Berättelser om frihet

Alla artiklar Show options

Sammanfattning

Till artikeln

Social kritik och nytt medvetande i 1970-talets norska kvinnolitteratur

Bilder (5)

  • Strøm, Tonje (f. 1937) (no.): Illustration till en novell av Bjørg Vik. Ur Sirene, nr. 4, 1974
  • Nortvedt, Therese (f 1953) (no): Utan  titel, 1984. Olja på duk. Ur Kvinnenes Kulturhistorie 2, Oslo 1985
  • Johan Gørbitz: Porträtt av Camilla Collett, 1839. Foto: Rune Aakvik / Oslo Museum
  • Nordström, Gunwor (f 1947) (sv): 1 maj, 1974. Gobelängteknik. Privat ägo
  • Rolfsen, Kari (f. 1938) (no.): Illustration i Sirene, nr. 6, 1981

Artikeln handlar om (11)

Tid Land Nyckelord (36)

Berättelser om frihet

Hvem bestemmer över Bjørg og Unni ? löd den provocerande frågan i Liv Køltzows roman från 1972. Det var en fråga som uppfattade kvinnosaken som en både social, politisk och könspolitisk angelägenhet, och som omfattade annat och mera än den kvinnliga erfarenheten. Bjørgs och Unnis liv är ett arbetsliv med löneskillnader och hierarkier, ett liv splittrat mellan arbetsbörda och barnomsorg, ett liv underkastat kapitalmakt, reklam och gamla husmorsroller. Men deras liv innehåller också ett engagemang i en politisk kamp där handling och solidaritet kan visa vägen mot förändring. Så möts den realistiska samhällskritiken och den politiskt-feministiska utopin i en roman som symptomatiskt markerar en ny tendens i 1970-talets litteratur.

"Hon vågar där andra tiger"

När Kvinner og klær år 1977 presenterade Bjørg Vik (född 1935) under denna rubrik hade hon varit författare i flera år och just djärvheten hade blivit ett varumärke. Bjørg Vik debuterade 1963 med novellsamlingen Søndag ettermiddag. Kritiken antydde en Cora Sandel-tradition, och det fanns släktskap i både tematik och stil: kvinnors liv, trivial vardag, brustna illusioner – avgrunden mellan dröm och verklighet förmedlad poängterat, skarpt och eftertänksamt.

Strøm, Tonje (f. 1937) (no.): Illustration till en novell av Bjørg Vik. Ur Sirene, nr. 4, 1974

Tonje Strøms sensuella och antydande streckteckning framhäver smärtan, men också värmen i Bjørg Viks texter.

Strøm, Tonje (f. 1937) (no.): Illustration till en novell av Bjørg Vik. Ur Sirene, nr. 4, 1974

Bjørg Vik visar en 1960-talsbild med frustrerade hemmafruar, ofta i mindre städer. Det röks mycket, det är inte långt mellan drinkarna och makeupen verkar krampaktig. Massturismen till sol och strand är i sitt vardande och arrogansen stor hos många, som hos Nina i novellen "Bryllupsreise", 1966: "Pittoresk fattigdom, sa hon ... Lilla gås, tänkte han".

Tematiken stod i samklang med tidens kvinnovärld. Veckotidningarnas ideologi låg bakom många av dessa novellers trista kvinnoöden. Utseende, tjusiga interiörer och festliga barnkläder förmår inte skyla över tomheten, kvinnorna känner sig lurade och vet inte varför. Mäns tillvaro präglas av deras ställning som familjeförsörjare, av stress och en inte riktigt vaken blick för vad som egentligen försiggår i hemmet. I titelnovellen i BJørg Viks tredje samling, Det grådige hjerte, 1968, har den kvinnliga huvudpersonen, Ena, en våldsam sexuell aptit. På en sydländsk strand tar hon för sig av vad livet erbjuder och ger sin älskare en stor upplevelse som han knappast kan vänta sig att få hos sin tråkiga Bitten. Här finns inga skilsmässoplaner eller drömmar om en gemensam framtid. Här finns bara ett uttryck för stundens fysiska hunger och snabba tillfredsställelse.

Bjørg Vik gav 1970 ut romanen Gråt, elskede mann (Att mista en människa, 1971), där hippie-flickan Ilni representerar den s k "friheten". Motsättningarna mellan konventioner och hippieliv är naturligtvis iögonfallande, men inget av alternativen är en gynnsam jordmån för det goda livet.

Med Kvinneakvariet, 1972, blev Bjørg Vik den nya kvinnorörelsens författare. Hon tillhörde nyfeministerna och kretsen kring tidningen Sirene, men frånsade sig stämpeln som "galjonsfigur" och drog sig så småningom tillbaka för att kunna koncentrera sig på att skriva. Under 1970-talet hände något nytt i författarskapet. Medan hon i de första böckerna höll sig extremt nära ett privat universum i miniatyrformat, går hon nu in i samhällets ojämlikheter. Novellen "Klatreroserne" har blivit en modell för förståelse av materiell strävan och unga människors reaktion på tomheten i föräldrarnas ambitioner. I "Liv" och "Emilie" är kvinnorna inte längre hemmafruar. Liv arbetar på fabrik, hennes tillvaro är slit och desillusion. "Att hon inte har skaffat sig en utbildning, ett annat jobb eller en annan man?" Emilie har en utbildning, hon är bibliotekarie, har man och två barn, men bryter ändå samman till slut.

Bjørg Vik har nått ut till vida kretsar med sitt författarskap, både med de korta formerna som noveller och radiopjäser och med de långa, roman och drama. Hon blev en tidig skönlitterär förmedlare av teman som den nya kvinnorörelsen satte i centrum i andra former och andra fora, och hon har definitivt blivit en läsarnas författare. Estetiskt arbetar hon i prosagenren antingen med förtätade situationsskisser eller med den bredare skildringen, och som regel uttrycks scenerna realistiskt i en lite resignerad eller en ironisk och distanserad ton. I skådespelen utgör de privata interiörerna platsen, och spänningen ligger i ett laddat replikskifte som rullar upp underliggande eller historiska konflikter.

