Print artikeln

Natura dæmonia est

Skriven av: Astrid Lorenz |

Minda Ramms (1859–1924) debutbok Lommen, 1896, väckte uppmärksamhet. Ett romanfragment i nyromantisk stil som tolkades som både antifeministiskt och erotiskt djärvt. Kvinnosakskvinnorna i den miljö, som Minda Ramm tidigare hade tillhört, var besvikna över att en akademiker ur kretsen kunde skriva så, men ändå överens med den manliga kritiken om att boken estetiskt sett var intressant. Lommen är den ensamma fågel som med sitt klagande skri rastlöst flyger omkring, en bild av människans ångestrop och oförlösta drift. I romanen Lommen beskriver två jagberättare, Kristiane på fyrtio år och Regine på tjugo år, båda lärarinnor, sina grå, kärlekslösa liv. “Vi sliter ganska hårt … får inte para oss och inte dö”, säger Kristiane. Minda Ramm blottlägger med skärpa den kvinnliga rektorn Polly Reins härskarteknik, visar hur kvinnor förtrycker kvinnor, och hur skolmiljön är ett slagfält för inre och yttre kvinnokonflikter. Det finns en intensiv och intim grundton i de två kvinnorösternas bekännelser. Synvinkeln är starkt ironisk, och författaren skonar inte sina två lärarinnor, även om dessa två huvudpersoner har berättarens sympati. Genom att samtidigt belysa två kvinnogenerationers frustration och kärlekslängtan bereder Minda Ramm väg för en tidsuppgörelse. Undran och sårbarhet hos de två huvudpersonerna ställs mot det blankputsat självbelåtna i lärar- och akademikerkretsar – bland “de verkligt bildade”. Minda Ramm naglar fast “professorskor med konstnärliga och vetenskapliga intressen … herr och fru Klem, som var för likbränning … kandidat Holst, som hade varit informator hos Bjørnson”. Tidens utvecklingsoptimism framstår som cynisk och tom, och kritiseras i Lommen som en människo- och samhällssyn som hade vunnit insteg både i skolmiljöerna och i det liberala vänsterpartiet. Den förser Regine med ett kvinnoideal som dödar livslusten och sinnligheten, och den hindrar Kristiane från att utveckla sin begåvning som filosof och skribent. Det dubbla berättarperspektivet tar fram likheterna mellan de två kvinnorna och låter läsaren ana hur den naiva, framstegstroende Regine kan sluta som den destruktiva, desillusionerade Kristiane.

Lommen uppfattades som en nyckelroman från Kristianias skolmiljö. Den kända samskolerektorn Ragna Nielsen (1845–1924) ansågs ha stått modell för Polly Rein. Minda Ramm var som ung aktiv inom kvinnosakskretsar, men ställde sig senare kritisk till dem. Vid sitt tjugofemårsjubileum som student skrev hon om vilka motstridiga krav som ställdes på kvinnliga studenter under sedlighetsfejden. Å ena sidan ropades det på frodig kvinnlighet, å andra sidan på att kvinnorna skulle hävda sig som osentimentala manspersoner. Det var en stormig tid, “på en och samma gång för idealiserande och för cynisk”.

Från v. Marie Holst, Løitnant Hall, Minda Ramm, Anna Bugge og cand. Thrane. Foto: KILDEN

Natura dæmonia est (Naturen är demonisk) går som ett omkväde genom författarskapets bästa roman, Fotfæstet (Fotfästet), 1918. Schopenhauers blinda, planlösa livsvilja behärskar det litterära universumet och avsätter en ström av varsel, fasa och död. Fotfæstet är samtidigt en civilisationskritik. Mitt i den demoniskt destruktiva strömmen står två idériktningar, skildrade som en strid mellan två äldre mäns livssyn. Godsägare Breien förfäktar en naturvetenskaplig materialism, medan hans svåger, filosofen Janke, skriver på en uppsats som i Schopenhauers anda ser “poesi, konst och religiös känsla” som de enda möjligheterna att slippa ifrån naturens blinda livsdrift. Konflikten mellan dessa två präglar också gårdens unga människor; godsägardottern Gunhild och väninnan Aud, som båda har studerat matematik och naturvetenskapliga ämnen, och Ragnvald, som arbetar med tekniskt-praktiska uppgifter för Breien, men drömmer om ett författarliv.

Minda Ramms personer framstår som evigt kluvna mellan natur och kultur. Föräldragenerationens kärlekslöshet och missbruk av de unga är ett centralt tema. Ungdomarna söker värme och hållpunkter, men bara Gunhild får stadga och samhörighet tillsammans med den man som hon förälskar sig i. Gunhild och Aud kan i någon mån hjälpa och stödja varandra, medan männen kommunicerar uteslutande genom konkurrens och rivalitet. För Ragnvald blir kvinnornas väninneförhållande ett hot som bara kan undanröjas genom äktenskap. Därför gifter han sig med Aud. Berättarintresset koncentrerar sig på detta välutbildade, men disharmoniska par. Kulturen förkunnar själens företräde, men livet lär motsatsen. Varken Aud eller Ragnvald kan få kunskaper och känsloliv att uppgå i en högre enhet och erkänner båda att äktenskapet primärt blev ett sätt att bryta med föräldrarna. “Två jag kan på sin höjd fördra varandra”, konstaterar Ragnvald. Själv väljer han skönheten som högsta värde, medan Aud, uppmuntrad av Janke, finner en hållpunkt i Schopenhauers filosofi. När splittring och motsägelser är ett existentiellt villkor, måste man hitta sin plats för att inte slås omkull av demonin. Här blir konstnärshustrun Dora Delft en central gestalt. Det finns spår av Dagny Juel Przybyszewska, som Minda Ramm var släkt med, i detta Dora Delft-porträtt. Det är inte mytens femme fatale, utan den konstnärligt begåvade, omtänksamma och karismatiska kvinnan som Minda Ramm manar fram. Dora framstår som författarskapets mest positiva person – och utsätts brutalt för den blinda drift som behärskar Fotfæstet.

Människors inställning till livet är det essentiella. Genom medkänsla, konst och filosofisk insikt kan de lära sig att överleva livets motsägelsefulla villkor. Därför blev iakttagelsens och undersökningens nödvändighet Minda Ramms litterära credo.

Minda Ramm var en av de första kvinnliga akademikerna i Norge. Hon studerade fysik och kemi på universitetet, tog lärarexamen och var medlem av Skuld, studentföreningen som blev fröet till Norsk Kvindesagsforening (1884).
Hon gifte sig med författaren Hans E. Kinck. Som diktarhustru med två barn och ständigt på resa hade hon inte mycket tid för att skriva. Fyra korta romaner och några noveller blev det. Inte breda utvecklingsromaner, utan fragment av liv och öden som kritiskt speglar tiden och dess tendenser. Stilen är distanserad och ironisk, kompositionen stram, språket experimentellt, färgat av filosofisk insikt och av termer och bilder från fysikens och kemins värld.