Att ge sig världen i våld

Alla artiklar Show options

Sammanfattning

Till artikeln

Nya litterära fronter

Bilder (2)

  • Nina Östman (tid. Ericson): Svartvitt foto, ur: Tid & otid. Barndomsbilder. Norstedts Förlag, Stockholm 1990
  • Wishman, Anne (no): Teckning i Sirene, nr. 2, 1981

Artikeln handlar om (11)

Tid Land Nyckelord (26)

Att ge sig världen i våld

"Front mot formens tyranni!" ljöd ett rungande upprop i Dagens Nyheter 1960. Sonja Åkesson (1926-1977) och P. C. Jersild (född 1935) var två av de fyra unga arga undertecknarna. De anklagade den samtida svenska litteraturen för "stel akademism" och för "ett alltmer tilltagande intresse för den yttre formen på bekostnad av det spontana uttrycket och engagemanget". Uppropet riktade sig mot dominansen för modernistisk efterklang i svenskt 1950-tal. De fyra hävdade att "det blir allt väsentligare att det litterära skapandet återfår sin karaktär av ursprunglighet. Formell durkdrivenhet får inte ersätta eller skymma det bärande innehållet som författaren försöker gestalta".

Till tidens litterära paradoxer hörde å ena sidan ropet på en demokratisering av konsten, å den andra sidan en starkt akademisk, närmast ingenjörsbetonad experimentprosa.

På en rad områden kunde man emellertid skönja embryon till de kommande årtiondenas utveckling. En provokativ nykvinnlighet blev synlig inom prosan. Man vågade sig litterärt närmare sexualiteten, den heterosexuella och den homosexuella. Loka Enmark (född 1931) och Nine Christine Jönsson (född 1926) skrev romaner där män på ett uppmärksammat sätt blev betraktade som sexualobjekt, och banade en ny och sexuellt frigjord väg i 1960-talslitteraturen. Britt Arenander (född 1941) gick vidare vid decenniets slut med sina upproriska och sexuellt frispråkiga Steget, 1968, och Off, 1969.

Nina Östman (tid. Ericson): Svartvitt foto, ur: Tid & otid. Barndomsbilder. Norstedts Förlag, Stockholm 1990

Världen är stor, men vägen är lång.

Nina Östman (tid. Ericson): Svartvitt foto, ur: Tid & otid. Barndomsbilder. Norstedts Förlag, Stockholm 1990

Intresset för världen och politiken växte sig allt starkare och fascinationen för främmande kulturer tog sig allt mer medvetna uttryck. Bland de kvinnliga författare som reste ut i världen fanns Birgitta Stenberg (född 1932), Annakarin Svedberg (född 1934) och Sun Axelsson (född 1935). Dessa kvinnliga resenärer var inte i första hand registrerade flanörer eller distanserade analytiker som en del samtida manliga kollegor. De gav sig världen i våld på ett både existentiellt och politiskt plan.

Samtidigt som det fiktiva våldet omsattes i nydanande detektivromaner av bl a Kerstin Ekman (född 1933), Maj Sjöwall (född 1935) och Jenny Berthelius (född 1923) öppnades också den svenska litteraturen för det faktiska, världsliga våldet.

Om svensk detektivroman skriver Lena Persson på dess 100-årsdag: "Det verkligt moderna genombrottet kom med Kerstin Ekman och De tre små mästarna, 1961, kanske den första riktiga 'psykologiska thrillern' på svenska, och när Maj Sjöwall och Per Wahlöö introducerade sitt sedermera världsberömda poliskollektiv runt Martin Beck i Roseanna, 1965. Efter det blev den svenska deckaren sig aldrig mer lik".

I samband med krigsslutet blev Sverige mottagarland för en rad judiska flyktingar. Många av dem hade hög utbildning och konstnärlig skolning. Zenia Larsson (född 1922) kom till Sverige med en av Röda Korsets transporter. Två decennier senare utgav hon sina självbiografiska böcker: Skuggorna vid träbron, 1960, handlar om gettot i Lodz i Polen, Lång är gryningen, 1961, är en helvetesskildring från Bergen-Belsen fram till befrielsen och Livet till mötes, 1962, beskriver den första tiden i Sverige.