När Bjørg Vik år 1974 gav ut skådespelet To akter for fem kvinner hade hon nått en höjdpunkt i sin skildring av kvinnor i olika faser, med olika frustrationer och olika uppfattningar om det goda livet. Fem väninnor i trettioårsåldern träffas, pratar och avslöjar mer eller mindre ofrivilligt sina liv. De fem representerar olika slags tillvaro, inte alltid självvald – det bara blev så. Här finns hemmafrun Lilleba, ungkarlskvinnan Gry med bil och datorer, den präktiga läraren Anne Sofie, barnlösa Ellinor, som målar, och den frånskilda fotografen Hanna. Samtalet rör sig hit och dit, ämnena skiftar – men är livsviktiga i all sin skenbara trivialitet: vardagsliv, barn, kärlek, snedsprång, yrkesarbetande eller hemmafru – och inte minst de slitna, desillusionerade mödrar som önskade döttrarna ett bättre liv. Hanna har tagit steget fullt ut, har lämnat sitt hem och utsatt sig för skarp kritik genom att låta sin son stanna kvar – men det var nödvändigt. För henne har tillvaron blivit en medveten protest mot moderns liv: "Jag visste bara en sak: jag skulle inte bli som mor ... den grå, utslitna kvinnan med dammtrasa och stoppkorg". Hon är också den som genomskådar många kvinnors behov av att möblera om, flytta omkring därhemma – så som Lilleba fortfarande gör. Deras mödrar gjorde det oupphörligt: "De möblerade om och trodde att de förändrade sitt liv", säger Hanna.

Bjørg Vik har i likhet med flera andra kvinnliga författare – som t ex Inger Hagerup, Solveig Christov, Ebba Haslund och Merete Wiger – skrivit radiopjäser. En kort, förtätad historia, släkt med novellen, är mycket lämplig som radiodramatik. "Ferie", 1967, handlar om det äkta paret i sommarstugan, de tär på varandra, gnatar på varandra. "Døtre" tematiserar spänningar och motsättningar mellan mor och dotter. Den åldrande modern som har gått hemma "utan examen" tycker att den förlagsarbetande dottern inte är tillräckligt omtänksam, inte tillräckligt huslig, medan unga Siv är dödstrött på moderns tjat och kastar sig ut i väninneprat på ett hårt ungdomsspråk.

Frihetslängtan är ett tidigt motiv i författarskapet. Titeln på novellsamlingen från 1975, Fortellinger om frihet (Berättelser om frihet, 1977), är tvetydig. Den s k friheten visar sig ofta vara motsatsen. För barn är det vuxna livet förenat med den frihet som de vuxna har: skenbar handlingsfrihet, ingen skickar dem hit och dit, grälar, dömer, utfärdar förbud. Och Bjørg Viks berättelser om barn och ungdomar avspeglar i hög grad längtan efter frihet. Fortellinger om frihet inleds just med barns upplevelse av barndomen som fängelse: "Fisken i garnet" – det är barnet, och flickor är mer instängda än pojkar. Men i den samhällskritiska novellen "De kommer i små flokker" är de vuxna också fångade som fisken i garnet. Det moderna samhället med stadskoncentration och förfrämligande är ödeläggande - och drömmen om frihet förträngs. Har de verkligen valt denna tillvaro?

Drömmen om frihet uppfattas som individuell. Det existentiella problemet består i att ha frihet att välja, men det ödesdigra är att man, i och med att man gör sitt val, har givit avkall på den totala friheten. Att leva i ett anarkistiskt ingenmansland är inte möjligt, och att längtan efter frihet blir så stark hos många av kvinnorna i Bjørg Viks universum beror som regel på att dessa kvinnor inte har gjort ett reellt val. "Bestämmelsen" – att gifta sig – lever så hårdnackat att de närmast hamnar i äktenskapet utan att ha någon annan identitet, i motsats till deras män som är tvungna att se sig själva som utövare av ett yrke, och som också är socialiserade in i en försörjarroll. Också för män är valfriheten ofta ganska illusorisk, men de är perifera här därför att huvudpersonen som regel är kvinnan och synvinkeln är hennes.

Novellsamlingarna från åren 1979–85 präglas av vemod och melankoli, och längtan efter de yngre årens hektiska kärlek avlöses av positiv resignation – många av personerna genomgår en harmonisk mognadsprocess. Den yngre generationens intensiva närvaro understryker det begynnande åldrandet. Titlarna pekar också mot resignation: En handfull lengsel, 1979 (En handfull längtan, 1981), Snart er det høst, 1982 (Snart är det höst, 1984), En gjenglemt petunia, 1985 (En kvarglömd petunia, 1988). Kärleksobjektet är inte längre bara den erotiska partnern: i "Enkene" och i "Gamle piker må holde sammen" finner man vänskapen mellan två gamla väninnor, i "Smuler for en gammel mann" den gamle redaktörens uppriktiga glädje över den unga kvinnliga journalisten, i "Kystlandskap" faderns kärlek till den nästan anorektiska dottern.

De tre självbiografiska romanerna Små nøkler store rum, 1988, (Små nycklar stora rum, 1990), Poplene på St. Hanshaugen, 1991, och Elsi Lund, 1994, är skrivna i genren kvinnlig utvecklingsroman. De tre banden berättar historien om Elsi Lunds uppväxt och mognad och är ett tidsdokument om en barndom i krigets Oslo och tiden fram till det förnöjsamma, konventionella och skenbart opolitiska 1950-talet. Elsi och hennes väninnor lever i en privatiserad sfär, demonstrationståg och engagemang hör till nästa decennium. Trilogin avslutas med Elsis reflexioner över utbildning och arbete – och det värsta av allt: att bli gravid. Det är ont om preventivmedel, och en oönskad graviditet är ödesdiger. Bjørg Viks trilogi rör sig mellan det triviala, vardagliga, beskrivet med sinne för realistisk tidsfärg, och det mer tidlöst existentiella. Hon växlar mellan papiljotter och smink och sammanbrott och livskriser. Med romanerna om Elsi Lund har Bjørg Vik i ett stort retrospektivt grepp skrivit fram ett tidstypiskt kvinnoporträtt och samtidigt knutit ihop många av trådarna i sitt eget författarskap.

Annie Riis (född 1927) har både litterärt och personligt 1970-talets erfarenhet som utgångspunkt. Efter att ha levt som hemmafru med tre barn debuterade hon fyrtioåtta år gammal med diktsamlingen Satura, 1975, och har sedan dess givit ut flera diktsamlingar, barnböcker, romaner och tolkningar. Annie Riis' infallsvinkel till sina motiv är oftast humoristisk och satirisk, och hon använder folkdiktning och klassisk litteratur som resonans genom att citera sekvenser ur dessa.

Elisabeth Aasen

Eviga uppbrott

Emancipationsberättelsen är Liv Køltzows (född 1945) genre. Hos henne handlar det så att säga alltid om frigörelse – långsam frigörelse.

Hon debuterade 1970 med novellsamlingen Øyet i treet. Genom mångårig läsning av modernistiska författare – William Faulkner, Witold Gombrowicz, Franz Kafka, Samuel Beckett, Jean-Paul Sartre, Robert Musil, Nathalie Sarraute, Michel Butor, Claude Simon – hade Liv Køltzow utvecklat ett medvetet förhållande till språk och form, och hon placerade sig i en prosatradition som vid den tiden var relativt outvecklad i Norge.

