1668).

År 1700 var madame de Sévigné själv död, men hennes otryckta brev var offentligt kända, och nu väcktes intresset på allvar. Samtidigt började brevteoretikerna revidera sina handböcker, och franskan blev privatbrevets språk, inte bara i Frankrike. I utlandet skrevs långa brev på franska, ett tecken på att konsten var inlärd och långt ifrån spontan. Latinet som brevspråk levde vidare i intellektuella och vetenskapliga sammanhang under ytterligare några decennier.

Många av förtjänsterna i madame de Sévignés brev var gemensamma med Ciceros och Plinius, och mycket hade hon lärt sig av dem. I viss bemärkelse renodlade och utvecklade hon den genre de hade skapat. Men som kvinna och mor och kultiverad person, utestängd från alla betydelsefulla offentliga ämbeten, gjorde hon en dygd av att ta dagen som den kom och överlämnade sig åt tillfälligheterna och slumpen. I breven återgav hon sina upplevelser i koncentrerad form och utelämnade allt som inte avtvingade henne en känsloreaktion. Det privata fick större utrymme och skildrades mer ingående än hos de antika förebilderna. Cicero och Plinius var politiska aktörer, madame de Sévigné bara en utomstående iakttagare. Hon befann sig i händelsernas centrum men saknade inflytande. Hon var alltid privat men en del av hennes privatliv utgjordes av stats- och hovlivet, som var hennes dagliga miljö. Den beryktade chronique scandaleuse kom till som ett naturligt led i det dagliga nedtecknandet av samtalen för vännerna och dottern. Ett brev inleds t.ex.:
"Jag skall berätta för dig något alldeles fantastiskt, något alldeles häpnadsväckande, något alldeles tokigt, något alldeles mirakulöst, något alldeles svindlande, något alldeles oerhört, något mäkta besynnerligt, något helt enkelt otroligt, något absolut oväntat, något väldigt stort, något väldigt litet, något mycket sällsynt, något mycket banalt, något hemskt sensationellt, något till i dag absolut hemlighållet, något över alla gränser strålande, något av alla avundat, med andra ord något som det bara finns ett exempel på under seklernas lopp, men det stämmer ändå inte riktigt, en sak som verkar otrolig i Paris (och ännu otroligare i Lyon), en sak som väcker allmän bestörtning, en sak som gör Madame de Rohan och Madame d'Hauterive ifrån sig av förtjusning, en sak, som sagt, som skall gå av stapeln om söndag." (Paris måndagen den 15 december 1670.)

Det är ett societetsbröllop som skall gå av stapeln, men innan vi får reda på det, skall dottern gissa vad det är, och vilka det är som skall gifta sig. Det tar ytterligare en sida. Läsarens nyfikenhet att få höra varje detalj växer med madame de Sévignés teknik att låta dottern gissa fel gång på gång.

Madame de Sévigné värderades av brevteoretikerna lika högt som Cicero och Plinius, till och med högre. Det var av alldeles särskilt stor betydelse för genrens utveckling under de följande århundradena, att hennes kön tillmättes betydelse. Från och med nu uppmanades alla Europas kvinnor att skriva brev. Privatbrev söktes för publicering, och i brevskrivningskonstens regler ställdes den kvinnliga naturen upp som förebild. Den kvinnliga naturen ansågs mindre hämmad av eftertanke än den manliga. Den kvinnliga naturen, menade man, var livligare och mera känslosam. Den var impulsiv, eller prime-sautier, som redan Montaigne hade uttryckt det. Det sades bland annat bero på kvinnans plats i den inre samhällssfären, där hennes upplevelser inte påverkades av vare sig affärer, politik eller studier. Men det var främst den kvinnliga naturen man diskuterade. Den kvinnliga naturen var iakttagande, både i fråga om moral och manér. I utgivarkommentarerna till de talrika och stadigt växande utgåvorna av madame de Sévignés brev hävdas att kvinnorna, på grund av sin natur, förfinade och nyanserade det de ägnade sig åt. Dylika tankegångar förekommer i lika hög grad i moderna handböcker skrivna av män.

De kvinnor man talade om var givetvis de bildade kvinnorna, storstädernas, hovets och lantadelns salongsdamer. Det är intressant att se att så många av de män som på 1700-talet uttalade sig om kvinnor och brevskrivning tog för givet att kvinnorna väl kände till både den moderna och den klassiska litteraturen, i original eller översättning. Samtidigt tycktes de mena att de specifika egenskaper de tillskrev kvinnorna var något av naturen givet och inget inlärt. Det harmonierade föga med deras enträgna uppmaningar till sina brevväninnor att läsa och dikta; eller med att de inte kunde upptäcka någon skrivtalang hos de obildade kvinnorna. Männen verkade stå totalt oförstående inför de intellektuella vedermödor som krävdes för att åstadkomma dessa naturliga, naiva, eleganta, känslosamma och spontana brev. För kvinnornas del var det viktigaste att de lyckades framkalla denna effekt. Mig veterligen förekom inga försök att protestera mot denna manliga uppfattning om vilka de kvinnliga egenskaperna var. Kvinnorna var tacksamma för att man tillerkände dem talang och gav sig ivrigt i kast med att skriva naturliga brev. Männens beundran växte i motsvarande grad. Var man skulle ha sin egen brevskriverska. Själva behövde de inte svara så utförligt, huvudsaken var att de fick många brev, som de kunde ta med sig på resor och läsa upp i bekantskapskretsen.