Cordelia Edvardson (född 1929) har sitt fångnummer från Auschwitz A 3709 inbränt i huden, och när hon utger romanerna Bränt barn söker sig till elden, 1984, och Viska det till vinden, 1988, har hon redan tidigare om och om igen i artiklar (hon fick Stora Journalistpriset 1983), i radio, på TV och i dikter under decennier berättat för svenska folket vad hon sett, hört, tycker, känner.

Kriget hade strukit förbi svenskarna och rapporterna om andra världskrigets grymheter laddade moralfrågorna på nytt. Det kalla kriget strukturerade om världspolitiken och USA:s krig i Vietnam mobiliserade de unga författarna till ett politiskt motstånd.

1960-talet var en tid av expansion för Sverige, världen öppnades. Decenniet gav utrymme för utveckling på alla nivåer, den ekonomiska som den konstnärliga, och en rad betydelsefulla kvinnliga författarskap utvecklades: Anna Rydstedt (1928-1994), Majken Johansson (1930-1993), Ulla Isaksson (född 1916), Sara Lidman (1923-2004), Birgitta Trotzig (1929-2011) och Sonja Åkesson; samtliga dock med utgångspunkt i 1950-talet. På många sätt var det emellertid snarare en författare som Eva Alexanderson (1911–94), som under 1960-talet gav ut den religiösa reseskildringen Pilgrimsfärd, 1967, den katolska omvändelseromanen Fyrtio dagar i öknen, 1964, och Kontradans, 1969, med sitt lesbiska passionsdrama, som så här i efterhand ter sig representativt för de intellektuella kvinnliga sextiotalsförfattarna. Här fanns såväl de modernistiska uttrycksformerna som kampen med modernismen, religiositeten, resorna, bekännelsen, sexualiteten, tystnaden och återkomsten.

Gunnel Vallquist (född 1918) var en av de många svenska intellektuella som på 1960-talet konverterade till katolicismen. Hon utvecklades till en av Sveriges mest kvalificerade översättare, tydligast synligt i översättningen av Marcel Prousts À la recherche du temps perdu, 1913–27 (På spaning efter den tid som flytt, 1964–82, nyövers 1993).

Not om Gunnel Vallquist

Med den kontroversiella romanen Kontradans tystnade Eva Alexanderson som författare. Först året före sin död, 1994, fann hon åter en förläggare och gav ut en sista bok. Samtidigt som man kunde se hur de kvinnliga författarna grep sig an nya ämnesområden och tog nya litterära medel i anspråk under 1960-talet gick också många av dem in i en litterär återvändsgränd. En del tystnade för alltid, t ex Kristina Widman (född 1929), som bl a skrivit den uppmärksammade novellsamlingen Ett glas campari, 1965, där hon berättar om liv i psykiska och sociala gränsland. Andra, som exempelvis Birgitta Stenberg, Sun Axelsson, Annakarin Svedberg, Gunnel Ahlin (född 1918) och Gerda Antti (född 1929) upphörde för en period med att skriva.

Madeleine Gustafsson skriver i en minnesartikel att Eva Alexanderson följde den inre nödvändighetens väg och aldrig låg i fas med någon tidsanda. "I sin första bok, Resa till Smältpunkten, 1954, talade hon om fattigdomen i ett u-land innan svenskarna i allmänhet började intressera sig för tredje världen. Hon skrev i jag-form innan de s k bekännelseböckerna blev ett begrepp, och om frågor som ännu hade hela sin provocerande sprängkraft kvar: att bli katolik, att vara homosexuell." (Dagens Nyheter 2.1.1995)
Den lesbiska romanen Kontradans, 1969 ("det enda barn jag kan ge dig"), var självbiografisk och innehöll åtskilliga tabun på en gång: två kvinnor, en yngre och en äldre möttes i en passionerad förälskelse, dessutom i klostermiljö. "Vi tiger. Din panna mot min panna, din näsa mot min, dina läppar mot mina läppar, dina bröst mot mina, ditt sköte mot mitt", kunde man läsa i Kontradans och skandalen kombinerades med fascination inför att en lärd författare och välrenommerad översättare och kulturperson vågade utsätta sig för den typen av uppmärksamhet som romanens utgivning medförde.

Gunnel Ahlin som var mycket produktiv under 1960-talet, då hon utkom med de personliga tankeböckerna Röster en sommar, 1960, Här dansar, 1962, Puls, 1964, och Refuge, 1967, fick sitt definitiva genombrott med en historisk roman om Hannibal, Hannibal sonen, 1974. Därefter dröjde det åtta år till utgivningen av Hannibal segraren, 1982, skriven tillsammans med maken Lars Ahlin.