Modernismen är Liv Køltzows ena hållpunkt. Den andra är kvinnorörelsen. År 1974 presenterade Nationaltheatret grupparbetet Jenteloven, som handlar om dubbelarbetande kvinnor i låglöneyrken. Pjäsen ingick i en serie samhällskritiska föreställningar som belyste orättvisa samhällsförhållanden och anvisade möjliga politiska lösningar. Bakom Jenteloven stod bl a Liv Køltzow och filmregissören Anja Breien. I Liv Køltzows författarskap har det politiska engagemanget avsatt sig mest uttalat i romanen Hvem bestemmer over Bjørg og Unni?, 1972, som handlar om två kvinnors vardag i en förstad och deras möjligheter att påverka sin situation.

Liv Køltzow gav 1992 ut boken Den unge Amalie Skram. Et portrett fra det nittende århundre, en biografi som framstår som ett stimulerande möte mellan två starka författare. Utifrån ett personligt behov av att söka sig tillbaka till en svunnen tid och gå in i spänningsfältet mellan då och nu använder Liv Køltzow sin egen fantasi, sina egna erfarenheter och sitt påtagligt pregnanta språk till att dikta fram ett porträtt av Amalie Skram. Hon utvidgar biografigenren, och det misshagade en del kritiker, men avsikten är uppenbar: hon lyckas utnyttja sin begåvning som skönlitterär författare samtidigt som hon problematiserar biografigenren.

Nortvedt, Therese (f 1953) (no): Utan  titel, 1984. Olja på duk. Ur Kvinnenes Kulturhistorie 2, Oslo 1985

Liv Køltzow fokuserar ofta på självreflexionen, som finner sitt uttryck i spegeln, fördubblingen och den frågande retoriken.

Nortvedt, Therese (f 1953) (no): Utan titel, 1984. Olja på duk. Ur Kvinnenes Kulturhistorie 2, Oslo 1985

Novellerna i Øyet i treet är fenomenologiskt fördjupade i vardagliga saker och skenbart obetydliga händelser. I bokens första novell, som också har titeln "Øyet i treet", beskrivs en situation där huvudpersonen Liv sitter i ett träd och iakttar saker och ting omkring sig och allt som försiggår (barnen som leker kurragömma). I början sitter hon i trädet och har full kontroll över ön, dvs novellens värld, men hon faller ner och slutar som den sårade – med de andras blickar riktade mot sig. I utgångspunkten är hon den som berättar, men hon blir efter hand den som det berättas om. Novellen tematiserar därmed förhållandet mellan jaget och de andra, men också förhållandet mellan identitet och berättelse: redan i Liv Køltzows första text i bokform introduceras berättelsen som ett sätt att förstå sig själv och världen.

I den sista novellen, "Dobbelt", förs denna tematik vidare, samtidigt som erotiska spänningar och problematiska könsrelationer på allvar introduceras i författarskapet. Också i denna novell befinner sig personerna någonstans mellan handling och handlingsförlamning, mellan sagda och osagda ord, men texten "löser" inte tvivlet, tvetydigheterna och motsättningarna.

Formspråket i Øyet i treet var nytt i förhållande till den dominerande psykologiskt-realistiska prosan, och Liv Køltzow har blivit en av de mest tongivande prosamodernisterna i dagens Norge. I hennes berättelser finns ett ständigt intresse för experiment med och förnyelse av språket.

Ett markant drag i Liv Køltzows texter är reflexionerna över att berätta. I hennes nästa bok, romanen Historien om Eli, 1975 (på svenska 1977), bryter en berättarröst in i fiktionen med kommentarer till sin egen text: "Måste vidare, kan inte bli stående så här. Eli har visserligen blivit vuxen, som det heter, men att hon är det, borde väl göra det lite lättare att berätta om henne".

Den kvinnliga huvudpersonen bär på en längtan efter något annat, ett annat liv, en bekräftelse på att hon är i stånd att handla. Men hon har en del inre barriärer att kämpa med. De gör att hon i samma ögonblick som hon tänker en tanke, också får en motföreställning.

Historien om Eli tränger in i de psykiska mekanismer och förutsättningar som styr den vuxna kvinnans beteende. Romanen skildrar flicksocialisering i ett typiskt norskt medelklasshem på 1950-talet och analyserar flickans reaktioner på konflikten mellan hennes behov av självförverkligande och omgivningens krav på konformitet. Handlingen beskriver en romanperson som utvecklas från passivitet till en viss grad av aktivitet. Men hon präglas hela tiden av obeslutsamhet, osäkerhet och tvivel, något som kommer till uttryck i hennes – och romanens – språk.

Historien om Eli är skriven på ett monotont, repeterande och platt språk, något som flera kritiker har bedömt som en svaghet. Men språket pekar direkt mot romanens huvudtematik och understryker huvudpersonens problem: hon har inte integrerat språket, inte gjort det till sitt; hon befinner sig tvärtom "vid sidan av det", som Julia Kristeva säger om den deprimerades tal. Eli har inte bara en stark modersbindning utan också depressiva anlag. Depressionen når sin klimax när Eli befinner sig ensam och apatisk i ett omöblerat rum i Stockholm och försöker etablera ett nytt liv. Men hon kan mobilisera inre resurser och ta sig ur dvalatillståndet, och trots att författaren delvis framställer hela frigörelseprojektet i ett ironiskt ljus genom att låta henne ärva en lägenhet efter tant Ada, så är det inte bara den gamla Eli som sitter där i romanens slut och "ler med ögonen".

Løp, mann, 1980, tematiserar förhållandet mellan kvinna och man. Det äkta paret Jon och Rita står tillsammans med sina vänner Eva och Helge i centrum för handlingen. På många sätt är det ett ibsenskt familjedrama som Liv Køltzow skisserar, med kritik av äkenskapsinstitutionen som en viktig ingrediens.

Løp, mann är både en kritik av patriarkatets cementerade förtrycksmekanismer och ett avslöjande av att männen själva är slavar under detta system. Romanen genomsyras av en löpningsmetaforik som anspelar på mannens strävan efter att alltid ha kontroll, att alltid vara lite före, att alltid vara den starkaste. Och mäns evinnerliga inbördes tävlan.

Romanen är också ett närgånget avslöjande av att socialismens till synes antiauktoritära ideologi inte på något sätt har förändrat maktförhållandena mellan könen i privatsfären. På detta sätt förmedlar boken kvinnliga socialisters djupa desillusion och känsla av förräderi: "Jon satt ... på möten och sa att han hörde hemma i ett större sammanhang, att han hade hittat nyckeln till något, solidariteten med de svaga, strategier för socialism, en början till ett annat samhälle. Men han fortsatte att hålla Rita nere".