I Nordeuropa hade den nationalspråkliga brevlitteraturen sin storhetstid på 1700-talet, i Skandinavien dock inte förrän under senare hälften av århundradet och i början på 1800-talet. Impulsiviteten hade varit mode länge i Europa, och Tyskland hade tolkat den på sitt sätt och då först började man reagera i Norden..

Den som satte fart på utvecklingen i Tyskland var en teoretiker, Christian Fürchtegott Gellert. År 1741 publicerade han Gedanken von einem guten Deutschen Briefe (Tankar om ett gott tyskt brev) och tio år senare ytterligare ett liknande arbete, Briefe, nebst einer praktischen Abhandlung von dem guten Geschmack in Briefen (Brev, samt en praktisk avhandling om den goda smaken i brev). Det var honom som Jakob Baden översatte till danska för att väcka intresse för genren hos sina landsmän.

"Den som, bland många föreställningar, med hjälp av en öm och lycklig känsla, kan välja det lättaste, finaste och nödvändigaste, och iakttaga en viss anständighet i sin förbindelse, den kan skriva bra brev. Detta förhållande förklarar varför fruntimmer vanligen skriver mer naturliga brev än manspersoner."
(Brevteoretikern Chr. F. Gellert)

I brevskrivningsdebatten kom intresset i ökande grad att riktas mot modersmålet. Något förenklat kan man säga: Efter hand som det visade sig att det inte bodde en madame de Sévigné i varje kvinnopenna försköts intresset från att hitta fler av hennes sort till att försöka utnyttja de nya kvaliteter man menade sig ha upptäckt i kvinnornas brev.

Inom den mer etablerade litteraturen, officiellt avsedd för publicering och skriven av män, arbetade man i Tyskland och Norden vid mitten av 1700-talet medvetet med övergången från latinet till modersmålet. Man försökte sig på att skriva en ny typ av litteratur, som inte var så pompös och officiell, utan mer vardagsnära och intim, och man tog samtidigt upp "nygamla" genrer som anakreontiska dikter, heroider och Catullus-inspirerade tillfällesdikter.

Det kvinnliga brevskrivandet blev ett sätt att låta det späda modersmålet växa fram under de manliga författarnas mentala omställningsprocess. För båda parter blev brevskrivandet ett slags inofficiellt övningsfält, där man visserligen hade olika övningar, men som gav utbyte för båda på ett någorlunda värdigt sätt. Kvinnorna fick chansen att göra sig kända och bli publicerade - före eller efter sin död - och männen gjorde erfarenheter som kunde utnyttjas i andra sammanhang. Och hade de inga andra ambitioner än att få brev fick de förnämlig underhållning som skaffade dem framgång i sällskapslivet. De kvinnliga erfarenheterna hade ett värde i sig. Det som upplevdes som spontant och naivt kunde delvis förklaras med en kvinnlig förmåga att observera och finna ord för vad som inte tidigare ansetts värt att notera: naturen, vardagslivet, den känslobaserade vänskapen. Kvinnorna utropades med rätta till experter på området. Det var ju hela deras värld som skulle lyftas fram och beskrivas på deras eget språk. Att skriva ner vad man kände och tänkte på när man begav sig till staden för att köpa sidenband - det kunde väl varenda människa som hade lärt sig stava. Vad man tänkte sig, vad man skulle välja, vilken färg man skulle ta, vilken kvalitet, vad man skulle använda det till, vem man skulle bära det för, vad han skulle säga och vad som hände i stället för osv. Skulle det vara någon konst? Nej, det var självklart att kvinnorna på det här området hade specialkunskaper, som männen kunde lära sig något av. Men att tro att det var naivitet och spontanitet som låg bakom förmågan att uttrycka vardagslivets erfarenheter i ord, det var naivt. Och det visade sig också, att ju bättre utbildade och ju mer belästa brevförfattarna var, desto mer kunde de göra av sina erfarenheter. Följaktligen är det heller inte överraskande att några av de allra bästa brevskrivarna under den här perioden var män, som hade tillägnat sig ett kvinnligt sätt att skriva, till exempel Jens Baggesen.

Brevgenren blev från och med madame de Sévigné en kvinnogenre, inte i den bemärkelsen att det huvudsakligen är kvinnorna som skriver brev, utan för att kvinnorna i denna enda genre utgör förebilder för både kvinnor och män. Från madame de Sévigné kommer man via otaliga brevsamlingar, skrivna av kvinnor och även av män så småningom fram till Charlotta Dorothea Biehl och finner i henne Nordens svar, i förbluffande ren form, på Frankrikes madame de Sévigné. Den kvinnogenre som madame de Sévigné skapade förvaltade "jomfru Biehl" med säker stilkänsla.