Gerda Antti framträdde som fullt utvecklad författare redan med novellsamlingen Kväll efter kväll, 1965, men återkom först ett decennium senare som änka, då hon fick sitt genombrott med Inte värre än vanligt, 1977. Här utvecklade hon den ironiska stil och den sakliga indignation som var hennes redan vid mitten av 1960-talet. Novellsamlingen blev början på ett omfattande och mycket uppburet författarskap.

Det sena 1970-talet blev en återkomst inte bara för Gerda Antti. Flera av de kvinnliga författare, som med modernistiska förtecken debuterade under 1950- och 1960-talen men tystnade, som exempelvis Sun Axelsson och Birgitta Stenberg, återkom nu och berättar sina historier på nytt i ett helt annat tonfall.

Eva Waldemarsson (1903–86) från Rinkaby utanför Kristianstad har även hon jämförts med Sara Lidman trots att hon kommer från motsatt ända av Sverige. Himlavargen, 1959, skriven på dialekt var den första i en lång rad historiska romaner som kom i ständigt nya utgåvor under tre decennier. Eva Waldermarsson vann med sin himlavarg en tävling om bästa Skåneroman. Under 1960-talet var det framför allt den samt Himlaland, 1961, och Madonneleken, 1967, som fångade kritik och publik.

Not om Eva Waldemarsson

Maria Schottenius

Tjuvarnas marknad

När Birgitta Stenbergs självbiografiska roman Kärlek i Europa börjar är det sent 1940-tal. Den unga Birgitta sitter på konditori Pagod i Stockholm:

"Varje gång jag sträckte fram armen kände jag axelvadden stinga mot huden tvärsigenom det tunna jackfodret och blusen. Jag var snörd i midjan och måste hela tiden tänka på att hålla in magen ... Svettlapparna klibbade i armhålorna. Låren höll jag spända mot varann så att inte strumpebandsknapparna skulle synas genom dräkttyget."

Den stora världen därute, så hett åtrådd, är inte mycket mer än ett exotiskt namn på ett svenskt konditori. Den kvinnliga kroppen, instängd och plågad, ett fängelse för en frihetstörstande ande.

Wishman, Anne (no): Teckning i Sirene, nr. 2, 1981

1950-talets litteratur är fylld av närhet, nakenhet, djupgående studier av det privata. Här finns en drift mot lidelsen, en känsla av närhet mellan fall och extas, en vilja att blotta sig, ställa sig utanför.

Wishman, Anne (no): Teckning i Sirene, nr. 2, 1981

Dörren till världen är männen – och inträdesbiljetten är sexualiteten. Det stod klart redan för konfirmanden Birgitta Stenberg om man får tro den självbiografiska romansviten från 1980-talet: Kärlek i Europa, 1981, Apelsinmannen, 1983, Spanska trappan, 1987. Sviten börjar på gränsen till 1950-talet och sträcker sig till och med 1964. Den första delen gör halt vid tiden för kung Faruks avsättning i Egypten sommaren 1952, den andra tar ett kliv tillbaka till händelser i Stockholm kring 1950, den tredje flyttar sig framåt till åren 1956–64 i Stockholm och Rom. Perspektivet är hela tiden den unga Birgittas, men tekniken är brokig. Berättande varvas med utdrag ur den unga Birgittas dagböcker och arbetsböcker, vissa händelseförlopp återges genom citat ur egna tidigare skönlitterära verk, dokumentär realism blandas med drömlika sekvenser.

1950-talets värld var männens. I Sveriges riksdag satt knappt fyrtio kvinnor, dvs ca 10 %. På stolarna i bolagens styrelserum, i Svenska Akademin eller i universitetens konsistorier satt inga. Inte heller i predikstolarna fanns de, tillträde till prästämbetet fick kvinnor först 1959.
Elva kritiker av tolv på 1950-talet var män. Den obligatoriska prosaantologin för decenniet, 50-tal, 1959, upptog inalles trettiofem författare och av dessa är endast fyra kvinnor: Ulla Isaksson, Sara Lidman, Birgitta Stenberg och Birgitta Trotzig. Översiktsverket Moderna svenska författare, 1959, där både lyriker och prosaister tas med, räknar med fyrtioåtta författare under 1950-talet. Återigen är det blott fyra av dessa som är kvinnor: Sara Lidman, Birgitta Trotzig, Majken Johansson och Tove Jansson.
År 1959 samlade fotografen Lennart Nilsson 1950-talets mest kända personer till en stor gruppbild. Av de trettiofem personer han fick ihop var fem namngivna kvinnor: rektorn och deckarförfattaren Dagmar Lange, balettdansösen Marianne Orlando, journalisten och heminredningsexperten Lena Larsson, operasångerskan Margareta Hallin samt skådespelerskan Bibi Andersson. Som en sjätte framträder, anonymt, en lapplisa, den nya sensationen i bilismens 1950-tal.