Liksom Historien om Eli och Løp, mann slutar Hvem har ditt ansikt?, 1987, med att den kvinnliga huvudpersonen inleder en ny fas i sitt liv efter att ha brutit med sitt förflutna. Det nya i Hvem har ditt ansikt? är att hon gör det tillsammans med en man. Den tjugonioåriga Helen, som har man och barn och en avbruten konstnärlig karriär bakom sig, förälskar sig i Aksel, som är musiker och har fru och barn.

Køltzows speciella berättarteknik visar sig här genom jagberättaren som inleder boken och sätter in en text i texten: "– jag gör ett första försök att få ett sammanhang i hennes anteckningar, och inser genast att det blir som att lägga ett gammalt pussel". Denna berättarröst glider därefter ut ur och in i historien på ett nästan omärkligt sätt, men ändå så att den fungerar som ett illusionsbrott, en påminnelse om att det berättade är fiktion.

Romanen handlar först och främst om Helens upplevelser av Aksel och hennes eget starka begär efter honom. Hon upplever två kroppar som finner varandra i en väldig lust, men är samtidigt rädd för att hon inte känner honom tillräckligt väl. Hurdan är han egentligen? Vem är hon själv, som så tvärt kan distansera sig från sitt gamla liv? Är det nya förhållandet bara en upprepning av det gamla, där hon deltar på mannens premisser?

Helens försiktighet ställs mot Aksels frihet och utlevelse av konstnärlig kreativitet. Helen har lagt konsten på hyllan och börjat inom ett område som egentligen inte intresserar henne, för att vara säker på att senare få arbete och regelbunden inkomst. Hon lever ett vaneliv därför att hon är rädd för det som är nytt och annorlunda. Hon bedras av sin man, men finner sig i det för att slippa utmana honom.

Aksel är stark och självständig och förväntar sig att hon är likadan. För Helen blir han ett identifikationsobjekt: han är ett exempel på en person som har förverkligat det som hon själv drömmer om att förverkliga, och han uppmuntrar henne till att söka sig tillbaka till och våga förverkliga sin talang. Men trots att hon kastar sig ut i det nya, följer hennes gamla jag fortfarande med, osäkerheten, hennes tvekan. Har hon själv valt det, eller har han valt det åt henne? I slutet av boken reser Helen med Aksel till Italien. De har lagt brytningarna bakom sig och börjat på något nytt någon annanstans.

Liv Køltzows böcker kritiseras ofta för att vara för stillastående, det händer för lite, de är för upptagna av inre liv och för lite inriktade på yttre handling. I överensstämmelse med den modernistiska estetiken följer berättelserna inte bara ett lineärt handlingsförlopp. Flera tidsplan möts och skapar ett fragmenterat språkligt tillstånd i insikten att medvetandet alltid rymmer både nutid, förfluten tid och framtid. Brottstycken av olika händelser vid olika tidpunkter beskrivs parallellt, och berättelsen växlar ständigt mellan situationer och tidsplan. Men det finns faktiskt också en stark narrativ drivkraft i författarskapet, från det gamla mot det nya, en intensiv vilja hos de kvinnliga huvudpersonerna att förändra sitt liv, övervinna missnöjet och sätta något annat och bättre i stället.

Trots att Køltzows kvinnor i grunden är handlingsförlamade, handlar de – så småningom. Hennes personer är individer med motstridiga känslor och drifter, deras handlingar är inte logiska och konsekventa, de förändras hela tiden. Berättaren är medveten om att den bild som tecknas inte är eller kan bli fullständig. Den representerar bitar av en helhet, brottstycken av en sanning och en subjektiv tolkning. Därför är detta författarskaps texter också i stor utsträckning öppna i båda ändarna. De gör anspråk på att vara ett slumpartat utsnitt av några slumpartade mäniskors liv på en slumpartad plats under en slumpartad tidrymd. Berättelserna tycks inte ha någon tydlig början eller tydligt slut.

Men samtidigt är de formfulländade konstruktioner och en konstnärlig bearbetning av en rad kvinnliga erfarenheter, alldeles tydligt knutna till en viss tid och en viss plats. Kärnan i dessa erfarenheter – och samtidigt en drivkraft i författarskapet – kan formuleras som spänningen mellan en upplevelse av handlingsförlamning och en stark inre drift att övervinna den.

Romanernas budskap är att brytningen är nödvändig och den enda rätta lösningen för hjältinnorna. Kvinnornas "seger" består i att slita sig loss, att klara sig själva. Att uthärda det liv de lever betyder fortsatt förtryck, ofrihet och nederlag.

Kjersti Ericsson (född 1944) är representant för den politiska lyriken och kvinnorörelsen. Hon debuterade karaktäristiskt nog 1968 med diktsamlingen Fotnoter i rødt, en titel som visar författarens ståndpunkt inom den internationella marxistiska rörelsen. Dikterna "... anknyter till förtrycket och terrorn som imperialisterna utövar överallt på jordklotet", skrev Tor Obrestad i en sympatiserande kommentar. Också nästa bok, Vapnet er smidd på ny, 1978, består av typiska kampdikter och tillfällighetsdikter skrivna till politiska händelser och höjdpunkter ("Partiet er fire år", "Til Rød Front-leiren på Herdla 1972"). I sina senare diktsamlingar är Kjersti Ericsson fortfarande engagerad i politiska saker och förhållanden, som har med makt, kontroll och förtryck att göra. Hennes dikter öppnar sig efter hand mer för motiv hämtade från intimsfären och naturen, men hon skriver fortfarande på ett direkt språk utan särskild användning av bilder eller omskrivningar; den yttre verkligheten är viktigare än själva det poetiska språket.

Unni Langås

En annan blick

Kvinnoperspektivet innebar också en ny syn på de två könen. I Tove Nilsens (född 1952) författarskap utvecklas arbetet med denna andra blick som berättartekniska experiment och pespektivförskjutningar i förhållande till en köns- och kulturtematik, och hon presenterar också historien om makt och vanmakt i könsförhållandet ur mannens synvinkel. Själva utgångspunkten i kulturens "andra", kvinnan, leder henne mot en uppmärksamhet på det ovana, det annorlunda som placerar både man/kvinna-relationen och den västerländska civilisationen i ett nytt perspektiv.

Tove Nilsen debuterade 1974 med Aldri la dem kle deg forsvarsløst naken (Du måste bestämma själv, 1975), en tidstypisk bruksroman som marknadsfördes under rubriken "skönlitterärt inlägg i abortdebatten", och fick stor publikframgång med Skyskraberengler, 1982, om uppväxten i en norsk förstad. Med enstaka undantag har hon givit ut böcker varje år, även reportageböcker från Oslo, "Huvudstaden som det är så lätt att rymma från / och så svår att romantisera", som hon skriver i en dikt.

Johan Gørbitz: Porträtt av Camilla Collett, 1839. Foto: Rune Aakvik / Oslo Museum

Du fyr i dine sjal Camilla Collett
ein gong var du for varm
ein brennande rosebusk i Norges Dæmring
vraka av skalden gret
og vart langsamt omskapt til grantre
levde ditt hjarteliv
i den tempererte sone:
husvarmens høflege og trygge kompromiss
men kvitglødande var dina skapingsstunder
i tapper og tidleg kamp
mot det heilage allmenne kvinneburet
(Åse-Marie Nesse: »Camilla Collett«, Til ord skal du bli, 1973).

Johan Gørbitz: Porträtt av Camilla Collett, 1839. Foto: Rune Aakvik / Oslo Museum

Könsproblematiken och det sociala samvetet i de första romanerna finns kvar i de senare verken, men den tydliga debattprägeln har fått ett mer nyanserat uttryck, bl a genom experiment med olika berättarröster och flera stilnivåer. Chaplins hemmelighet, 1989, är den första roman där Tove Nilsen på allvar spelar ut två olika tidsplan mot varandra. Genom att parallellskriva bibliotekarien Tone Holmsens historia, som den utvecklas i början av 1970-talet i Oslo, med en färgrik och fantastisk skildring från London cirka hundra år tidigare, får historien resonans och kontinuitet. Långsamt tydliggörs förbindelsen mellan historier och personer, och Tone Holmsens kamp för att finna en egen vridpunkt filtreras så att säga genom hennes mormors mors historia.

Till och med en realistisk och samhällskritisk roman som Den svarte gryte, 1984, håller ett avstånd till sin huvudperson och sitt stoff, som trots ämnets allvar också rymmer humor och ironi. Osloberättaren, som i Skyskraberengler kan verka nästan irriterande naivistisk, ger i sina senare böcker en både mer färgrik och mer brutal bild av Oslo. Jämförelsen aktualiserar inte bara Tove Nilsens utveckling som författare, utan återspeglar också på ett intressant sätt ett stycke politisk historia – från det optimistiska, socialdemokratiska 1950-talet till de åtskilligt hårdare och mer oöverskådliga 1980- och 1990-talet.

I Amazonaspornografen, 1991, återger en av personerna historien om antropologen som tar en yanomamöe-indian med sig upp i ett flygplan:
"Då yanomamöekrigaren – som var så rädd att han klamrade sig fast vid sätet under hela flygturen – kom tillbaka till sin stam, frågade de andra om han hade slagit huvudet i himlens tak. En fråga som det några timmar tidigare hade varit naturligt även för honom att ställa. Men vad gör han nu? Han ser på antropologen, och så himlar han med ögonen".

Citatet visar både Tove Nilsens förmåga att berätta medryckande historier och hennes romanpersoners sinne för det ovanliga. Huvudpersonerna i såväl Amazonaspornografen som I stedet for dinosaurer, 1987, har ett glödande intresse för antropologi och en berättare som vältrar sig i en blandning av anekdoter, fackkunskap och fiktionsglädje. Böckerna avslöjar en språklig uppfinningsrikedom och ett sinne för visuella detaljer som placerar Tove Nilsen i sällskap med så olika författare som Dag Solstad och Milan Kundera. Texternas kritiska potential kan inte skiljas från den blick som ser och förmedlar sina upplevelser i form av erotiskt laddade bilder. Skenbart irrationella detaljer står i löftesrik kontrast till det som en av hennes fiktionspersoner föraktfullt kallar "vanliggörandet, normaliseringen, detta att se världen som den var". Det är just suget efter "det oframkallade som aldrig skulle bli till något" som återskapas i hennes senaste böcker. Fotografen i I stedet for dinosaurer, vars arbete är att föreviga folk, är paradoxalt nog först och främst intresserad av de flyktiga detaljerna, de detaljer som kan vidhållas bara med stor risk för vardagsliv och äktenskap: "Akillessenorna han precis hade lämnat, hennes anklar svävande över asfalten. Händerna runt vinglaset ... spädheten i handleden". Det är mycket karaktäristiskt att det är just den blottade handleden han vill fånga med kamerans öga.

Tove Nilsen kan i ljuset av skenbart oväsentliga och onödiga detaljer formulera kritiken av cementerade köns- och samhällsföreställningar. Varje människa som fascineras av det som de flesta inte lägger märke till, står utanför på ett sätt som provocerar dem som accepterar sakernas tillstånd. Antihjälten, fotografen Kjell, formulerar det som för Tove Nilsens huvudpersoner – oavsett kön – är inbegreppet av det föraktliga. Han kritiserar bittert sin bror Kåre, "fårskallen": "... det värsta han visste var att lämna Norge". Huvudpersonerna ställer i allt högre grad frågor som både försätter dem i hopplösa och destruktiva situationer och demonstrerar för läsaren att det finns en skiljelinje mellan dem som ser – och dem som inte vill eller kan se.

Blicken som ser och registrerar detaljer får sitt mest konkreta och extrema uttryck i Nilsens bok Øyets sult, 1993 (Ögats hunger, 1995). Här ställs blickens begär efter att genomtränga ständigt nya områden i gräll kontrast till dem som nöjer sig med att gå på jullunch, samtidigt som vetgirigheten också tematiseras som en rent fysiologisk fascination. Ögats hunger skall inte bara uppfattas metaforiskt, utan betecknar också det skälvande, geléaktiga och oändligt ensamma människoögat på hjärnforskarens arbetsrum. Denna sammankoppling av det bokstavliga och det bildliga och av det frånstötande och det vackra kännetecknar både stil och tematik hos Tove Nilsen.

Utvecklingen från en omständlig, didaktisk realism till en mer experimenterande form har Tove Nilsen gemensam med andra norska författare i sin generation. Den formmässiga utvecklingen löper parallellt med en innehållsmässig förskjutning mot de ovanliga och bisarra berättelserna. Antropologins fokusering på främmande kulturer och okända stamfolk sysselsätter många av hennes senare romanpersoner.

Tone Selboe

Konfrontationer

Laila Stiens (född 1946) noveller är befolkade av vardagsmänniskor: en skolflicka, en ung flicka på en fiskfabrik, en utarbetad servitris, en mor, en änka, två äldre kvinnor på vårdhem. Men hon skriver också om deras män: samepojken Mattis som går på internatskola och lär sig norska, anläggningarbetaren som är borta från sin fru hela veckan och gamle lungsjuke Greger på sjukhemmet.

Den yttre ramen kring de flesta av hennes texter är ett nordnorskt landskap med småbygder och närvarande dramatisk natur. Dessutom skriver hon ofta dialogerna på dialekt.