Birgitta stjäl världen – och vinner på kuppen sitt kön. Hela sviten börjar med ljudet av ett samlag förenat med stegen av en tjuv. Men tjuvnaden i boken gäller kanske i än högre grad språket än världen. "Les voleuses du langage" talar man om i Frankrike med en dubbelhet i uttrycket: kvinnorna som språkets "tjuvar" och samtidigt de som förmår "flyga" i språket. Den som innehar språket i den unga Birgittas värld är poeten Paul Andersson (1930–76): "Åh Paul. Han var sammanflödet av all levd och skriven poesi, i hans person fanns dikten och förtrollningen. Ordextas".

Skenbart är det i berättelsen Paul Andersson som med geniets rätt utnyttjar den unga Birgitta. Men parallellt sker det omvända. Det Paul kammar hem är småsaker – en öl, en amfetamintablett, en reskassa. Under tiden är det som om de poetiska rikedomar han besitter säck för säck överfördes till Birgitta. Till och med själva titeln, Kärlek i Europa, kommer i boken att visa sig vara stulen från Paul Andersson.

Vägen ut i världen går genom Birgittas kropp. Sedan kroppen väl har släppts ut ur den snäva dräktkjolen har parollen för dess innehavare blivit: "Utnyttja sig själv". Kroppens funktion är att ge tillträde till erfarenheter, material för skrivandet. Något säte för lust är den under alla förhållanden inte. Bilden av kroppen och det kvinnliga könet är färgad av två av tidens auktoriteter på området: Bengt Anderbergs frispråkiga roman Kain, 1948, och upplysningsfilmen mot veneriska sjukdomar, Smygande Gift. Om kroppen är ett hänsynslöst utnyttjat instrument, så börjar den ändå göra sina egna upptäckter. Det kan inträffa på de minst väntade ställen, som hos den stinkande mannen med skosnören i Genève där Birgitta får sina första jublande orgasmer. Men det sker också genom målmedveten strävan, som när Birgitta hittar fram till sina lyckosamma lesbiska erfarenheter ute på kontinenten.

Men sviten bevisar att Birgitta Stenberg har en särskild rätt till titeln. Grundhållningen i Kärlek i Europa är en allt bejakande kärlek, en vilja att se som blir en icke-dömande glädje över allt som finns.

Föremålet nummer ett för detta fundamentala bejakande är musan, Paul Andersson, poeten och förrädaren. Han finns med redan från början av författarskapet, som en av titelfigurerna i Mikael och Poeten, 1956. Den andra gestalten i titeln är en ljusskygg stockholmskaraktär, drogblandaren och antikhandlaren Mikael. I lyrisk stilisering rör det sig om samma värld som kommer igen i Apelsinmannen – den undre världen i Stockholm i början av 1950-talet med bland annat den s k Kejneaffären, en homosexskandal med inblandning högt upp i statsapparaten.

Levt och skrivet

"Sammanflödet av all levd och skriven poesi" talar Birgitta Stenberg om. Själv tillägnade hon sig tidigt denna dubbelhet – levt och skrivet – men det är först med Chans, 1961, den tredje romanen, som detta slår igenom i den offentliga bilden av henne. Och effekten blev inte positiv. Man kunde tänka sig ett välvilligt kändisintresse, som blev fallet för författarna Bo Setterlind och Per Rådström. Men för Birgitta Stenberg blev resultatet snarare att hon ställdes utanför den litterära världen, en rapportör från en kittlande, halvprostituerad och småkriminell värld. Som "raggarprinsessa" och utlevande äventyrerska hade hon ingen hemortsrätt på parnassen.

Huvudpersonen i Chans är en tonårig flicka på rymmen från ett upptagningshem. Hennes möte med skilda miljöer visar upp klass- och könsbarriärerna i det dåtida svenska språket och samhället. Men skildringen växer också till något mer, ett drama med religiösa förtecken. Flickan, vilkens namn f ö är Mari, når i själva utsattheten och förnedringen fram till vad som är hennes eget värde.

Våldgästen, 1963, rör sig i den kriminella världen, De frånvända, 1964, rymmer initierade skildringar av knarkberoende. Rapport, 1969, inordnar sig i vågen av rapportböcker i Sverige – Sara Lidmans Gruva, 1968, Carin Mannheimers Rapport om kvinnor, 1969, Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink, 1970, osv. Här gäller det amfetaminruset, dess lust och paranoiska fasa.

Med stor närhet och effektivitet skildrar Rapport vägen från den första intravenösa silen med dess sprängande sexuella njutning fram till den hjälplösa konvalescensen. Däremellan finns det sammansatta och intensiva kärleksförhållandet med narkomanen och langaren Baku. Kronologiskt kan Rapport ses som fjärde delen i den självbiografiska sviten. Här rör det sig dock som framgår om en bok skriven betydligt mer nära inpå i tiden.

Som "utstraffad" från parnassen har Birgitta Stenberg haft frihet att röra sig som hon vill mellan genrer och uttrycksformer. Hon har skrivit TV- och filmmanus: Chans, 1962, Katarina, 1967, Garderoben, 1969, Raskenstam, 1983 – en historia om en sant lyckliggörande sol-och-vårare – och delar av den första svenska tvåloperan Lösa förbindelser, 1985. Hennes starka och upproriska kvinnor återfinns också i barnböckerna och deras flickor, bl a Klara Färdiga, 1976, Emily och Eddy, 1986, Falkboet, 1987, Billy och arga Lotta, 1992. Vid slutet av 1980-talet påbörjade hon en romantrilogi om den svenska glesbygden eller avfolkningsbygden: Tusenbröderna, 1988, Detta med Doris, 1989, och Arabesk, 1994.

Den inre vägen

Om någon kan sägas vara 1950-talets genius så är det Birgitta Stenberg – ytterligheterna, öppenheten, att uppleva med alla sinnen. Det som uppnås i 1950-talslitteraturen är sociala och psykologiska inblickar. Överblicken låter vänta på sig. Detta gäller även för Annakarin Svedberg, ännu en av dem som mer än någon man kan tyckas förkroppsliga det sena 1950-talet och tidiga 1960-talet. Vårvinterdagbok, debuten från 1957, väckte på sin tid en enorm uppmärksamhet. Tyngdlöshet, grace, renhet talade man om. Eller också oanständighet, fräckhet, egocentricitet. Ett nytt anslag innebär boken otvivelaktigt, man skulle kunna tala om det omedelbara nedtecknandets teknik. "Skriver knack, knack, skriver bara för att det skall knacka, för att det skall låta om mig." Horisonten är inte vidare än vad som överblickas från skrivmaskinen, tilltalet till läsaren direkt och ivrigt, självhävdelsen avväpnande oförblommerad – "Jag vill vara ett geni! Jag vill jag vill jag vill jag vill!". Tonfallet i grunden är dock snarare allvarligt än lättsinnigt.

Två röster ur kören kring Annakarin Svedbergs Vårvinterdagbok, 1957. Olof Lagercrantz skriver i Dagens Nyheter 12.12.1957: "Det löftesrika i Annakarin Svedbergs bok ligger framför allt i det språkliga ordspelets renhet, i hennes kvickhet, som gnistrar i kapp med vårvintersolen i hennes ruta, i frasens grace, i den utsökta smak hon i varje avsnitt demonstrerar". Ingemar Björkstén i Norrköpings Tidningar samma dag: "Det är inte intressant att få veta att författarinnan i egna ögon är ett geni eller att hon är karlgalen; kanske har hon velat chockera, men vem har inte redan läst Sagan?"

Det finns från första stund en stark kvinnoidentifikation hos Annakarin Svedberg, märkbar både i de författare som dyker upp i texterna – Selma Lagerlöf, Edith Södergran, Karin Boye, Sara Lidman – och i hur romanerna byggs upp och befolkas. Den andra boken, som utkom bara ett halvår efter debuten, Ack, denna själ!, 1958, rymmer i sin första del en livsåskådningsmonolog riktad till en kvinna, i sin andra en vardagssamvaro mellan jaget och en annan kvinna, igenkännbar som poeten Elsa Grave.