Laila Stien är nära bekant med både det nordnorska och det samiska och har i flera noveller från den samiska miljön utvecklat den latenta dramatiken i mötet mellan samernas gamla kultur och det norska samhället.

I debutboken Nyveien, 1979, låter hon denna konfrontation – som mycket väl kan läsas som en bild av en större och mer omfattande konfrontation mellan natur och kultur – utspela sig i en förtätad och dramatisk historia, "Reisen mot øya".

En grupp fjällsamer för en stor flock renar till sommarbete ute på ön. De har varit på väg i nio dygn. Nu återstår bara det öppna sundet mellan fastlandet och ön. Mitt i natten avtar strömmen i sundet, och på en halvtimme måste renarna simma över. Om de inte hinner fram, kan det bli svårigheter. När flocken har kommit halvvägs dyker en stor norskflaggad båt upp. Trots att samerna försöker varna båten glider den vidare genom sundet. Svallvågorna från den får renflocken att förlora orienteringen. Renarna blir panikslagna:
"Allt sker så snabbt. Med ens är alla linjer brutna. De rytmiska rörelserna borta. Hornkronor fastnar i varandra. Ren stöter mot ren. Kämpar åt var sitt håll. Målet är inte längre känt. Det finns inget mål. Bara en desperat drift att överleva. Kaos".

I Laila Stiens noveller är det ofta mannen och kvinnan som håller olika kurs. Grundkonflikten i de flesta av historierna är att män och kvinnor har så olika drömmar och är så dåliga på att tala med varandra om vad de tänker på och drömmer om. Laila Stien skildrar det som försiggår mellan människor, när den yttre situationen ofta på grund av en bagatell blir låst. Och hon skriver om det som händer när en människa sluter sig och blir sin egen fiende. Hon skriver om kärlek och om längtan efter kärlek, om svartsjuka och om den fruktan och det hat som svartsjukan kan medföra. Anläggningarbetaren i novellen "Spiller ingen rolle" i Sånt som skjer, 1988, tror att hans hustru är otrogen med en ny granne. Svartsjukan och den otrygghet han känner gör honom våldsam. Han kör ut hustrun ur lägenheten och ut ur sitt liv.

Den nygifta och höggravida kvinnan i "Hvit brud" kan inte få sin drömbild av äktenskap och äkta man att stämma med verkligheten. När den första glansen har gått ur samlivet vill han hellre sitta i vardagsrummet och se sport på TV än se på henne. I rummet bredvid, till ackompanjemang av en skrikande sportreferent, vänder hon i stum och ensam desperation missnöjet mot sin egen kropp och mot manifestationen av det liv hon tidigare hade önskat sig, den vita brudklänningen: "Jag tog läppstiftet och kletade på i tjocka lager, pressade mot munnen tills det knäcktes. Så tog jag nagelsaxen från hyllan och klippte håret, stora tussar, slängde dem på golvet. Sedan satte jag spetsen på saxen mot kinden, precis under ögat, och drog till. Hårt. ... Öppnade skåpdörren och tog fram brudklänningen, drog den över huvudet. Hela tiden tjöt jag så sminket rann. Klänningen fastnade som en korv nedanför brösten. Den kom inte längre. Jag fick ta tag i tyget och slita. Det var ett härligt ljud så jag tog ett nytt tag och slet mer. Klänningen gled ner över magen.".

Laila Stien bygger upp personer och situationer av vardagsbilder. Ibland slår realismen över i det groteska och overkliga. På detta sätt lyckas hon säga något om den enskilda människans spelrum, drama och dilemma.

Politik och utopi

Nordström, Gunwor (f 1947) (sv): 1 maj, 1974. Gobelängteknik. Privat ägo

Även om realismen dominerade den samhällskritiska konsten på 1970-talet, fanns det också mer experimenterande och mindre budskapsorienterade former.

Nordström, Gunwor (f 1947) (sv): 1 maj, 1974. Gobelängteknik. Privat ägo

Frågan om kvinnlig identitet, om förtryck och uppror är i stora delar av den norska kvinnorörelsen alltid samtidigt en större social och politisk angelägenhet. År 1971 bildades Kvinnefronten som ett uttalat socialistiskt alternativ till Nyfeministerne, och det innebar att kvinnornas kamp i hög grad blandades med decenniets övriga politiska mobilisering – och polarisering. En stor del av 1970-talets emancipationslitteratur är också skriven på ett dubbelt engagemang av social kritik och nytt kvinnomedvetande, sträckande sig från en marxistisk-leninistisk ståndpunkt i AKP till en bredare socialrealism.

Med debutromanen Jenny har fått sparken!, 1976 (på svenska 1977), framstod Toril Brekke (född 1949) som en författare som fäste vikt vid litteraturens politiska dimension, och hon uppfattades genast av de norska kritikerna som en "AKP (m-l)författare". Denna grupp bestod för övrigt mest av män, bl a Dag Solstad, Espen Haavardsholm, Tor Obrestad och Jon Michelet, som i stor utsträckning präglade 1970- och 1980-talets norska mediedebatt om litteraturens väsen och uppgift. För Toril Brekke var det en fråga om att integrera ett feministiskt och ett arbetarpolitiskt perspektiv: Hon ville skriva "brukslitteratur" för arbetarkvinnor, och hon tillvaratog egna erfarenheter som "självproletariserad" när hon skrev om arbetsförhållandena på en kvinnlig industriarbetsplats.

Historien i Jenny har fått sparken! är enkel och positiv. Den sextioåriga Jenny blir uppsagd, men de yngre visar sin solidaritet och strejken som de genomför ger resultat. Kvinnorna skildras som vardagshjältar mitt i rutinarbete och svåra äktenskap.

Toril Brekkes största episka satsning är romanen Granitt, 1994. Här närmar hon sig i fiktionens form sin egen släkts upphov i stenhuggarmiljön vid Iddefjorden. Berättelsens kärna är Anton från Syrinplassen som kommer från de lägsta sociala skikten, men som med drömmar, musik och maskulin kraft antar de utmaningar som tillvaron erbjuder honom. Toril Brekke skildrar Antons liv under de stora förändringarna på 1900-talet, och hon berättar om förfaderns äkta och oäkta barn och barnbarn som lever i olika länder och världsdelar. Trådarna knyts samman genom konsten – på romanens nutidsplan är det genom musiken, i form av en stor europeisk körkonsert, som Antons ättlingar möts. På samma sätt ger romanens orkestrering av de många berättelserna om enskilda personers liv en version av hela seklets historia.

Ett år då diskussionen om norskt medlemskap i EU för andra gången delade det norska folket i två läger, visar Toril Brekke att till och med ett sökande efter norska rötter har europeiska dimensioner.