Ett annat slags genombrott kom med den tredje boken, Vingklippta, 1962, en "beatnikroman" i Stockholmsmiljö, jämförd med Jack Kerouac och Jackson Pollock, med Henry Miller och Selma Lagerlöf. Tidens debatter och frågeställningar flyter direkt in i romanen, psykoanalysen och den sexuella frigörelsen, men också den då aktuella föreställningen om att vi lever i ett "psykologiskt matriarkat".

Vägen för jagpersonen blir att söka alternativa livsformer, möjligheter vid sidan av den borgerliga och patriarkala ordningen. Lesbiska förhållanden. En kvinnlig gemenskap. Det som ges i Vingklippta är något av det som Birgitta Stenberg menade sig försöka få ut redan 1955 men som då var för tidigt – en positiv bild av ett lesbiskt kärleksförhållande.

På slingriga vägar – bland annat via ett underbart återberättande av myten om Ariadne – når romanen fram till sin slutbild, den stora matriarkala gemenskapssängen. I en och samma bädd den nyförlösta mamman (fader okänd), det diande barnet, den sovande älskarinnan och – som en inre bild – den tröstande modern. En djärv nyordning.

I lugnare banor löper Det goda livet, 1963, som skildrar en gemenskap mellan två konstnärligt verksamma kvinnor och en femårig dotter – en lågmäld vardagsskildring av ett lesbiskt kärlekspar och i så måtto en föregångare till Tove Janssons Rent spel från 1991. Från samma år, 1963, är den vildsintare Se uppför trollen!, en vidareutveckling av det mytiska intresset från Vingklippta. Med Din egen, 1966, upphör Annakarin Svedberg för ett bra tag att ge ut skönlitterära böcker och därmed bekräftar hon bilden av ett 1950-tal som sätter det omedelbara levandet framför konsten.

Mer konsekvent än de flesta har Annakarin Svedberg gjort den inre vägen till sin. Kärlek är det innersta av hjärtat är den karaktäristiska titeln på en natur- och tankedagbok från 1976. Ideologiskt kom hon att gå via buddhismen till ett politiskt-religiöst-feministiskt medvetande. Resor till Indien och Sydostasien förenades med medverkan i den radikala Kvinnobulletinen. I slutet av 1980-talet var hon med och startade Kvinnopartiet i Sverige.

Bäst fångas kanske Annakarin Svedbergs val av en inre väg i boken om Indira Gandhi, "världens mäktigaste kvinna" men också en av världens mest omstridda gestalter. Annakarin Svedberg väljer kärlekens röst, den förälskelsens impuls som driver henne att söka upp Indira Gandhi och skapa sin egen uppfattning av henne, bortanför alla politiska överväganden. Boken redogör för det sköra vänskaps- och kärleksförhållandets utveckling och den följer Indira Gandhi fram till hennes återinträde som premiärminister 1980 och till sonen Sanjay Gandhis död i en flygolycka samma år. Indira Gandhi – en bok om kärlek utkom 1980.

Politik och sexualliberalism

Erotisk utlevelse – fast i mer entydigt heterosexuella banor – kännetecknar även Nine Christine Jönssons författarskap. Utsatta gestalter och tillspetsade öden befolkar verken. Nine Christine Jönsson har sin bakgrund i arbetarklassen. Själv sadlade hon vid slutet av 1950-talet om från en framgångsrik bana som skådespelare till författande. Vanhävd i Paradiset kom 1960.

Debuten är en skildring av en släkts och en gårds sönderfall, en "Orestiad" omplanterad till svensk landsbygd enligt kritikern och författaren Artur Lundkvist. Romanen består av monologer lagda bredvid varandra. Tekniken har genklang av William Faulkner och som en svensk Faulkner framstod Nine Christine Jönsson, den enda som kunde tävla med honom i fråga om intensitet, hetta, grymhet. Erotisk och sexuell besatthet blir något av en röd tråd i författarskapet. Likvaka, den andra romanen, 1962, är en bandad monolog förd av en kvinnlig läkare medan hon håller på att dö. Symboliskt nog dör hon av förgiftning från ett foster efter ett misslyckat försök till abort. Mannen som drivit henne ner i den sista avgrunden är en modern, avromantiserad Gösta Berling – Per Maria, en kallhamrad psykopat med en oemotståndlig dragningskraft på alla slags människor.

I en presentation av sig själv i tredje person skriver Nine Christine Jönsson i Författare om sig själva, 1993: "Föräldrarnas bakgrund och intressen skänkte klassmedvetenhet, ett politiskt radikalt ställningstagande och en konstnärlig och gudlös grundsyn. Sjuklighet i barndomen gav känslor av att vara på en gång drabbad och utvald. "

Något mindre uppdriven är Kärlekar, 1963, också den en skildring av erotisk besatthet. En katt i munnen, 1965, framställer en annan form av besatthet. Det rör sig om en elvaårig flickas besatthet vid "fallet", här representerat av ett dödshopp från Katarinahissen i Stockholm, i hennes ögon det enda alternativet till "fallet" in i den vuxna sexualiteten. I en utdragen och skickligt genomförd slutscen, svävande mellan dröm och verklighet, hänger den unga flickan i en manlig galnings grepp ut över räcket på Katarinahissen, räddad först i det ögonblick hennes kropp domnar i mattigheten av den första menstruationen och den första vuxna erotiska känslan.

1950-talets oanständiga försvarar sin ställning. Nine Christine Jönsson och Loka Enmark är de två kvinnliga författare som flitigast har medverkat i Kärlek 1–14, 1965–70, en serie som i tidens sexualliberala anda ville erbjuda litterärt kvalificerad pornografi. Nine Christine Jönsson och Annakarin Svedberg representerar det kvinnliga inslaget i den första volymen, vardera med en novell som väl speglar deras respektive kynne. Nine Christine Jönssons "Kösamhället" skildrar en i grunden ruggig våldtäkt, medan Annakarin Svedberg gör en pacifistisk och glatt promiskuös pastisch på sagan om Rödluvan och vargen.

Då Ann Smith (född 1930) debuterade med diktsamlingen Två i stjärnan, 1963, väckte hennes erotiska poesi stor uppståndelse. "I ett av den pågående kvinnoemancipationens mest pikanta blindskär har den ena pigga flickan efter den andra sett sig omkring och förstått, att man utan tvekan kan göra ett visst intryck på manssamhället genom att på ett lättfattligt sätt utgjuta sig om sitt könsliv", skrev Urban Torhamn i sin recension i Expressen.

Not om Ann Smith

Långt ifrån fredlig och idyllisk i sitt författarkynne är Loka Enmark. Som ett "obscent granskande ansikte" – så kan man med ett uttryck från en av hennes böcker karaktärisera författarskapet. Även här finns den sexuella frispråkigheten och den promiskuösa livsstilen. Skillnaden mot de två andra ligger i den totala cynism som utvecklas. Huvudmiljön är sjaskiga konstnärsfester med tillfälliga förbindelser inledda i fyllan. Männen är försöksdjur. Kvinnornas njutning ligger i deras observationer, samlagen är bara medlet för att nå dit.

Det står en frän doft av kön kring Loka Enmarks sextiotalsprosa och hon har jämförts med Agnes von Krusenstjerna. Hon har efter drygt trettio år som författare en stor produktion bakom sig där Isgrottan från 1961 tillhör de mest omtalade. Det är en dömd mörderska som talar i denna roman: "Så skönt att jag slipper leva vidare i denna urblekta trevnad och istället får ligga och minnas. På det sättet kommer jag, som sagt, att skiljas från människorna på ett högt plan av vänskap. Jag ska umgås med det bästa hos var och en."

I debutboken, Bedrägeriet, 1960, låter kvinnan mördaren till en av sina älskare flytta in hos sig. Mot slutet av boken har hon till och med tackat ja till hans frieri – bara för "nöjet av att säga ett ord för mycket". Mot hennes eget iskalla iakttagande kontrasteras fästmannens sinnesstämning på förlovningskvällen: "Alex höll sig med den nyförlovades tänkvärda känslor: hans fuktiga, köttiga fingrar slöt sig om och om igen kring mina." I Isgrottan, 1961, är det kvinnan själv som mördar en tillfällig älskare, driven av hans obotliga oskuldsfullhet och romantiska syn på erotiken. Energin i Loka Enmarks böcker är hämndens. Hämnd på männen, hämnd på samhället, hämnd för en outtalad men grundläggande kränkning.

Birgitta Holm