I Filmen om Chatila, 1983, har Toril Brekkes kvinnliga huvudperson, Eva, varit sjukvårdare i palestinska flyktingläger i Libanon. I Sølvfalken, 1986, skildras en kvinna som genom hallucinationer, drömmar och telepati kan uppleva andras nöd och förnedring överallt på jordklotet.

"Det är trots allt män som avlar barn." Med denna utsaga inleder Gerd Brantenberg (född 1941) sin dystopiska roman Egalias døtre, 1977 (Egalias döttrar, 1978), en roman som använder otraditionella medel – bl a skrattet – för att säga något av det som 1970-talets kvinnorörelse lade ner mycket energi på att säga på många andra sätt.

Gerd Brantenberg uppfann samhället Egalia, där kvinnorna sitter på makten och män måste anpassa sig till deras frudöme för allas och möderneslandets bästa. Det är män som sköter barn, män som är lågavlönade och män som måste gå med pehå – penishållare – för att se bra ut. Dessutom måste de klippa sitt p-kort varje månad som bevis på att de har tagit det offentligt kontrollerade p-pillret.

Romanen skildrar den unge Petronius Brams uppror. Tillsammans med några vänner startar han en maskuliniströrelse, vilket hans mor, direktör Bram, betraktar som dömt att misslyckas.

Gerd Brantenberg använde en gammal genre, den utopiska romanen, och satte direkt könsfrågan på dagordningen. Kvinnor fick inte bara mäns makt, utan språket självt återspeglade denna makt: "man" blev "dam", "människa" blev "kvinnoska". Kanske var det den sortens detaljer, lika mycket som den tydliga samhällskritiken och den totala sociala omkastningstekniken, som gjorde Egalias døtre till en tankeväckande och mobiliserande bok som blev en bestseller i flera andra europeiska länder innan den slog igenom på allvar i Norge.

Gerd Brantenberg debuterade 1973 och placerade sig redan med debutboken, Opp alle jordens homofile (Jag är väl inte sån, heller!, 1981), som en engagerad upprorsmakare. Ja, vi slutter, 1978 (Ja, vi slutar!, 1979), var en bok av samma typ om ett annat ämne, cigarrettrökning.
Gerd Brantenbergs romaner Sangen om St. Croix, 1979 (Sången om S:t Croix, 1980), Ved fergestedet, 1985 (Vid färjestället, 1986), och For alle vinder, 1989, har homosexualitet som tema, men trilogin om Frederikstadsflickan Inger Holms uppväxt är samtidigt skriven i förlängningen av en realistisk kvinnolitterär romantradition från Cora Sandel till Torborg Nedreaas och Bjørg Vik. I böckerna ger Gerd Brantenberg ett brett porträtt av en tid, en generation och ett geografiskt område, men först och främst av en människa som kommer fram till en insikt: hon är lesbisk. Inger skall finna sig själv, sin identitet som både social och sexuell individ, och hon skall komma fram till en form av kvinnoliv som samhället omkring henne inte visar någon större tolerans.

Den rättvisa saken

I en av Sidsel Mørcks (född 1937) noveller frågar sig huvudpersonen om det är döden som damerna väntar på medan de spelar och äter tårta på förmiddagsbingon. Sidsel Mørcks böcker ställer den nära verkligheten i centrum och är fyllda av enkla, skarpa men samtidigt underfundiga observationer som ofta tillskrivs vuxna, erfarna kvinnor som i "Stamcafeen" i Lykkehjulet går!, 1976. Kärnan i hennes författarskap är engagemang i de omyndigförklarade och förtryckta som saknar inflytande på sitt eget liv.

Men parallellt med engagemanget i den enskilde löper hennes politiska engagemang, inte minst i miljöfrågor om industriförorening, där hon i många år har placerat sig som vakthund, debattör och aktör i gränslandet mellan konst och sakprosa.

Här närmar hon sig dokumentarismen, som i historien Ikke til salgs!, 1983, om ingenjören som blir utfryst av det stora petrokemiska företaget på Rafsnes i Telemark, därför att han uttalar sig kritiskt om bolagets livsfarliga gastransporter. Bland läsarna är hon särskilt populär som novellist. I en rad novellsamlingar skildrar hon det nära igenkännliga vardagslivet, i synnerhet kvinnornas vanliga liv med kärleken och ensamheten, känslan av att livet är någon annanstans. Flera av novellernas personer gör ett blygsamt uppror på egna vägnar, som t ex pensionären i novellen "Fri" i Kikkeren, 1987.

Sidsel Mørck arbetar med många litterära genrer. Hon debuterade 1967 som lyriker och är en populär författare av barnrim. Hennes Erta berta Sukkererta, 1978, är en central bok i den norska barnrimstraditionen.

Den starka indignationen och vreden över orättvisa, miljöförstöring och politiskt suspekta beslut är centrum också i Vigdis Stokkeliens (född 1934) författarskap. Hon debuterade 1967 med novellsamlingen Dragsug och använder ofta denna kortform för sina nästan desperata rop om en värld på drift och utan riktning.

Vigdis Stokkeliens personliga erfarenheter är av många olika slag och hon utnyttjar dem maximalt. Som radiotelegrafist i utrikes sjöfart, som officer och vit upplevde hon ståndsskillnaden, men som enda kvinna i en manlig miljö bröt hon också med entydiga roller. I land har hon arbetat som journalist, och som krigsbarn visste hon vad som väntade människor som var på "fel" sida.

Allt detta kommer till uttryck i hennes huvudverk, trilogin om Gro: Lille-Gibraltar, 1972, Båten under solseilet, 1982, och Stjerneleden, 1984. Gro är barn under kriget, och Lille-Gibraltar slutar med våldtäkt och befrielsedagarnas lynchstämning. I nästa bok seglar Gro som radiotelegrafist på orienten, och i sista delen är hon hemma igen, allvarligt sjuk och med nästan vuxna barn.

I Lille-Gibraltar tar Vigdis Stokkelien upp ett tabuämne, nämligen om det skulle kunna finnas något gott i människor på "fel" sida. Synvinkeln är barnets, Gro, som förstår att mosterns tyske man är en hederlig människa, trots att de tyska officerarna och soldaterna omkring dem är fiender. De "vacklande", anläggningsarbetarna som arbetar för tyskarna, förklaras oskyldiga – och våldtar Gro under fredsruset.

Trilogin berättar om ett liv från barn till mogen kvinna och är komponerad som ett kretslopp – från ett starkt matriarkat i barndomen via sjölivets och krigets manliga miljö tillbaka till utgångspunkten. Den centrala personen är mormodern, en stark kvinna som kan hantera alla parter, både tyska officerare och "pojkarna i skogen", motståndsrörelsen.

Trilogin är en utvecklingsroman som konsekvent förenar flickans och kvinnans liv med den stora historien, från dystra krigserfarenheter över efterkrigstiden med nazisttidens spöke och den politiska McCarthyismen, som drabbade de unga sjömän som straffades för fädernas kommunistiska engagemang, och fram till 1960-talet med Vietnamkriget och en större förståelse för österns elände, fattigdom och krig. Gro bemästrar den yttre världen, men dukar under för sjukdomen i sin egen kropp. Men böckerna bär också vittnesbörd om hur kvinnors styrka och engagemang mot orättvisa och hot mot miljön kan gå i arv från de äldre kvinnorna, som Gros mormor. De berättar om sjömansfamiljerna som en plats där matriarkatet lever vidare under männens ständiga frånvaro.

Rolfsen, Kari (f. 1938) (no.): Illustration i Sirene, nr. 6, 1981

En ny och bistrare kvinnohumor visar sig i Kari Rolfsens teckningar. Hennes tidstypiska figur, Jensen, är hämtad från Sirene, en central tidskrift från den feministiska aktivitetens glansperiod.

Rolfsen, Kari (f. 1938) (no.): Illustration i Sirene, nr. 6, 1981

Solidariteten med de svaga och den skarpa blicken för både social orättvisa och kväsning av kvinnors livsmöjligheter delar Margaret Johansen (född 1923) med Sidsel Mørck och Vigdis Stokkelien. Hon hade erfarenhet som skribent i dagspressen och reklambranschen när hon 1971 debuterade med novellsamlingen Om kvinner, som två år senare följdes av ... men mannen ler.

Novellerna "Damene" och "Firmafesten" tar itu med kontorets typiska kvinnoarbete, där kvinnorna passar upp medelmåttiga, halvgamla chefer. De korta historierna är ögonblicksbilder av en verklighet som många kände igen. De var brukslitteratur, men uttrycker också ett vemod i skildringen av de små, svaga och inte riktigt lyckade kvinnor som är outsiders i detta universum.

Romanen Det var engang en sommer, 1974, har debutsamlingens sista novell som utgångspunkt. Den unga osäkra Maria är fullständigt kuvad av en tyrannisk moster som egentligen är hennes mor – hon blev en gång i tiden förförd och detta skall inte hända Maria. Anders, naturmänniskan från skogen, lockar fram det upproriska i henne och hon får styrka att trotsa hemmets hårda kvinnoregim och glädja sig över kärleken och sin egen kropp.

I novellsamlingen Død og småsuppe, 1976, är bilderna av de små och maktlösa tecknade med indignation och medkänsla. Den sista novellen, "– og det skal gå deg vel", om Marte som måste sköta sin gamle senile far, pekar fram mot nästa bok, Damenes vals, 1978. Medan familj och vänner försvinner är det Kristines självklara plikt att ta hand om sin presenile äkta man. En klok och sympatisk man har fallit offer för den smygande sjukdom som stjäl hjärnceller och gör honom till en annan människa. Med Damenes vals gick Margaret Johansen in i samhällsdebatten om privat kontra offentlig omsorg, om skuldmanipulation och ansvarslöshet.

"Du kan da ikke bare gå ... ". Repliken har blivit en klassiker. För många blev den nyckeln till en fasansfull värld, de misshandlade kvinnornas värld. I 1970-talets kvinnorörelses kölvatten blev denna värld synlig. Kriscentra dök upp, och genom sin lilla bok, Du kan da ikke bare gå, 1981, som dramatiserades av Fjernsynsteateret, gick Margaret Johansen rakt på problemet.

En tredje feminism

År 1980 använde den norska feministen Nina Karin Monsen (född 1943) Leonora Christinas titel Jammers Minde som titel på en modern dagboksroman, Jammersminne. Romanens huvudperson Maria sitter i sitt sexkantiga rum i Köpenhamn och skriver för att komma ut ur sitt fångtorn – uppfostran till flicka och bindningen i ett havererat äktenskap. Hon vill "finna sig själv – eller rättare sagt komma fram till vem det är som letar efter sig själv". Därför skriver hon om sina upplevelser som kvinna och om sina dagliga sysslor, men denna framställning avbryts av ständiga utkast till ett avskedsbrev till den före detta mannen.

Marias brist på medvetande och verklighetsuppfattning framställs som ett resultat av flickuppfostran, och den yttrar sig också i en ambivalens i förhållande till att själv få barn. Denna problemställning tar Nina Karin Monsen också upp i debutboken Kvinnepakten, 1976, en jagroman där "lille Karen" förmedlar sin livserfarenhet som den vunnits genom kampen för att få och äga sina egna upplevelser och inte drunkna i kvinnornas kör. Kvinnorna är mödrar som får sin (otrygga och falska) identitet genom barnen – i förhållande till barnet kan modern förhärliga sig själv, vara auktoritet och samtidigt visa upp hur hon offrar sig (för man och barn).

Boken blev en brandfackla när den kom ut; Nina Karin Monsen ger en grotesk bild av modersrollen och avmystifierar moderskärleken grundligt: "Alla våra mödrar har slitit och haft det svårt, de har fött det ena barnet efter det andra som har dött för dem, och själva har de dött lite i taget inom sig, och det första som dog var kärleken till barnet".

Medan Jammersminne är skriven inom ramen för en vardagsestetik, bär Kvinnepakten prägel av fabel och lärodikt. Den realistiska ramen bryts också ner i novellsamlingen Dødt liv, 1987. I situationsbilder av olika kvinnogestalter tecknas vardagen och dess fängelse, och när kvinnorna – i uppror, desperation eller självhävdelsebehov – överskrider sina trösklar, förmedlas det genom drömmen, äventyret och det absurda.

Nina Karin Monsen är en av de mest kända feministerna i norsk debatt under 1970- och 1980-talet. Förutom de skönlitterära verken har hon skrivit filosofisk sakprosa, kulturartiklar och debattinlägg i dagspressen. I Det kvinnelige mennesket, 1975, och Jomfru, mor eller menneske?, 1984, båda med undertiteln "feministisk filosofi", utvecklar Nina Karin Monsen sin egen feministiska ståndpunkt, och hon avvisar både marxistiskt inspirerade och nyfeministiskt kvinnlighetsdyrkande riktningar som ologiska och etiskt oförsvarbara.
I Det elskende menneske – person og etikk, 1987 (Den älskade människan – person & etik, 1990), presenterar Nina Karin Monsen en personalistisk filosofi, inspirerad av Emmanuel Mounier. Tyngdpunkten ligger på hur varje enskild människa skapar sig själv i samspelet med andra, och kön blir mindre väsentligt för problemställningen. Ändå är utopin: "Amo ergo sum".

Anne Birgitte Rønning, Janneken Øverland och Elisabeth Aasen